Blogginlägg från januari, 2021

Hilton Valentine (1943-2021)

Postad: 2021-01-30 15:52
Kategori: Minns

HILTON VALENTINE HADE DET KLART MEST ELEGANTA namnet i The Animals men han blev aldrig den mest kände medlemmen i Newcastle-bandet. Däremot överlevde Hilton många olika konstellationer och återföreningar av gruppen genom åren och fick på slutet av sin karriär ”nöjet” att spela i Örebro vid två tillfällen.
   Gitarristen Hilton var med i originalbandet som 1959 började spela tillsammans under namnet The Alan Price Combo. Bandets vilda scenuppträdande fick publiken att beskriva medlemmarna som djur (animals) som fick bandet att ta namnet The Animals när sångaren Eric Burdon kom med 1963.
   Trots sitt fina namn, han föddes som Hilton Stewart Paterson Valentine, och sin position som gitarrist fick han under bandets kommersiellt mest framgångsrika period, 1964-1966, stå i skuggan av Burdon och Alan Price. Men under de här åren radade bandet upp hit på hit, från genombrottet ”Baby let me take you home” (1964) via klassikern ”The house of the rising sun” (1964) till klockrena succéer som ”Bring it on home to me”, ”We gotta get out of this place” och ”It's my life” (samtliga 1965).
   Price lämnade bandet 1965 för en solokarriär och i slutet av 60-talet fick en annan Animals-medlem, basisten Chas Chandler, stora rubriker som manager åt Jimi Hendrix.
   Original-Animals sprack 1966, både namnet och Eric Burdon flyttade till USA, och förutom några tillfälliga återföreningar 1975/76 och 1983 spelade Hilton under flera decennier en tillbakadragen roll i engelskt musikliv. Innan han och originaltrumnmisen John Steel återbildade The Animals på 90-talet. Och det var under den perioden som bandet besökte Örebro vid två tillfällen. Första gången, 1997, annonserades de av rättighetsskäl som Animals II men 2000 hette bandet helt enkelt The Animals igen.
   Under de här sista åren, Hilton lämnade bandet 2001, hade The Animals av förklarliga skäl svårt att hitta starka sångare som kunde matcha Eric Burdons tyngd och makalösa röstresurser till den starka repertoaren av hitlåtar. Varken Robert Kane (1997) eller Tony Liddle (2000) lyckades axla Burdons mantel. Och jag lyckades inte heller nämna Hilton Valentines insatser vid namn i någon av recensionerna...
   Hilton Valentine avled igår 29 januari 2021.

/ Håkan

Krönika: Juni 1989

Postad: 2021-01-29 07:50
Kategori: Krönikor

Det låter i den här krönikan som att jag fick mycket brev och klagomål men faktum är att det var sällan som läsare protesterade mot innehållet i mina popspalter. Det här brevet från en engagerad och Jethro Tull- och Pink Floyd-älskande läsare är mer ett undantag.
 
Den här krönikan publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 13/6 1989.
 
DET KOM ETT BREV

ATT VARA ROCKSKIBENT ÄR INTE BARA en dans på rosor. Att diskutera Tamla Motown med dj Göran i baren på Ritz är helt okej. Att träffa och intervjua nya svenska rockstjärnor är också inspirerande. Ångesten om sin egen otillräcklighet och begränsade möjligheter är dock mindre tillfredsställande. Därför förstår jag till viss del många brev och telefonsamtal med klagomål.
   Fick ett brev från Jörgen Levinsson för ett tag sedan som under rubriken ”En tanke om rockjournalistik” levererar kritik och synpunkter på den här spaltens innehåll och mina åsikter eller – enligt honom – brist på åsikter. Han skriver:
   ”Enligt min uppfattning skall en rockskribent bevaka viktiga händelser inom rockbranschen. Intressanta albumutgivningar, turnéer med mera, En rocksida ska vara allmänhetens öga mot rockvärlden där man kan hämta information om när olika band ger ut nya skivor, när och var turnéer rullar igång.
   Tyvärr verkar Håkan Pettersson på Nerikes Allehanda fått det hela totalt om bakfoten. För det första verkar han leva med ett lillebrorskomplex till Expressens rockskrivent Måns Ivarsson. Någon egen åsikt om rockmusik verkar han knappast ha utan böjer sig villigt för en ”kulturtrend” som för tillfället genomsyrar svensk rockjournalistik.
   Ett mycket bra exempel på Håkan Pettersson ineffektiva och nonchalanta bevakning av rockhändelser i världen är Jethro Tulls 20-årsjubileum förra året. De fick en grammy för albumet, en bejublad USA- och Europaturné, samlingsbox på 5 album samt en video. En av de få grupper från 70-talet som fortfarande håller mycket hög klass, drar mycket folk till konserterna och säljer mycket skivor.
   Allt detta har passerat utan att Håkan Pettersson ens har bemödat sig med en notis. Hellre serverar han oss Tim Finn från Split Enz, Cyndi Lauper, Dion DiMucci med flera.
   Men kan lugnt fråga sig om Håkan Pettersson över huvudtaget kommer att bevaka Pink Floyds spelningar i Sverige eller om de anses ute bara för att de startade upp på 70-talet och fortfarande håller starka positioner.
   Allmänheten blir väl serverad en helsida om Thomas DiLeva eller någon annan ”kulturell trendbildare”. Nej, du, tänk om och börja bevaka det som hände i rockvärlden istället för dina personliga favoriter (eller kanske Måns favoriter). Att ej ens bemöda sig med en notis över det Jethro Tull gav oss 1988 är fanimej tjänstefel, Håkan!”


SVAR:
   Ja, Jörgen, det här jobbet handlar om tre saker: prioritering, tycke och smak. Därför kan man inte tillfredsställa allas önskemål. Hur gärna man än vill.
   Nog är man beredd på kritik som recensent i en tidning men att den skulle från det här hållet är överraskande. Kan tänka mig att älskarna av hiphop, Tracks-musik och lokala rockgrupper känner sig ännu mer missbelåtna.
   Är inte anställd för att skriva heltäckande om det vida begreppet rock och pop. Därför blir min rockkrönika var fjortonde dag en högst personlig bild av skivutbudet. Jag anser att DiLeva har en intressantare framtoning än Pink Floyd eller Jethro Tull av idag. Jag recenserade deras senaste skivor om än inte under några stora rubriker.
   Åsikterna är mina egna och inte Måns Ivarssons som Jörgen Levinsson tror. Har man recenserat skivor i Allehanda i närmare tjugo år så vet man vad man själv tycker utan att behöva snegla på andras åsikter.
   Det är befängt att tro att jag kopierar någon som skrivit musik i Expressen i fyra-fem år då jag i själva verket haft egna åsikter om rock och pop i 26 år och förmedlat dem i Allehanda sedan 1970. Då för övrigt Pink Floyd och Jethro Tull verkligen var något att skriva om.

/ Håkan

Tributes: John Denver

Postad: 2021-01-27 07:57
Kategori: Tribute-skivor

"The Music Is You: A Tribute To John Denver" (ATO, 2013)

ATT LYSSNA PÅ TRIBUTSKIVOR, DÄR ARTISTER hyllar andra artister eller låtskrivare, tar mig ibland till nästan befängda områden jag inte har besökt tidigare. Jag äger inte en enda John Denver-skiva men är naturligtvis bekant med hans mest kända låtar. Hans snälla popmusik kan väl melodiskt ha sina fördelar men hans gälla stjärnklara röst hade jag svårt att leva med. När jag nu springer på en tributskiva med hans låtar väcker den ändå ett visst intresse tack vare medverkande artister och när jag lyssnar på hela albumet blir jag ibland trots allt positivt överraskad.
   Av urvalet artister som här tolkar John Denver finns det många oväntade namn och det lockar givetvis till lyssning. Att exempelvis låta Lucinda Williams, musikhistoriens kanske hesaste personliga röst, tolka Denvers snälla på gränsen till menlösa poplåtar måste ju bara skapa nyfikenhet. Eller att frontmannen i Dinosaur Jr, J Mascis, sjunger och spelar en Denver-låt, för mig obekant, är långt utanför min vildaste fantasi. Där någonstans startar förhoppningarna på ett spännande album och en timme senare kan jag jag nöjd konstatera att skivan innehåller både positiva överraskningar, revolutionerande tolkningar och några förväntade mediokra inslag.
   John Denvers mest kända låtar har jag givetvis hört – till leda. Jag har egentligen inget behov av att lyssna på ”Take me home, country roads”, ”Annie's song” och ”Leaving on a jet plane” ännu en gång men den här hyllningsplattan får mig delvis på andra tankar.
   Inledningslåten med det spännande rockbandet My Morning Jacket är dock överraskande medioker. När den personlige sångaren Jim James ”tolkar” uttjatade ”Leaving on a jet plane” blir det en not för not snäll kopia av originalet. Inte vad jag hade väntat mig. Kanske var James i det här fallet, med tanke på låt, lite överdrivet respektfull mot Denver som 1997 omkom – i en flygplanskrasch.
   Efter den snälla starten blir den här hyllningsplattan både bättre, mer varierad och fylld av musikalisk variation som jag inte trodde var möjlig i det här ämnet. Dels får jag höra ett gäng låtar som jag aldrig har hört tidigare med några för mig helt okända artister och artistnamn som egentligen tynat bort i mitt minne men här gör storstilad comeback.
   För att direkt gå på skivans bästa ögonblick kan jag inte låta bli att nämna gitarristen och sångaren J Mascis, som här får hjälp av indierocktjejen Sharon Van Etten, som gör ”Prisoners”. Jag har aldrig hört originalet men jag har svårt att tänka mig att Mascis version är i närheten. Ett rockigt elektriskt arrangemang som mer påminner om Neil Youngs ”Powderfinger” än John Denvers snälla pop. Oj, så respektlöst och överraskande.
   En lika stor överraskning är för mig obekanta Blind Pilot som med hjälp av tramporgel, elgitarr och ukulele gjort lika obekanta ”The eagle and the hawk” till en psykedelisk sensation som säkert är mil från originalet.
   Några andra toppar är mötet mellan två olika generationer, duetten med Brandi Carlile och Emmylou Harris, i den Buddy Miller-producerade versionen av ”Take me home, country roads” som får mig att andlöst lyssna fast låten har en sliten historia. Exakt samma känsla lyckas den poppiga Kalifornien-artisten Brett Dennens möte med den belgiske låtskrivaren Milow framkalla i den lika utslitna låten ”Annie's song”.
   Och Lucinda Williams lyckas givetvis med sin ambition att göra den lågmälda ”This old guitar” till sin helt egen låt och Mary Chapin Carpenter är lika personligt lågmäld när hon tolkar "I Guess He'd Rather Be in Colorado".
   På några låtar görs Denvers låtar om till något mittemellan folkmusik och bluesgrass. Grupperna Old Crow Medicine Show, Barnstar! (som kompar Josh Ritter) och Edward Sharpe and the Magnetic Zeros kanske inte tillhör skivans toppar men bjuder på härlig variation på John Denver-temat.
   Det har länge varit tyst från gamle Lemonheads-sångaren Evan Dando men för åtta år sedan gjorde han här en minnesvärd insats i en rockig tolkning av ”Looking for space” som musikaliskt säkert befinner sig långt från John Denvers värld.


"Leaving on a Jet Plane" – My Morning Jacket
"Take Me to Tomorrow" – Dave Matthews
"All of My Memories" – Kathleen Edwards
"Prisoners" – J Mascis and Sharon Van Etten
"Sunshine on My Shoulders" – Train
"Back Home Again" – Old Crow Medicine Show
"This Old Guitar" – Lucinda Williams
"Some Days Are Diamonds" – Amos Lee
"Rocky Mountain High" – Allen Stone
"Annie's Song" – Brett Dennen and Milow
"Looking For Space" – Evan Dando
"Take Me Home, Country Roads" – Brandi Carlile and Emmylou Harris
"The Eagle and the Hawk" – Blind Pilot
"I Guess He'd Rather Be in Colorado" – Mary Chapin Carpenter
"Darcy Farrow" – Josh Ritter and Barnstar!
"Wooden Indian" – Edward Sharpe and the Magnetic Zeros

/ Håkan

LIVEALBUM #17: Thin Lizzy

Postad: 2021-01-25 07:55
Kategori: Bästa livealbum

THIN LIZZY: Live and dangerous (Vertigo, 1978)

SKA MAN NOGGRANT ANALYSERA THIN LIZZYS karriär som rockgrupp är nog åren 1976 till 1978 de största i bandets historia. Det var då Phil Lynott & Co hade en stabil sättning, producerade sina mest framgångsrika album ”Jailbreak” (1976), ”Johnny the fox” (1976) och ”Bad reputation” (1977) och det var just på turnéerna under de åren som livedubbelalbumet ”Live and dangerous” spelades in. Kort sagt var liveinspelningarna höjdpunkten på bandets hela historia.
   Sättningen med två gitarrister, amerikanen Scott Gorham och skotten Brian Robertson under de här åren, kom ju att bli just historisk och bildade något av skola för grupper i den tyngre viktklassen. Bandet hade idén med två parallellgitarrister redan innan Gorham/Robertson dök upp sommaren 1974 men tysken Andy Gee (Andreas Gröber), från bandet Ellis, och John Du Cann, från Atomic Rooster, blev bara ett kort mellanspel på en turné våren 1974.
   Inspelningarna för ”Live and dangerous” gjordes under två år, som jag inledningsvis graderade som Thin Lizzys viktigaste, på tre olika platser i världen, London (1976), Philadelphia (1977) och Toronto (1977). Och majoriteten av låtarna på skivan är inte överraskande hämtade från de ovan nämnda studioskivorna med stor dominans, fem låtar, av ”Jailbreak”-albumet.
   Ändå var det försäljningsframgången för ”Bad reputation” som gav idén på en liveinspelad skiva. Och lockade fram den flitigt arbetande skivproducenten Tony Visconti att bli ansvarig för ljud och produktion. Hans produktion var nyckeln till ”Bad reputation”-succén, plus starka Lynott-låtar som ”Dancing in the moonlight” och ”Southbound” (som finns med på liveskivan), och nu blev det han som gjorde att ”Live and dangerous” har det kompromisslösa sound som alla liveskivor borde ha.
   Viscontis agenda var vid det här tillfället fullspikad men han klämde in Thin Lizzy-jobbet mellan Bowie-albumet ”Heroes” och album han skulle producera för Steve Gibbons Band, The Radiators och Rick Wakeman samtidigt som han höll på att lansera det egna skivbolaget Good Earth.
   Högst upp på Phil Lynotts önskelista stod just då ett nytt Visconti-producerat studioalbum men det projektet skrinlades för stunden, och skulle inte materialiseras förrän 1979 med ”Black rose”, och all energi koncentrerades på en genomgång av en massa livematerial. Planen var att göra det på två veckor men det tog åtta! 30 timmars inspelningar skulle mixas ned till blott en timme och 16 minuter.
   Tekniska problem med de ursprungliga inspelningarna gjorde att det i efterhand krävdes en del pålägg och nya mixningar som genomfördes i Des Dames Studion i Paris i januari 1978 innan den så gott som klassiska livedubbel-skivan släpptes i juni samma år.
   Trots en del nödvändiga knep i efterhand är Thin Lizzy elektriska möte med en exalterad publik på ”Live and dangerous” ett musikhistoriskt levande tillfälle.


1

1. "Jailbreak"(Phil Lynott) 4:31
2. "Emerald" (Scott Gorham/Brian Robertson/Brian Downey/Phil Lynott) 4:18
3. "South Bound" (Phil Lynott) 4:44
4. "Rosalie/Cowgirl's Song" (Bob Seger/Phil Lynott/Brian Downey) 4:00

2

5. "Dancing in the Moonlight (It's Caught Me in Its Spotlight)" (Phil Lynott) 3:50
6. "Massacre" (Phil Lynott/Scott Gorham/Brian Downey) 2:46
7. "Still in Love with You" (Phil Lynott) 7:40
8. "Johnny the Fox Meets Jimmy the Weed" (Phil Lynott/Scott Gorham/Brian Downey) 3:32

3

1. "Cowboy Song" (Phil Lynott/Brian Downey) 4:40
2. "The Boys Are Back in Town" (Phil Lynott) 4:30
3. "Don't Believe a Word" (Phil Lynott) 2:05
4. "Warriors" (Phil Lynott/Scott Gorham) 3:52
5. "Are You Ready" (Phil Lynott/Scott Gorham/Brian Downey/Brian Robertson) 2:40

4

6. "Suicide" (Phil Lynott) 5:00
7. "Sha La La" (Phil Lynott/Brian Downey) 4:18
8. "Baby Drives Me Crazy" (Phil Lynott/Scott Gorham/Brian Downey/Brian Robertson) 6:36
9. "The Rocker" (Phil Lynott/Brian Downey/Eric Bell) 3:58

/ Håkan

Krönika: December 1995

Postad: 2021-01-22 07:53
Kategori: Krönikor

Genom att läsa en bok och lyssna på två cd-samlingar om svensk musik många decennier tillbaka blev min slutsats att det förr förmodligen var roligare i svensk musikbransch. Men det var långt mellan de musikaliska topparna på dessa generösa samlingar. Krönikan är kanske ett svar på en krönika som jag skrev 1988 att "Det VAR bättre förr".
 
Den här krönikan publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 13/12 1995.

ROLIGARE MEN INTE BÄTTRE FÖRR

DET ÄR SOM ETT DÉJÀ VU. SOM NÅGOT jag en gång upplevt men som idag känns oerhört avlägset och främmande. En suveränt samanställd bok, Stora popboken (Premium Publishing), och två olika cd-samlingar, ”Stora popboxen” (EMI) och ”Det var bättre förr” (Karusell), med sammanlagt 6 skivor ger tillsammans en tämligen heltäckande bild av pop-Sverige på 60-talet.
   Jag lyssnar och jag läser. Sambandet mellan musik, melodier och musiker får sin förklaring. Ändå känner jag inte igen mig.
   Mycket av det jag hör är hopplöst opersonligt men mycket är också roligare, mer respektlöst än jag minns det som.
   Slutsatsen blir att det inte var bättre förr – men definitivt roligare.
   Som femtiotalist,tonåring på 60-talet och uppvuxen på popradio (Tio i Topp, Kvällstoppen, Pop 63 med mera), Bildjournalen och Drop In förändrar givetvis perspektivet på en över 30 år lång resa.
   Som tonåring sväljer du allt i musikväg. På 60-talet var det ingen praktisk omöjlighet att ha en närmast hundraprocentig koll på poputbudet i Sverige, USA och England. Mer omfattande var nämligen inte skivutgivningen då.
   På sex år, 1964 till 1969, släpptes exempelvis bara 60 album med svenska artister. Idag i det superkommersiella 90-talet känns siffran absurt låg.
   Som tonåring är du extremt mottaglig. Det kritiska tänkandet var sällsynt,. Svenska covers av utländska original, många enbart sämre kopior, togs emot med öppna armar då.
   Vem brydde sig då om att Tokens, Chris Montez, Premiers, Marvin Gaye och Alan Price Set hade gjort originalen som svenska grupperna Hounds, Ola & Janglers, Hep Stars, Tages och Shanes framgångsrikt plankade av.
   Jämför med dagens technogeneration där gamla hits i nya versioner är mer regel än undantag.
   Stora popboken är Hans Olofssons totala genomgång av allt som producerades på pop- eller rockskiva i Sverige mellan 1964 och 1969. Band för band, skiva för skiva och stad för stad beskrivs i en sprängfylld och direkt ovärderlig bok.
   Faktaspäckad med fullständiga diskografiert, samtliga skivomslag avbildade men mycket slarviga, bristfälliga bildtexter om det ens förekommer några. Gruppbilder många gånger utan information om medlemmarnas namn.
   Boken ger ändå mycket intressant information om många kända artisters första stapplande steg i popbranschen. Lasse Brandeby i High Notes, Lorne de Wolfe i Tintacs, Robert Aschberg i Envoys, Lasse Holm i Doug & his Millsmen och Nils-Åke Ström (numera känd som Nikke Ström) i Karlsogas Cads.
   Alligators, Blues Quality, Cyclones, Kerstin & Gregeg Limited och Oklahoma Boys, alla med ursprung i Örebro, har inte fått plats på någon av skivorna. Katatsrof eller bara ren otur?

ESKILSTUNA, JÖNKÖPING, MOTALA, KRISTIANSTAD, Hässleholm, Finspång och många andra mindre orter finns representerade men inte Örebro.
   I rimlighetens namn borde någon låt från Peps och Blues Qualitys uppmärksammade album ”Sweet Mary Jane” (1969) fått plats.
   Båda skivsamlingarna hänvisar till boken men urvalen skiljer sig nästan helt åt och de blir mer kompliment än konkurrent till varandra. Av de sammanlagt 172 låtarna är det bara sex som återfinns i båda paketen.
   ”Det var bättre förr” täcker in perioden 1954-1969 och fångar därmed in alla rockimitatörer från slutet av 50-talet och alla instrumentalgrupper från 60-talets inledning. Den samlingen, 83 utpräglade hitlåtar, innehåller 83 pocent covers.
   ”Stora popboxen”, 89 låtar som Olofsson valt ut, har en helt annan uppdelning, bara 30 procent covers. Olofssons val är ofta personligt, inte så hitinriktat- Hellre bra b-sidor eller starka albumspår framför urvattnade hits.
   På båda samlingarna låter de rena poplåtarna idag tama och tunna. Däremot kan jag, med hjälp av Olofssons urval, nu upptäcka att garagerocken var stor bland svenska band på 60-talet.
   Fuzzade och distade gitarrer blir med hjälp av cd-tekniken en maffig, skräpig och vågad rock även med dagens mått mätt. Som får mig att nypa mig armen vid flera tillfällen.
   Namn som Pools, skrammelkungarna Steampacket, Madmen, Sound Ltd Set, Lea Riders Group, Les Fleurs och även Fabulous Four (lyssna på ”Rotten rats”) bidrar med samlingens ösigaste spår.
   Bland de 172 låtarna har jag hittat en handfull pärlor, egentligen helt bortglömda men de tål onekligen även dagens ljus. Se nedan.

Okända guldkorn från 60-talet

T-BOONES:
At the club (1965). Pop och r&b i en osannolik blandning. Kenny Håkanssons start på karriären.
THE SHAKEMAKERS: Searchin' for shake (1965. Rå pop med Helsingborgs enda bidrag till 60-talet på skiva.
DARLING: Smiling (1968. Pop med Tages-dignitet. Med en icke okänd studioduo, Anders Henriksson och Bengt Palmers, bakom sig.
JOHN JULIAN & CURT-GÖRANS: Misery is such a mystery (1968). Poppig låt, snygg produktion. Glöm bandets senare utveckling mot dansband.
ATTRACTIONS: Let love come between us (1968). Före detta Sleepstones i hitinriktad coverpop.

/ Håkan

Covers: Emma Swift

Postad: 2021-01-20 07:56
Kategori: Cover-skivor

EMMA SWIFT: Blonde on the tracks (Tiny Ghost, 2020)

BOB DYLAN-LÅTAR ÄR DET ÖVERLÄGSET mest vanliga ämnet i min kategori Cover-skivor på album med enbart låtar av samma låtskrivare. På hela tolv album (om jag har räknat rätt), som jag har skrivit om här, har artister ägnat hela skivan åt låtskrivaren som numera även kan titulera sig Nobelpristagare. Wiehe, Nyberg, Franck & Fjellis, Totta, Bryan Ferry, Mikael Wiehe & Ebba Forsberg, Totta & Wiehe, Lars Fernebring, The Hollies, Dan Tillberg, Thea Gilmore, Joan Osborne, Bettye Lavette och Judy Collins har alla gjort coverskivor med enbart Dylan-låtar.
   Nu kan vi lägga till en australisk singer/songwriter, Emma Swift, till den digra men brokiga skaran. ”Blonde on the tracks”, en ordlek kring två Dylan-albumtitlar, är dessutom Emma albumdebut som är inspelad i Nashville, där Emma nu också bor, och är en synnerligen färsk release som släpptes några veckor innan jul.
   Titeln på Emmas album motsvarar urvalet på skivan där en majoritet av låtarna är hämtade från just ”Blonde on blonde” och ”Blood on the tracks”. Albumet är ganska respektfullt och lite snällt producerad av Wilco-medlemmen Patrick Sansone som spelar en mängd olika instrument. I det ganska okända kompet återfinns engelsmannen Robyn Hitchcock som låter gitarren sätta prägel på flera låtar.
   Om Emmas versioner av Bob Dylans låtar överlag inte är så revolutionerande eller ambitiöst personliga så är ju urvalet en ganska överraskande blandning gammalt och nytt, från 1965 till 2020 med den ordentligt färska ”I contain multitudes” som oväntad låt.
   Personligen hade jag nog väntat mig lite mer temperament från Emma men å andra sidan låter hon redan nu rutinerad och etablerad. Så kan man också beskriva henne när hon ganska obehindrat vågar framföra en cover på det ”Blonde on blonde”-profilerade spåret ”Sad eyed of the lowlands”. Och drar sig inte heller för att göra den i original 11:19 långa låten ännu längre här (11:58). Då kan man förlåta Emma att hon inte riktigt stavat låttiteln ”Sad-eyed lady of the lowlands” rätt.
   Däremot har Emma varit uppmärksam och ändrat texterna och givit kvinnligt perspektiv på Bob Dylans poesi. Fast på ”The man in me” blev nog den ambitionen övermäktig.


1. "Queen Jane Approximately" 4:36
1965. Från albumet "Highway 61 revisited".
2. "I Contain Multitudes" 5:07
2020. Från albumet "Rough and Rowdy Ways".
3. "One of Us Must Know (Sooner or Later)" 6:19
1966. Från albumet "Blonde on blonde".
4. "Simple Twist of Fate" 4:20
1975. Från albumet "Blood on the tracks".
5. "Sad Eyed Lady of the Lowlands" 11:57
1966. Från albumet "Blonde on blonde".
6. "The Man in Me" 3:26
1970. Från albumet "New morning".
7. "Going, Going, Gone" 3:30
1974. Från albumet "Planet waves".
8. "You're a Big Girl Now" 5:28
1975. Från albumet "Blood on the tracks".

/ Håkan

LIVEALBUM #18: The Band

Postad: 2021-01-18 07:54
Kategori: Bästa livealbum

THE BAND: Rock of ages (Capitol, 1972)

OM ALL MUSIK SKA BEDÖMAS OBJEKTIVT, vilket i och för sig är en omöjlighet, så tillhör den amerikanska kvintetten The Band den yppersta och ikoniska eliten. Men jag var en slow starter när det en gång begav sig. Givetvis uppskattade jag Robbie Robertsons och bandets singlar där den legendariska kvalitén avlöste varandra i låt efter låt. Ibland var det så fantastiskt, och i stort sett ofattbart, att två klassiska låtar trängdes på samma singel! Tro det eller ej men ”The night they drove old Dixie down” var b-sida till ”Up on cripple creek”. Det är kanske lika ofattbart att den sistnämnda låten inte fick plats på originalutgåvan av dubbelliveskivan ”Rock of ages”.
   Trots raden av starka låtar mellan 1968 och 1971 var ju inte The Band något typiskt singelband utan la den kreativa kraften på sina album av vilka de två första har legendstatus från vilka en majoritet av låtarna på ”Rock of ages” mycket naturligt är hämtade. Från tredje albumet, ”Stage fright” (1970), tappade The Band sin suveränitet och gjorde skivor av blandad kvalité med både toppar och bottennapp.
   I efterhand har vi förstått att Robbie Robertson, som låtskrivare, och bandet vid den här tidpunkten, livelåtarna spelades in under 1971 års fyra sista kvällar, var inne i en period av interna stridigheter och även kreativt var det påfallande händelsefattigt. Under 1972 existerade inte The Band och nästa studioskiva, ”Moondog matinee” med enbart covers, dök inte upp förrän hösten 1973. De fyra konserterna från slutet av 1971 var nog ämnade att avsluta The Bands hela historia.
   Men ingenting på bandets första liveskiva avslöjar att bandet både personligt och musikaliskt befann sig i en mycket kritisk period. Den sjuder av livemässigt liv med delvis uppgraderade arrangemang och många lysande höjdpunkter där bandets tre olika sångare tar oss igenom en smått historisk repertoar.
   Möjligen kan man, om man vill vara lite kritisk, sakna några nyskrivna och exklusivt opublicerade nyheter bland låtarna. Robbies originallåt ”Get up Jake” fanns visserligen inte på skiva innan ”Rock of ages” men var ursprungligen en outtake från ”The Band”-inspelningarna 1969 och är i sammanhanget en ganska allmängiltig låt.
   Två av skivans 18 låtar är covers som understryker min misstanke om att Robbie Robertsons kreativitet vid det här laget var något oinspirerad. Men coverlåtarna i sina liveversioner, som ramar in hela liveskivan, är här långt över den mediokra nivån. ”Baby don't do it”, som den hette i original med Marvin Gaye 1964, och Chuck Willis rock'n'roll-klassiker ”Hang up my rock and roll shoes” som den hette på en singel-b-sida(!) 1958, är ju fylld av inrotad musikkänsla.
   Som redan sagts, ”Rock of ages” är ett livfullt album med ett uppenbart inspirerat gäng vars tre sångare gör sitt yttersta vid mikrofonen och får de nyarrangerade versionerna, med femmannablås, att nå nya svindlande höjder. Att höra Rick Danko, Richard Manuel och Levon Helm avlösa varandra i låtarna, exempelvis ”The unfaithful servant”, ”Chest fever” respektive ”The night they drove old Dixie down”, är spännande och intressant underhållning av historiska mått.
   Den sistnämnda låten får ju här oerhörd tyngd och fantasifull inramning tack vare Allen Toussaints ljuvliga blåsarrangemang. Ett arrangemang som följer med och utvecklas ytterligare till den makalösa ”The last waltz”-föreställningen drygt sex år senare. Då är det sex man i blåskompet med bara en person gemensam på de båda inspelningarna, saxofonisten Howard Johnson.
   ”Rock of ages” spelades alltså in under fyra kvällar, 28 till 31 december 1971, på Academy Of Music i New York. För övrigt samma ställe, ett år senare, som Lou Reed med band spelade in sin liveskiva ”Rock n roll animal” som också finns med på min Bästa Live-album-lista lite längre ned.


Side 1

1. "Don't Do It" (Brian Holland/Lamont Dozier/Eddie Holland Jr.) 4:20
2. "King Harvest (Has Surely Come)" (Jaime Robbie Robertson) 3:38
3. "Caledonia Mission" (Jaime Robbie Robertson) 3:11
4. "Get Up Jake" (Jaime Robbie Robertson) 3:08
5. "The W.S. Walcott Medicine Show" (Jaime Robbie Robertson) 3:41

Side 2

1. "Stage Fright" (Jaime Robbie Robertson) 4:11
2. "The Night They Drove Old Dixie Down" (Jaime Robbie Robertson) 4:44
3. "Across the Great Divide" (Jaime Robbie Robertson) 3:19
4. "This Wheel's on Fire" (Bob Dylan/Rick Danko) 3:40
5. "Rag Mama Rag" (Jaime Robbie Robertson) 3:45

Side 3

1. "The Weight" (Jaime Robbie Robertson) 5:22
2. "The Shape I'm In" (Jaime Robbie Robertson) 3:40
3. "Unfaithful Servant" (Jaime Robbie Robertson) 4:19
4. "Life Is a Carnival" (Robbie Robertson/Levon Helm/Rick Danko) 3:52

Side 4

1. "The Genetic Method" (Garth Hudson) 7:29
2. "Chest Fever" (Jaime Robbie Robertson) 4:38
3. "(I Don't Want to) Hang Up My Rock and Roll Shoes" (Chuck Willis) 4:14

/ Håkan

Phil Spector (1939-2021)

Postad: 2021-01-17 21:08
Kategori: Minns

EN AV POPVÄRLDENS STÖRSTA NAMN HAR gått ur tiden. Låt vara att PHIL SPECTOR de senaste drygt elva åren levt i fängelse för mord men jag kan jag aldrig förringa Phil Spectors plats i musikhistorien. Det finns till och med täckning för titeln demonproducent på hans visitkort men aldrig har gränsen mellan geni och galning varit så hårfin som i hans fall. Listan på hans många klassiker är lång och imponerande men den mer negativa raden av problem under decennier tillbaka har nästan överskuggat hans musikaliska insatser. Vapenfascinationen tillsammans med grava psykiska problem, droger, kronisk sömnlöshet, otaliga fobier och sjuklig skygghet hade naturligtvis ingen god prognos. Varken man är demonproducent eller inte.
   Jag ska inte påstå att jag upptäckte Phil Spector 1963 men ekot av hans mäktiga musikproduktioner nådde mig, en musiktörstande 11-åring, med full kraft via hits som ”Da doo ron ron” med Crystals och ”Be my baby” med Ronettes samma år som Beatles med full kraft tog över mitt liv.
   Det var det kommersiella genombrottet för Spector och hans produktioner, projekt som omfattade många musiker i studion och beskrevs som wall of sound. Men redan då hade han flera viktiga höjdpunkter bakom sig. Utan hans namn hade vi glömt Teddy Bears och den mer än mediokra ”To know him is to love him” från 1958 men han skulle snart sätta sitt namn under flera klassiker. Exempelvis var han med och skrev Ben E Kings ”Spanish harlem” och producerade Ray Petersons ”Corinne, Corinna” (båda 1960) och Top Notes originalinspelning av ”Twist and shout” 1961. Men det var när han startade sitt eget skivbolag Philles 1961 och letade upp tjejgrupper som hitsen radade upp sig under flera år.
   När framgångarna för Spector var som störst, 1964, fick han den då ganska udda idén att spela in traditionella jullåtar i nya omarrangerade versioner, det än idag omtalade albumet ”A Christmas gift for you”. Men han hade otur, skivan släpptes samma dag som John F Kennedy mördades och försvann helt i tragedins spår.
   Righteous Brothers ”You've lost your lovin' feelin'” (1964) och Ike & Tina Turners ”River deep, mountain high” (1966) är två helt ouppnåeliga 60-talslåtar som Spector producerade, som märkligt nog aldrig låg på Tio i Topp.
   Den sistnämnda låten blev inte den stora hit som Spector tog för givet och djupt besviken drog han sig tillbaka i flera år. Men gjorde storstilad comeback 1969 med bland annat The Checkmates Ltd som gav Spector ett självförtroende som nådde Beatles närmaste kretsar och skulle få hans cv att nå historiska nivåer.
   Han blev inkallad för att slutföra Beatles ”Let it be”-inspelningar men fick som prov av John Lennon att först producera ”Instant karma”-singeln och det gick väl hyfsat om man vill vara försiktig. Sedan tog han hand om ”Let it be”, arrangerade upp inspelningar till nästan oigenkännlighet men 3/4-delar av bandet var tillfredsställda medan Paul McCartney var djupt missnöjd.
   Men Spector tillhörde plötsligt den innersta kretsen på Beatles skivbolag Apple och fick förtroendet att producera George Harrisons och John Lennons första soloalbum, ”All things must pass” respektive ”John Lennon/Plastic Ono Band” (båda 1970), och ”The concert for Bangla Desh”-trippelalbumet (1971). John Lennon-samarbetet fortsatte över ”Imagine” (1971), ”Sometime in New York City” (1972) och de första turbulenta ”Rock'n'roll”-inspelningarna innan Beatles-relationen tynade bort.
   I mitten på 70-talet gjorde Spector ett delvis lyckat försök att göra comeback både som skivbolagsägare och producent. Dions ”Born to be with you” (1975) är ett klart minnesvärt album och det ganska udda mötet mellan Spector och Leonard Cohen med ”Death of a ladies man”-albumet (1977) som följd tycker jag var på gränsen till lysande fast de genuina Cohen-fansen rynkar på näsan. Spectors produktion av Ramones album ”End of the century” (1980) motsvarade däremot inte förväntningarna.
   Sedan dess har Phil Spector, förutom några låtar på den engelska gruppens Starsailors album ”Silence is easy” (2003), enbart levt på sitt rykte och det blev med facit i hand ett katastrofalt slut på ett annars legendariskt liv.
   Som människa gick han långsamt men säkert in i sig själv och sina demoner och levde ett avskilt liv i ett stort palats bakom höga murar och elektriska staket.
   Spektakulära skivinspelningar på 60-talet följdes av flera rapporter av skottlossning i studion till misshandel och hot i den privata sfären. De dödande skotten mot skådespelerskan Lana Clarkson 3 februari 2003 var droppen. Den så kallade demonproducenten hade lekt med skjutvapen en gång för mycket och passerat gränsen till det galna med stor marginal. För tillfället avtjänade Phil Spector 19 års fängelse för mord.
   Phil Spector avled igår 16 januari 2020 i sviterna av corona.

/ Håkan

Krönika: November 1988

Postad: 2021-01-15 07:50
Kategori: Krönikor

Vi har ju lärt oss med åren att allt är relativt. Redan 1988, 32 år sedan, beskrev jag i den här krönikan Ulf Lundells karriär som lång och makalös. Den långa texten är också en i korta drag beskrivning av hans karrär med tyngpunkt på konserthistorien, främst i Örebro. När jag nämner konsertlängden vid ett tillfälle, en timme och 40 minuter, förstår jag att mycket vatten har flutit under broarna.
 
Den här krönikan publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 29/11 1988.
 
TVÄRA KAST I ULF LUNDELLS LÅNGA KARRIÄR

ULF LUNDELLS MAKALÖSA KARRIÄR är den ojämförligt största i rockbranschen Sverige någonsin. Under drygt tretton år har han visat upp många olika sidor. Både musikaliskt och känslomässigt har han hela tiden pendlat kraftigt mellan svårmod och lycka, mellan bitterhet och passion. Tvära kast har särpräglat hans skivor och med den senaste, ”Evangeline”, trampar han in på tidigare helt okänd mark.
   Hela Ulf Lundells liv har varit en paradox. Med tolv album, elva turnéer, sex romaner, tre diktsamlingar och flera filmmanus bakom sig har han arbetat otroligt hårt och även presterat ovanligt mycket.
   Den Lundell jag har mött under närmare tio års tid före, under och efter konserter har längtat hem till lugn och ro och bort från strålkastarna. På den punkten är den just nu pågående konsertturnén ett tecken på att Ulf Lundell nu trivs i det lugnare och nyktrare tempot.
   Det är klart att de första konserterna på gamla Prisma i Örebro med Nature inte var så välspelade och inte så musikaliskt perfekta när det närmade sig andra konserthalvans slut men känslan fanns alltid där när coverlåtarna plockades fram.
   Och inte var konserten sommaren 1985 helt suverän eller i klass med dubbelalbumet ”Den vassa eggen” som skulle följa senare på hösten.
   Svårförklarliga omständigheter har gjort att Ulf Lundell på sin pågående turné ”undviker” Örebro. Närmare bestämt är det hans management, EMA-Telstar i Stockholm, som ena veckan dömde ut Ishallen åt Lundell för att nästa vecka godkänna lokalen för Roxette...
   Ett beklämmande beslut som går ut över alla hängivna Lundell-fans i Örebro. Även den nuvarande mer dämpade formen av Lundell-show går hem i en ishall. Själv såg jag konserten på Rocklunda i Västerås och det är bara att tycka synd om örebroarna och gratulera de som tar sig till Karlskoga nästa fredag.
   Örebro och Ulf Lundell har alltid haft ett speciellt förhållande till varandra så det känns onekligen ovant att sakna staden i turnéplanen den här gången.
   När Lundell var ung och grön och knappast mogen att möta en konserttpublik kom han i kontakt med Nature som hade sin rötter i Örebro. Lasse Wellander, Mats Ronander och de andra killarna i bandet gav honom det välbehövliga stöd som krävdes.
   De fem konserter han gjorde under åren 1976 och 1978 på Prisma med Nature eller delar av gruppen var tidigt hemmaplan för Lundell. En till bristningsgränsen fullsatt klubb sjöng redan på den tiden allsång till ”67-67”.
   Populariteten skulle sedan bara öka när Lundell med nytt manskap drog in i Konserthuset under åren 1979 och 1980. Idoldyrkandet och pressen på honom som person ökade ytterligare.
   Två konserter på två kvällar oktober 1980 står än idag, när historien skrivs, för något stort och betydande musikaliskt men satte också punkt för den levande Lundell i mänskliga lokaler.

1982, NÄSTA GÅNG LUNDELL STOD PÅ SVENSK konsertscen, blev i många stycken ett oöverträffat år för honom. Sommarturnén började i ösregn den sista juni i Brunnsparken i Örebro.
   Den kanske mest klassiska av alla Lundell-konserter började med en ny fantastisk rocklåt, ”Kär och galen”, och slutade efter en timme och 40 minuter med den då nya konsertavslutaren ”Snart kommer änglarna att landa”. 3 200 lyckliga Lundell-fans sjöng livligt och skapade kaotisk upphetsning mot slutet.
   Samma år på hösten nådde Lundell sin kulmen som skivartist ned albumet ”Kär och galen”. Dragplåstret och den näst intill nya nationalsången ”Öppna landskap” gjorde att skivan sålts kring 300 000 ex.
   Även den höstens Lundells-konsert var något häpnadsväckande och bra. Bättre har jag aldrig sett Lundell! Konsertlängden var kring det absolut perfekta två och en halvtimme och hela Idrottshuset kokade av upphetsning.
   Ingen, absolut ingen, funderade vid den tidpunkten på att lokalen faktiskt saknade akustik...
   Konsertåret 1985 vill Ulf Lundell nog helst glömma. Konserterna på sommaren var långa och vingliga och när han nådde Örebro som näst sista spelning var det inte bara en besvärande hälsporre som hindrade honom från att göra sitt bästa.
   Efter otroligt många spekulationer och rykten, ett fantastiskt album (”Den vassa eggen”) och en försenad turnépremiär var det många som kom till Falun för drygt tre år sedan för att, som de trodde, se Ulf Lundell misslyckas.
   Han gjorde då det omöjliga i en oerhört pressad situation och presterade en helt igenom perfekt genomförd konsert. Rösten höll dock inte hela turnén och rykten och missförstånd surrade.
   Redan under den turnén talades hos arrangörskretsar om att Lundell gjort sitt i de stora sammanhangen och lokalerna. Det viskades om klubbturnéer, nedbantade produktioner och själv frågade jag om epoken Lundell nu var slut.
   Inför den här turnén som pågår just nu har Lundell själv talat om elefantjakten inom rockmusiken. Albumet ”Evangeline” är en dämpad och smått akustisk skiva. Ändå inledde han turnén med maratonföreställningar men efter mycket kritik, uppmärksammade förändringar i kompbandet så har han nu trimmat ned repertoaren både i mängd och musikaliskt.
   Nu sjunger Ulf Lundell bättre och står distansen ut på ett helt annat sätt än tidigare.

/ Håkan

Covers: Steve Earle

Postad: 2021-01-13 07:55
Kategori: Cover-skivor



STEVE EARLE & THE DUKES: J.T. (New West, 2021)

COVERALBUM SOM UTESLUTANDE INNEHÅLLER COVERS av en enda låtskrivare eller artist, många artister har ju exempelvis valt att ensidigt tolka Bob Dylan, är ju lika mycket en hyllningsskiva eller tribut. Men jag har under alla år jag har skrivit om den typen av coveralbum ändå kategoriserat dem som konventionella coveralbum. Steve Earles senaste färska album är ju faktiskt en ren och skär hyllningsplatta till sin son Justin Townes som dog tidigt i höstas efter en oavsktlig överdos. En gripande och hjärtknipande skiva och en finstämd återblick på Justins hela skivproduktion. Låtarna är hämtade från sex av Justin Townes åtta album och en låt från Justins första tidiga ep.
   Steve har tidigare gjort hyllningsskivor till sina två förebilder, Townes Van Zandt och Guy Clark, men när han väljer att göra en skiva med låtar av sin nyligen avlidna son blir det av naturliga skäl så mycket mer sorgligt utan att materialet eller arrangemangen i sig doftar tragedi och elände.
   Han har gått in i studion med sitt välrenommerade och skickliga kompband The Dukes och har valt att göra Justin Townes låtar på sitt sätt med sin sedvanligt brummande brustna stämma. Men den här gången uppfattar jag röst, arrangemang och känsloläget som lite lättare och luftigare än tidigare. Och bandet lägger till och drar ifrån med samma frihet och musikaliska skicklighet där fioltjejen Eleanor Whitmore och gitarristen Chris Masterson spelar en typ av huvudroll. Men båda spelar också mandolin, liksom Steve själv, och tillsammans med pedal steel-musikern Ricky Ray Jackson, som också spelar dobro, landar musiken ofta i en skön blandning mittemellan folkmusik och country och americana.
   Skivan inleds med bluegrasskryddade ”I don't care” med fiolen som drivande instrument i arrangemanget. Svängigt och nästan dansant på det gammalmodiga sättet. Sedan blir materialet än mer traditionellt och nästan 30-talsinfluerat i ”Ain't glad I'm leaving”. Den låten, liksom ytterligare tre på albumet, är hämtad från Justin Townes album ”The good life” vars titel kanske ändå ska ge en positiv känsla i allt vemod.
   ”Maria” är en av höjdpunkterna på skivan, en lite rockigare och uppsluppen låt där steelguitar och mandolin sätter stor prägel. I ”Far away in another town” blir det mer dämpat och lite sorgligare med hjälp av orgeln och den gråtande steelguitaren.
   Men det är de smittande bluegrassrytmerna och den snabba folkmusiken, som i ”They killed John Henry” där det ibland gränsar till gospel, som ger ”J.T.” en homogen känsla. Och direkt därefter följer skivans vackraste stund, ”Turn out the lights”.
   Skivan rör sig även åt andra musikaliska håll. På ”Champagne corolla” blir det nästan rockabilly. Svängigt fast på det luftigare sättet. Och i ”The Saint Of Lost Causes” tar skivan en annan vändning i långsam tung mardrömsliknande rock. En nervig twanggitarr, fiol och munspel ackompanjerar Steve som pratar mer än han sjunger.
   Mot slutet kommer ”Harlem River Blues”, Justin Townes kanske mest kända låt, och soundet är tillbaka i det traditionella och fiolrockiga. En typ av final på skivan innan Steve blir känslig på allvar.
   I ”Last words”, Steves egen text till egen melodi, sammanfattar han sina sorgliga tankar och tvingas trots allt se det ljusa i tillvaron. Allt till komp av en avskalad akustisk gitarr.


1. I Don't Care (Justin Townes Earle) 01:54
2007. Från ep:n ”Yuma”.
2. Ain't Glad I'm Leaving (Justin Townes Earle) 02:52
2008. Från albumet ”The good life”.
3. Maria (Justin Townes Earle) 02:46
2012. Från albumet ”Nothing's Gonna Change the Way You Feel About Me Now”
4. Far Away In Another Town (Justin Townes Earle/Scotty Melton) 03:06
2008. Från albumet ”The good life”.
5. They Killed John Henry (Justin Townes Earle) 02:34
2009. Från albumet ”Midnight at the movies”.
6. Turn Out My Lights (Justin Townes Earle/Scotty Melton) 02:35
2008. Från albumet ”The good life”.
7. Lone Pine Hill (Justin Townes Earle) 02:43
2008. Från albumet ”The good life”.
8. Champagne Corolla (Justin Townes Earle) 03:35
2017. Från albumet ”Kids in the street”.
9. The Saint Of Lost Causes (Justin Townes Earle) 05:01
2019. Från albumet med samma namn.
10. Harlem River Blues (Justin Townes Earle) 03:10
2010. Från albumet med samma namn.
11. Last Words (Steve Earle) 04:21
Original.

/ Håkan

LIVEALBUM #19: Delaney & Bonnie & Friends

Postad: 2021-01-11 07:53
Kategori: Bästa livealbum

DELANEY & BONNIE & FRIENDS: On tour with Eric Clapton (Atco, 1970)

DET VAR INTENSIVT OCH HÄNDELSERIKT RUNT 1970 för den levande rockmusiken i allmänhet och för Eric Clapton i synnerhet. Under hösten berättade jag i min Bästa Live-Album-lista om skivor med Elton John, Humble Pie och Derek & the Dominos från just den intressanta tidsperioden. Nu inleder jag det nya året på Håkans Pop med ytterligare en: Den amerikanska duon Delaney & Bonnies liveinspelningar från sin engelska turné i december 1969 med sitt kvalitativa kompband förstärkta med ytterligare celebra personer.
   Eric Clapton får ursäkta men i det här sammanhanget var han bara en tillfällig, visserligen känd, kompmusiker bakom det äkta paret Delaney och Bonnie Bramlett. De hade på blott ett och ett halvt år och två album skaffat sig ett positivt rykte med sin musik och sina kompmusiker med stjärnstatus. Och med livemässigt bedårande föreställningar som följd.
   Deras framgångar var, som vanligt i nöjesbranschen, resultatet av ett digert hårt slit och envist arbete. Som medlem i husbandet The Shindogs, bredvid namn som James Burton och Leon Russell, kompade Delaney en rad kända artister i den amerikanska tv-showen Shindig! varje vecka i flera år i mitten på 60-talet. Fem år yngre Bonnie fick en tuff start i musikbranschen som ung vit sångerska i Ike & Tina Turners körtrio Ikettes.
   Ett stort gemensamt kontaktnät gjorde att Delaney och Bonnie träffades 1967, en vecka senare gifte de sig och under 1968 befann sig duon i inspelningsstudion samtidigt som ryktet började snurra om duons musik. Fick turnera med Cream på det bandets sista turné och första albumet ”Home” (1969) gavs ut på den klassiska etiketten Stax. Ingen försäljningssuccé men ryktet spred sig ytterligare och Delaney & Bonnie-bandet fick plats på ännu en Clapton-relaterad turné med supergruppen Blind Faith. George Harrison visade sitt intresse och det höll så när på att resultera i att parets andra album, ”Accept no substitute”, höll på att ges ut på Apple Records i maj 1969 men släpptes till slut på Elektra.
   Efter turnéavslutningen i USA med Blind Faith i augusti 1969 gick Clapton in i studion med Delaney & Bonnie och deras band och spelade in den nästan klassiska singeln ”Coming home” som släpptes i samband med november-december-turnén 1969. Efter turnéstart i Tyskland följde en sju kvällar lång turné som inleddes på Royal Albert Hall 1 december och avslutades i Croydon 7 december där livealbumet huvudsakligen är inspelad. Sedan fortsatte turnén med tre konserter i Köpenhamn, 10, 11 och 12 december.

FÖRUTOM CLAPTON VAR BANDET FÖRSTÄRKT live med både gitarristen Dave Mason och Beatles-medlemmen George Harrison. Den sistnämnde uppträder anonymt och finns bara med i Special Thanks-avdelningen på skivomslaget där han omnämns som Mysterioso, nästan samma pseudonym (L'Angelo Misterioso) som han hade använt sig av på Cream-låten ”Badge”.
   Hela Delaney & Bonnies liveskiva sjuder av spontan energi, gospelbaserad rock'n'roll och ösiga arrangemang där både gitarrer, blås, körer och inte minst orgeln slåss om uppmärksamhet. De ovan nämnda stjärnorna i bandet får ännu en gång ursäkta men det är ju här, under de här spelningarna första veckan i december 1969, som detta band får sitt kollektiva genombrott. Och sätter samtidigt en nästan ouppnåelig nivå för rockmusik med blås.
   Det vore ett generalfel att inte nämna varje gruppmedlem, som här uppträder under det anonyma artistnamnet Friends, vid namn: Carl Radle, bas, Bobby Whitlock, orgel och sång, Jim Price, trumpet och trombon, Bobby Keys, saxofon, Tex Johnson, congas, och körtjejen Rita Coolidge.
   ”On tour with Eric Clapton” är genuint producerad av Jimmy Miller, vid den här tiden demonproducent för Stones, tillsammans med Delaney. Skivan innehåller en majoritet covers som här framförs i fullständigt makalösa versioner som sällan har framförts mer levande och mer imponerande.
   Absolut ingen tänker på Eddie Floyd (”Things get better”) eller Little Richard (den mindre kända ”I don't want to discuss it” och det avslutande medleyt) när Delaney, Bonnie och bandet gasar på för fullt.
   Vi får ju också några exklusiva originallåtar på skivan. Bland annat Delaneys låtskrivarsamarbete med Jim Ford, ”Poor Elijah”, den redan nämnda ”Coming home”-singeln och några ännu inte publicerade låtar från bandmedlemmarna. Mason släppte ”Only you know and I know” på singel först sommaren 1970 och "Where There's A Will, There's A Way" blev inledningsspår på Bobby Whitlocks solodebut ”Bobby Whitlock” 1972.


ONE

1. "Things Get Better" (Eddie Floyd/Steve Cropper/Wayne Jackson) 4:20
2. "Poor Elijah – Tribute to Johnson (medley)" ”Poor Elijah” (Delaney Bramlett/Jim Ford)/”Tribute” (Delaney Bramlett/Leon Russell) 5:00
3. "Only You Know and I Know" (Dave Mason) 4:10
4. "I Don't Want to Discuss It" (Beth Beatty/Dick Cooper/Ernie Shelby) 4:55

TWO

1. "That's What My Man Is For" (Bessie Griffin) 4:30
2. "Where There's A Will, There's A Way" (Bonnie Bramlett/Bobby Whitlock) 4:57
3. "Coming Home" (Bonnie Bramlett/Eric Clapton) 5:30
4. "Little Richard Medley” ”Long Tall Sally” (Richard Penniman/Robert A Blackwell)/”Jenny Jenny” (Richard Penniman)/”The Girl Can't Help It" (Robert W Trout)/”Tutti-Frutti” (Robert Penniman) 5:45

/ Håkan

Ulf Lundell genuint underhållande på Svt

Postad: 2021-01-10 22:13
Kategori: Live-recensioner



ULF LUNDELL
”Live på Cirkus”
Cirkus, Stockholm/Svt 10 januari 2021
Konsertlängd: ca 72 minuter
Min plats: Framför datorn hemma.


DET ÄR KANSKE INTE SOM ATT BEFINNA SIG på en riktig konsert, saknar ju atmosfären från folk omkring mig och den heliga fysiska stämningen som ofta höjer konsertkänslan från något medelmåttigt till i bästa fallet magi, men är ändå det närmaste man i dessa tider kan komma en konventionell konsert. Ulf Lundell live i Stockholm på Cirkus utan publik men på scen är det en hundraprocentigt koncentrerad artist framför sitt sedvanligt starka kompband.
   Inför tv-sändningen på söndagskvällen kände jag märkligt nog nästan samma spänning och förväntan som inför en så kallad riktig konsert med Lundell, premiär som det var. Och kanske hoppades jag på mer nytt material och ett delvis uppgraderat sound jämfört med det välkänt traditionella och inställsamma som numera brukar vara en stor del av Lundells långa konserter. Med det otroligt starka ”Telegram”-albumet i ryggen kanske självförtroendet skulle vara på topp och repertoaren kanske inte behövde vara så anpassad ”pojkarna längst fram” som brukligt har varit utgångspunkten när Lundell med band i många år nu gått upp på scenen.
   I en konsert som plötsligt inte alls behöver vara så följsam publikens intresse eller krav öppnar ju för möjligheter långt utanför det direkt tänkbara. Med ett band som i sin helhet kompat Lundell i minst tio år tillbaka blir tryggheten naturligtvis uppenbar. Jag blev först lite besviken på bandets sammansättning, det hade ju varit lite mer spännande med Pelle Ossler på gitarr och kanske Jerker Odelholm på bas eftersom de medverkar på skivan men nu blev ju inte konserten någon stor marknadsföring av ”Telegram”. Utan en stor och mäktigt imponerande uppgradering av många andra låtar från andra album än de förutsägbara.
   Full fart från start med ”Den här vägen” där fioltjejen Karin Hellqvist tog kamp om arrangemanget, och resten av konserten, med sitt läckra instrument som dekorerar så snyggt och verkligen ger Lundells låtar ny fräschör. Lundell sjöng så klockrent starkt på senaste skivan men redan i första låten, där ljudet är så perfekt, hör man en hes och lätt ansträngd röst som dock blir starkare och bättre ju längre konserten går.
   En mycket snygg och enkel tv-produktion kanske avslöjar Lundells röst något men det är ju sällan eller aldrig man har hört honom så välartikulerad som i den här miljön. Blå strålkastare ramar in och förstärker hela framträdandet. Sedan blev mellansnacket mellan musikerna mer underhållande än det brukar vara.
   Det här var ingen perfekt konsert för ”pojkarna längst fram” och vi slapp de mest allsångsbenägna och utslitna låtarna när repertoaren blev intressanta återbesök i album som ”Evangeline”, ”Högtryck” och ”I ett vinterland”. I fint utmejslade arrangemang som förutom Lundells hesa röst kanske saknade den där unika livekänslan men blev istället en genuint underhållande stund med många höjdpunkter.
   Det finns många detaljer under konserten som jag har svårt att glömma. Som det överraskande pianointrot och tempoökningen i ”Danielas hus” och drivet i ”Kapten Kidd” när plötsligt den annars hårt koncentrerade trummisen Andreas Dahlbäck brister ut i ett leende. Sedan är ju avslutningen så härligt mångfasetterad, först den magiskt vackra ”Solen och vinden” och sedan den brutala Neil Young-dängan ”Min vandrande vän”.


Marcus Olsson, keyboards/saxofon/sång
Janne Bark, gitarr/sång
Ulf Lundell, sång/gitarr/munspel
Surjo Benigh, bas/sång
Jens Frithiof, gitarr/sång
Karin Hellqvist, fiol
Andreas Dahlbäck, trummor

Den här vägen
Tranorna kommer
Evangeline
Naken nerför gatan
Danielas hus
Jag saknar dej
Om det här är vintern
Är vi lyckliga nu?
Bente
Baby om morgonen
Kapten Kidd
Solen och vinden
Min vandrande vän

/ Håkan

Mer, mer och mer Ulf Lundell

Postad: 2021-01-07 09:34
Kategori: Ulf Lundell


1978.


1982.


1985.


1997.


Alla bilder: Anders Erkman2015.

OM MAN SÄTTER UPP FINGRET I LUFTEN just nu, första veckan på det nya året, kan man ganska tydligt känna av en lätt bris över landet som ekar Ulf Lundell, faktiskt. Efter så där 45 års karriär vill jag påstå att Ulf Lundells namn är hetare än någonsin. Efter några uppmärksammade volymer av boken ”Vardagar” följt av den otroligt positivt mottagna albumet ”Telegram”, två aktuella tv-dokumentärer (som engagerat ALLA!) och en kommande färsk konsertinspelning på Svt på söndag är det ganska uppenbart att Ulf har majoriteten av Sveriges folk på sin sida just nu. Kanske mer nu än till och med när ”Öppna landskap” härjade över landet 1982 och allmänheten ville utnämna honom till nationalpoet.
   Ja, det har onekligen gått upp och ned (kanske trots allt mest upp) för Ulf under alla år och det finns skäl att titta tillbaka på den ojämförligt största artisten som Sverige har fostrat under de senaste 50 åren. Varken Avicci, Mikael Wiehe, Carola eller Plura kommer i närheten.
   Eftersom jag själv har följt Ulf på den långa resan, mest på avstånd naturligtvis, så finns det många trådar att rycka i när en sammanfattning idag ska konstrueras. För mig är det kanske mest naturligt att kolla igenom allt jag har skrivit under alla år och det mesta finns ju redan nedpräntat på Håkans Pop som vi lätt kan leta upp och länka till. Det kan annars vara lite svårt att hitta rätt i den djungel av texter, recensioner, krönikor och allmänna tyckanden.
   Jag har valt ut några lämpliga ”milstolpar” där Ulf har spelat huvudrollen och länkat till de texterna här:

ÖREBRO
Det är kanske inte mest lämpligt att dra det här sammandraget kronologiskt, när jag skrev allt, utan jag ska försöka samla det här lite mer överlagt och planerat. Och då tänker jag inleda med den långa artikeln jag skrev i samband med Ulf Lundells senaste (sista?) konsert i Örebro 2015. Där jag under rubriken ”Ulf Lundells kärleksfulla relation till Örebro” gjorde en sammanfattning av alla hans konserter i Örebro.

KONSERTER
De starka banden till Örebro inleddes redan på Ulf Lundells första turné 1976, det blev sammanlagt fyra konserter på Prisma. När han kom hit kompades han av Nature med medlemmar som hade lokala rötter. Men det skulle alltså bli ytterligare 19 Örebrospelningar av vilka jag såg 18. Av vilka den akustiskt baserade konserten 2008 på Conventum var den allra bästa enligt mig (fast bokstavligen var det Västerås-konserten som hamnade på min Bästa Live-lista), tätt följd av turnépremiären i Brunnsparken 1982.
   Men av alla Lundells konserter minns jag tydligt också konserten 1993 utomhus i Stadsparken men också den otroligt koncentrerade turnépremiären i Falun på hösten 1985.

SKIVOR, BOXAR
På skiva har ju många av Ulf Lundells album hamnat på årsbästalistor och på Håkans Pops rangordnade listor över decenniets bästa. Som exempelvis ”Ripp rapp” (1979), ”Längre inåt landet” (1980), ”Den vassa eggen” (1985) och ”I ett vinterland” (2000).
   Vi ska i detta aktuella sammanhang inte glömma bort den bara några månader gamla ”Telegram” som är Ulf Lundells bästa album på minst 20 år.
   På min lista över bästa cd-boxar finns naturligtvis Ulf Lundell representerad: ”Livslinjen” (1991) och den mäktiga ”Under vulkanen” (2007). Liksom på dvd-listan med ”Live på Tyrol” (2006) och på den just nu aktuella Bästa Livealbum-listan återfinns Lundells ”Maria kom tillbaka” (1993). Glöm heller inte bort att Ulf Lundell 1983 gav ut ett album med bara covers på svenska, ”Sweethearts”.
   2012/13 konstruerade jag en 100-lista med mina singelfavoriter i den udda kategorin och ”Bergets topp” fick en blygsam 36:e-plats.

INTERVJUER
På 70- och 80-talet intervjuade jag Ulf Lundell vid flera tillfällen, 1979, 1980 och 1982 men också i samband med turnépremiären i Falun 1985.

/ Håkan

Geoff Stephens (1934-2020)

Postad: 2021-01-06 14:07
Kategori: Minns

MOT SLUTET AV 60-TALET, NÄR JAG INTE bara oavbrutet lyssnade på all popmusik och läste Bildjournalen, kom engelska poptidningar in i mitt liv och jag började bli intresserad av alla människor bakom alla hits: låtskrivare, producenter och musiker. Speciellt var det låtskrivarna som väckte mitt intresse och min respekt. Utan låtskrivare hade mitt popintresse varit tomt, var min något naiva ståndpunkt mitt i tonåren. Just där blev GEOFF STEPHENS ett namn att lägga på minnet.
   Stephens var en av i och för sig många låtskrivare som på den tiden spred sina mer eller mindre perfekta poplåtar till artister och grupper som till skillnad från Stones, Beatles, Small Faces, Kinks och The Who inte skrev eget låtmaterial.
   Jag tänker exempelvis på Herman's Hermits, Searchers, Animals, Manfred Mann, Hollies (innan de började skriva egna låtar) och Dave Clark Five. Och till några av de banden levererade Geoff Stephens låtar – och hits som var det som räknades på 60-talet.
   Sin första hit som låtskrivare fick Stephens med ”Tell me when” 1964 som spelades in av den engelska gruppen The Applejacks som kanske är mest känd för låten ”Like dreamers do”, en låt som John Lennon och Paul McCartney skrev som Beatles aldrig spelade in.
   En ännu större hit för Stephens blev ”The crying game” som gjorde Dave Berry känd 1964. Den låten minns jag mest från intressanta filmen ”The crying game”, regisserad av irländaren Neil Jordan, där den sjöngs av Boy George.
   Låtskrivare och producent var Stephens huvudsakliga roll i popbranschen men han var tidigt också manager åt bland annat Donovan och producerade hans första hits och två första album, ”What's Bin Did And What's Bin Hid” (1965) och ”Fairytale” (1965).
   Stephens hade alltså inga större artistambitioner men 1966 hamnade han nästan i centrum när han skapade gruppen The New Vaudeville Band, där han skrev och producerade skivorna, som fick en jättehit med ”Winchester Cathedral” som märkligt nog inte hamnade på Tio i Topp. Jag minns också uppföljarna ”Peek-a-boo” och ”Finchley Central”.
   I den gruppens repertoar fanns också låten ”Kind of hush”, en låt som ett år senare (med titeln ”There's a kind of hush”) skulle bli stor hit för Herman's Hermits och långt senare en ännu större hit med Carpenters.
   Mitt i New Vaudeville-framgångarna fick Manfred Mann en hit med ”Semi-detached suburban Mr James”. Den kanske märkligaste titeln på en pophit från 60-talet, naturligtvis skriven av Geoff Stephens som fortsatte skriva hits till Lulu, Hollies (”Sorry Suzanne”), Mary Hopkin (Englands Eurovision-bidrag ”Knock, knock who's there” 1970 på den vackra Apple-etiketten), Tom Jones, Cliff Richard och ytterligare hits med Herman's Hermits.
   På 70-talet skrev Stephens större och mindre hits åt artister som Drifters, New Seekers, Alvin Stardust, Dana (som han även producerade), Hot Chocolate, Carol Douglas och David Soul.
   Geoff Stephens avled 24 december 2020 av lunginflammation.

/ Håkan

”Vi går mot bättre tider, tro mej”

Postad: 2021-01-05 08:56
Kategori: Ulf Lundell



OM VI ÄNDÅ HAR BESTÄMT OSS FÖR att 2021 ska bli ett bättre år kan vi väl haka på tåget som Ulf Lundell startade redan i april 1980, under inspelningarna i Ridge Farm i södra England av albumet ”Längre inåt landet”. Då spelades den första versionen av ”Bättre tider” in, låten som textmässigt egentligen passade illa bland de övervägande mörka låtarna på albumet. I en kommentar på cd-boxen ”Livslinjen” har Ulf förklarat låten där han kompar sig själv på ett hysteriskt piano:
   ”En låt som jag gjorde i rena rama ystra protesten över all skit omkring mej. Jag var så jävla oerhört less på allt svart, allt dystert, allt malande om död och elände.”
   Hösten 1981 spelade Ulf in låten igen, nu i en elektrisk rockversion kompad av gruppen Toplezz med gitarristen Fjellis Fjellström i centrum. Den versionen finns med på ”Livslinjen” (1991) och även på tributskivan ”Till och från en blå man” (1999) som gavs ut till minnet av Fjellis som avled samma år.
   1982 tog Ulf upp ”Bättre tider” i scenrepertoaren, en vild och rockig attack med långt solo av Janne Bark, och fanns med på alla fem konserterna jag såg med Lundell under sommaren och hösten det året.

FOTNOT: På torsdag blir det mer Ulf Lundell, mer aktuell än någonsin, på Håkans Pop.

/ Håkan

Välkommen till 2021 - ett mer optimistiskt år!

Postad: 2021-01-04 12:00
Kategori: Blogg



ETT PASSERAT ÅRSSKIFTE BETYDER ALLTID att det finns tid för eftertankar och kontemplation för att kunna gå vidare och försöka se framtiden an med något mer positiva och optimistiska ögon än det obarmhärtigt trista år vi har lämnat bakom oss. Låt 2021 bli en lockande livsbejakande framtidsutsikt och låt Håkans Pop navigera fram mellan musikhistoriens alla ytterligheter och presentera musikaliska tips från både igår och idag.

HÄR PÅ HÅKANS POP LADDAR vi för ett nytt spännande år för 14:e gången(!). Det som i augusti 2007 skulle bli starten på ett litet sidoprojekt till mitt liv som recensent på Nerkes Allehanda har växt till en stor och mäktig huvudroll i mitt liv som pensionär. Med ett oavbrutet djupdykande i gamla minnen och ett ständigt bläddrande i hyllorna med vinylskivor hittar jag hela tiden nya infallsvinklar till allt som har med musikunderhållning att göra.

”DET FINNS ALLTID ANLEDNING att titta tillbaka för att kunna se framåt” har länge varit min drivkraft. Att gräva lite djupare i musikens rötter och att påminnas om historien för att kunna analysera nuläget. Tycker ni det är viktigt ska ni fortsätta att läsa Håkans Pop som inte kommer att lägga sig på rygg eller dra sig tillbaka fast de fysiska konserterna verkar dröja.

2021 KOMMER ATT BLI ETT SPÄNNANDE år på Håkans Pop med många nya projekt i görningen. Med start på måndag 11 januari kommer våren ägnas åt avslutningen på serien om de bästa Livealbum-favoriterna, det finns 19 spännande album kvar att presentera på den listan fram till maj. På onsdagarna kommer jag fortsätta skriva om coverskivorna, där artister och grupper helhjärtat fyller sina album med coverlåtar. Men jag kommer också att ägna några onsdagar under våren till ett antal intressanta tributeskivor som hyllar artister och låtskrivare. Och på fredagar letar jag vidare bland alla min krönikor som skrevs under de intensivt händelserika decennierna 80- och 90-talet.

REDAN NU FILAS DET DESSUTOM på planer vad som kommer fylla sidorna på Håkans Pop i sommar och till hösten. Redan i maj, direkt efter Livealbum-listans final, kommer det bli ett lokalt fokus på Håkans Pop. Då kommer jag fånga alla tusentals konserter jag har upplevt i Örebro från en annorlunda vinkel. Med utgångspunkt i alla spelställen där jag har sett och hört konserter genom åren, och det är (tro det eller ej) långt över hundra olika platser, och presentera adresser, namn på större och mindre lokaler och restauranger som har ändrat namn och profil under åren. Det här projektet skulle först bli ett lättsamt sommarnöje men det har växt över mina inledningsvis anspråkslösa förhoppningar och kommer förmodligen spilla över till hösten.

I HÖST, I AUGUSTI, DRAR JAG IGÅNG den största och mest omfattande listan på skivor som har existerat under alla Håkans Pop-säsonger. Ett projekt som kommer fylla hela veckans utrymme och bli i en så kallad slutgiltig genomgång av populärmusikens historia. Naturligtvis fylld med både anspråkslöst och seriöst innehåll som blir en utmaning att både sätta samman och förhoppningsvis att läsa.

DET HÄR SENASTE FYLLER MINA DAGAR (och nätter) just nu med funderingar, rangordningar och tankar som först ska passera kristallkulans magiska värld och sedan resultera i något spännande till hösten.

Välkommen till 2021 och ännu ett (och bättre) år med Håkans Pop!



/ Håkan




10 år (90)
Beatles (60)
Blogg (454)
Feber (5)
Filmklipp (131)
Jul (76)
Konserter (234)
Krönikor (171)
Larm (20)
Listor (50)
Maxi12" (35)
Minns (142)
Örebro (16)
Pubrock (13)
Stiff (49)
www (1)

<< Januari 2021 >>
Ti On To Fr
        1 2 3
4 5 6 7 8 9 10
11 12 13 14 15 16 17
18 19 20 21 22 23 24
25 26 27 28 29 30 31

L-Å Madelid 7/06: Sorry, missade att du nämnde Zombies i artikeln och att Tages och Hep Stars kn...

L-Å Madelid 7/06: Hallå Håkan! Jag ser att du missat några konserter. The Zombies spelade på ...

Kjell J 2/06: Lou Barlow är väl sedan ganska länge tillbaka i Dinosaur Jr....

Jan Arne Martin Lennell 31/05: Tack Håkan för en intressant recension! Har ännu inte lyssnat (dök upp i bre...

Johan S 31/05: Lysande! Har gått varm hela helgen. ...

Janne Lennell 22/05: Ser fram mot listan över favoritskivor. Tror vi kommer ha en del gemensamma fav...

Tommy Jonsson 22/05: Vet inte om det är sant men det påstås att publikljudet inte blev speciellt b...

Peter 17/05: Vart tog Live at the Grand Opera House Belfast med Van Morrison vägen?...

Jan Arne Martin Lennell 15/05: Del Amitri tycker jag skulle haft förstaplatsen :)...ser vekligen fram mot dera...

Richard 5/05: Tack för att ni delar med er, Håkan med sina fina texter och Jack med minnen o...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.