Blogginlägg från 2021-01-30

Hilton Valentine (1943-2021)

HILTON VALENTINE HADE DET KLART MEST ELEGANTA namnet i The Animals men han blev aldrig den mest kände medlemmen i Newcastle-bandet. Däremot överlevde Hilton många olika konstellationer och återföreningar av gruppen genom åren och fick på slutet av sin karriär ”nöjet” att spela i Örebro vid två tillfällen.
   Gitarristen Hilton var med i originalbandet som 1959 började spela tillsammans under namnet The Alan Price Combo. Bandets vilda scenuppträdande fick publiken att beskriva medlemmarna som djur (animals) som fick bandet att ta namnet The Animals när sångaren Eric Burdon kom med 1963.
   Trots sitt fina namn, han föddes som Hilton Stewart Paterson Valentine, och sin position som gitarrist fick han under bandets kommersiellt mest framgångsrika period, 1964-1966, stå i skuggan av Burdon och Alan Price. Men under de här åren radade bandet upp hit på hit, från genombrottet ”Baby let me take you home” (1964) via klassikern ”The house of the rising sun” (1964) till klockrena succéer som ”Bring it on home to me”, ”We gotta get out of this place” och ”It's my life” (samtliga 1965).
   Price lämnade bandet 1965 för en solokarriär och i slutet av 60-talet fick en annan Animals-medlem, basisten Chas Chandler, stora rubriker som manager åt Jimi Hendrix.
   Original-Animals sprack 1966, både namnet och Eric Burdon flyttade till USA, och förutom några tillfälliga återföreningar 1975/76 och 1983 spelade Hilton under flera decennier en tillbakadragen roll i engelskt musikliv. Innan han och originaltrumnmisen John Steel återbildade The Animals på 90-talet. Och det var under den perioden som bandet besökte Örebro vid två tillfällen. Första gången, 1997, annonserades de av rättighetsskäl som Animals II men 2000 hette bandet helt enkelt The Animals igen.
   Under de här sista åren, Hilton lämnade bandet 2001, hade The Animals av förklarliga skäl svårt att hitta starka sångare som kunde matcha Eric Burdons tyngd och makalösa röstresurser till den starka repertoaren av hitlåtar. Varken Robert Kane (1997) eller Tony Liddle (2000) lyckades axla Burdons mantel. Och jag lyckades inte heller nämna Hilton Valentines insatser vid namn i någon av recensionerna...
   Hilton Valentine avled igår 29 januari 2021.

/ Håkan

Åke 7/01: Roligt att läsa, jag var på den konserten och tog en hel del bilder. Kom att s...

Valbobo61 21/11: Fire är ju en riktig rökare (HaHa). En av mina absoluta favoritlåtar, Red Cad...

Silja 6/10: Arrival heter instrumentallåten. Fin melodi som jag känner igen med en annan t...

Peter 26/09: Jag liksom alla journalister då tyckte Stockholm 1988 var mycket bättre. Jag l...

Jerker Emanuelson 29/08: Kul att ses! Du skriver att Bob hade olika kompband på de andra spelningarna me...

Tomas Skagerström 14/08: Hej "Håkanpop". Kul att hittat till din sida./tegelgubben....

Håkan Gustavsson 16/06: Vilket kul och bra initiativ! Ser verkligen fram emot lite inspiration och för...

Björn 3/03: Hej Håkan. Tack för de orden om D.J. Tumme upp, för liknelsen med Mick Jagge...

Kjell J 31/01: Texten är förstås skriven 1980, Men ursäkta gnället och/eller pekpinnen, Ro...

Jarmo Tapani Anttila 31/01: Lustigt, har precis läst färdigt boken Too Much Too Young, The 2 Tone records ...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.