Blogginlägg

Animals II konsert

Postad: 1997-10-09 15:03
Kategori: Live-recensioner

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 11/10 1997.

THE ANIMALS II
Prisma, Örebro 9/10 1997


Creedence hade sin John Fogerty, The Band sin Robbie Robertson, Doors sin Jim Morrison, Dr Feelgood sin Lee Brilleaux, ELO sin Jeff Lynne och nu aktuella Animals sin Eric Burdon. Oersättliga ledare och nyckelpersoner som hade stor del i sina respektive gruppers framgångar.
   Av olika orsaker saknar grupperna nu sina frontmän. Ändå lever dessa till namnet legendariska band vidare av tre orsaker. Pengar, överlevnad och nostalgi.
   Nog så viktiga skäl. Musikaliskt är det inte så sällan mer tveksamt och tidvis ren spekulation.
   I Animals fall, som uppträder med en mikroskopisk romersk 2:a i sitt gruppnamn, tyckte jag inte Burdons saknad på förhand var lika allvarlig som i många andra fall. OK, visst går Burdons svarta, makalösa röst inte att ersätta men han var aldrig någon låtleverantör då gruppens repertoar till övervägande del bestod av covers eller andras låtar.
   Röstmässigt gjorde nye Robert Kane sitt yttersta för att återskapa känslan i den guldkantade repertoaren. Låtarna i sig håller för tid och evighet men Kanes insatser var blott en viskning jämfört med Burdons dignitet.
   I de r&b-influerade standardlåtarna uppträdde Animals som vilket gediget coverband som helst. Men när Kane skulle kopiera Burdons karaktäristiska pratsång, i exempelvis långt utdragna "Bo Diddley" med ett stim gitarrsolon, blev det patetiskt helt utan nerv.
   De obligatoriska hitsen var dock tidlösa och oförstörbara. Så i småroliga "I'm crying", catchy "It's my life" och avslutande "We've gotta get out of this place" kunde man inte annat än le åt Animals, gubbrocken personifierad i ett enda band.
   Men "The house of the rising sun" var kvällens antiklimax i sitt alldeles för snabba tempo, pipiga orgelsound och en sångare som avslöjade all sin brist på känsloladdat utspel.
   Dock var publiktillströmningen på Prisma en mindre hit, den frejdiga allsången var aldrig långt borta och längst fram stod fantasterna och älskade varje ton.

Hilton Valentine - guitar
Steve Hutchinson - keyboards
John Steel - drums
Martin Bland - bass
Steve Dawson - guitar
Robert Kane - vocals

/ Håkan




10 år (90)
Beatles (60)
Blogg (462)
Feber (5)
Filmklipp (131)
Jul (76)
Konserter (234)
Krönikor (171)
Larm (20)
Listor (50)
Maxi12" (35)
Minns (144)
Örebro (47)
Pubrock (13)
Stiff (49)
www (1)

<< Oktober 1997 >>
Ti On To Fr
    1 2 3 4 5
6 7 8 9 10 11 12
13 14 15 16 17 18 19
20 21 22 23 24 25 26
27 28 29 30 31    

Mikael Bodin 15/10: Tack för en väldigt fin beskrivning av albumet som jag personligen håller vä...

Björn 11/10: Vill lyfta fram denna, Drive All Night, klipp från - Göteborg, 2008. Som lite ...

Jan Arne Martin Lennell 10/10: Plats 82! Håkan, är det möjligt? Detta är ju ett av tidernas allra bästa al...

AMK 21/09: Hej! Vet du hur man kan få tag i att lyssna på Collapse nu för tiden? MVH...

Mikael Bodin 15/09: Som Petty sa (fritt översatt): "När vi är borta finns låtarna kvar, därför...

Jan Arne Martin Lennell 12/09: Tack för bra tips! James McMurtry (har "Too long in the wasteland") och Kate Ta...

Jan Arne Martin Lennell 12/09: Finns inte så mycket att invända i din recension. Ett av hans bätttre, men de...

Jan Arne Martin Lennell 2/09: Tack för att Maria kom med! En av mina absoluta favoritsångerskor. Har allt me...

Jan Arne Martin Lennell 28/08: Klockren analys. Underbar platta som också finns i min hylla."Airport" är ju b...

Silja 27/08: Varför inget här om Charlie Watts?...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.