Blogginlägg

TisdagsAkademien (2)

Postad: 2022-01-27 07:51
Kategori: TisdagsAkademien


TisdagsAkademien, Janne Rindar, Olle Unenge och jag, diskuterar varje vecka musikaliska ämnen utifrån något tv-program, dvd, dokumentärfilm eller YouTube-länk vi har sett.

UNDER KATEGORIN OLLE, JANNE & JAG redovisas ämnen och anekdoter som vår TisdagsAkademi har diskuterat och detaljerat bedömt sedan januari 2019. Det råder ännu så länge en eftersläpning i rapporteringen men målet är att någon gång under 2022 försöka komma ifatt med redovisning men energin i gruppen, regelbundna möten varje vecka, gör att kunskapsnivån hela tiden höjs i takt med att ”läxornas” antal ökar.
   Under våra möten är det också fritt att tala om musik i största allmänhet och ”associationshalka” har blivit ett vanligt begrepp i våra ibland djupgående samtal.
   Första rapporten om TisdagsAkademiens möten publicerades i mellandagarna och idag följer ytterligare redovisning om möten från sommaren 2020 och framåt.







”OUT OF IRELAND” (1:51 lång, 1995)
Filmen berättar historien om hur irländska immigranter på 1800-talet flyttade till USA. Musikern Mick Moloney har gjort ett soundtrack med irländsk traditionell folkmusik och filmen är en kronologisk genomgång av Irlands musikhistoria, inkl Nordirland och Bob Geldof blir talesman för hela historien. Han beskriver showbands-begreppet, där kopierande var ett huvudsyfte. som ”crap!”
   Den nästan två timmar långa dokumentären borde kanske ha varit en tv-serie över flera program ty innehållet är rikt och omväxlande, från Rory Gallagher till Dana och Van Morrison i en personlig och uppsluppen(!) intervju.
   Dolores O'Riordan (Cranberries) hyllar Phil Lynott, en annan huvudperson i historien, och hon dog själv för några år sedan. Snälla popersoner får också plats i historien om musikaliska Irland: Gilbert O'Sullivan, Chris Deburgh och Paul Brady (med låtar som han skrev till Tina Turner och Bonnie Raitt).


THE BAND: The last waltz (dvd)
Min dvd, för övrigt en 50-årspresent från min vän Thomas, med The Bands avskedsföreställning blev dagens ämne i TisdagsAkademien. Jag har utförligt skrivit om filmen här på Håkans Pop och rekommenderar den texten för ytterligare info.
   Jag tror att det var på mötet om The Band som ledamot Janne introducerade en ny punkt på ”dagordningen”: Högläsning ur bok. Lennart Perssons bok ”Sånger om sex, Gud och ond bråd död” har med tiden blivit en bibel för TisdagsAkademien.


Framåt hösten 2020, mitt i en pandemi på högvarv, kom vi på idén att leta intressanta musikdokumentärer på YouTube och hittade – 26 st!
   På ett soldränkt och sensommarvarmt Stadsträdgården 1 september 2020 diskuterade vi engelsk folkmusik i allmänhet och fantastiska Fairport Convention i synnerhet. Och Janne uppfann just då sällskapets nya samlingsnamn, Akademien.



FAIRPORT CONVENTION: Folk heroes (1:12 lång, 2017)
En fantastisk biografidokumentär (heter det så?) om Fairport Conventions första år från 1967 fram till 1971. Intressanta nya intervjuer med Ashley Hutchings, Simon Nicol och Richard Thompson men också andra profiler som Ralph McTell, Ian Anderson, Rick Wakeman, producenten Joe Boyd, Ian (numera Iain) Matthews, nyligen avlidne Judy Dyble och Maddy Prior.
   I bandet fanns inte folkrockinspiration när de bildades och under en kort tid fanns det amerikanska influenser från The Band och historien tar oss förbi många förändringar i gruppen. Inte bara den tragiska olyckan i januari 1969 som dödade en medlem (trummisen Martin Lamble) och skakade om gruppen rejält.
   Efter otaliga medlemsförändringar splittrades bandet 1979 men återuppstod i mitten på 80-talet och uppträder varje år på festivalen Cropredy där nya konserter har filmats.


PATTI SMITH: Dream of life (1:49 lång, 2008)
Regissören Steven Sebring fick följa Patti Smith under elva år för att göra den här dokumentärfilmen som fick titeln ”Dream of life” efter albumet med samma namn från 1988. Introt är oerhört fint när Patti sjunger den oerhört vackra ”The Jackson song” och det berättas om att maken Fred och brodern Todd har dött.
   Mycket poesi i filmen, namn som Burroughs och Ginsberg finns med i sammanhanget. Vi får uppleva ett stökigt hotellrum (Chelsea Hotel) och Patti berättar hur hon fick andra att stämma hennes gitarr.
   Efter 20 minuter kom jag på att filmen till ungefär 97% är svart/vit. Patti är på scen en grym rocksångerska. Vi får se Sam Shepard och Patti spelar på sina akustiska gitarrer. Konst finns med i Pattis uttrycksmedel och poesi där hon läser Ginsberg för konsertpubliken. Och politik i en protest mot George W Busch.


JOHNNY CASH: The gift: The journey of Johnny Cash (1:34 lång, YouTube, 2019)
Resan med och historien om Johnny Cash är en YouTube Original-producerad dokumentär och berättas till stor del av Johnny själv genom ett otal bandinspelade intervjuer och som det låter telefonintervjuer 1995-97. Välgjord och detaljerad och producerad av Thom Zimny som nu senast gjorde en video på Bruce Springsteens ”Western stars”.
   Filmen börjar och slutar på Folsom Prison och pendlar fram och tillbaka i Johnny Cashs långa karriär. Handlar om gåvan att kunna sjunga, skriva låtar och förmedla känslor. Många artister som Bruce Springsteen, sonen John Carter Cash, dottern Rosanne Cash, Jackson Browne, Emmylou Harris, Rodney Crowell, musikern Marshall Grant, Sam Phillips och Dwight Yoakam kommenterar Johnnys historia utan att synas i bild.
   Tidigt i sin historia var det hillbilly och gospel innan Johnny hamnade på Sun Records, där han var låtskrivare och artist för att jämföra med Elvis som bara sjöng. Men ett oavbrutet turnerande slet hårt på människan Cash som hamnade i en flod av droger för att orka med allting. Hustrun och barnen kom i kläm.
   ”Defining America” var en fin beskrivning av Johnny Cash. 1967 spårade Cash ur rejält med skilsmässa från sin första fru som följd. Men han hämtade sig, relationen med June Carter fördjupades och några mer positivt uppmärksammade år följde. 1968 spelade han på Folsom Prison men 1979 hamnade han återigen i drogberoende och nådde då på allvar ”rock bottom”. Följdes av många år utan större support från skivbolag innan han på 90-talet mötte Rick Rubin med musikalisk succé som följd.
   Filmen avslutas med en döende Johnny Cash 2003 och hans ”We'll meet gain” som en naturlig final på en fantastiskt bra dokumentärfilm.


12 september 2020 visades två intressanta musikdokumentärer på Svt med John Holm och Marianne Faithfull. Och de kom naturligtvis upp till diskussion på det efterföljande mötet tisdag 15 september. Men det dröjde till vi såg nämnda filmer-.


ROBERT JOHNSON: Can't you hear the wind howl? (1997, YouTube)
En film av Peter Meyer, med underrubriken ”The life & times of Robert Johnson”, som mycket riktigt berättar historien om blueslegendaren Robert Johnson som redan 1938 föll för myten att 27 år gammal dö.
   Filmen är en blandning av dokumentär och spelfilm med skådespelaren Danny Glover i huvudrollen som berättare av den autentiska historien. I den svartvita spelfilmen spelas Johnson verklighetstroget av Keb' Mo' och där illustreras historien mycket trovärdigt och intressant.
   Historien berättas också med gamla journalfilmer från bomullsfälten och andra typiska miljöer på 30-talet. Föddes som Robert Johnson men hans mor gifte om sig och fram till tonåren var han känd som Robert Spencer. Första instrumentet han lärde sig var Jews harp innan intresset för gitarr kom. Hans instrument var akustisk gitarr som ofta spelades med slide.
   Robert hade tidigt Son House som idol och han lärde sig snabbt spela gitarr. Ike Sinnerman lärde honom spela gitarr. Scenen där Robert står i vägkorset där Route 61 och 49 möts illusterars snyggt med skallerorm och fullmåne. ”He sold his soul to the devil”.
   Han var ”En resande jukebox” och skrev egentligen inte låtarna själv som han sjöng utan han hörde och lärde sig dem på vägen. Sjöng ibland till sig pengar på vägen och skapade trafikstockningar. 1937 spelade han in 29 låtar som gav Robert Johnson en plats i musikhistorien.
   Filmen är fylld med många snygga bildtagningar som när han går på järnvägsspåret och sjunger ”Hell hound on the trail”. 13 augusti 1938 förgiftas Robert Johnson på Three Forks. ”His fame killed him” är ett uttalande och på gravstenen står det ”Resting in blues”.
   TisdagsAkademi-ledamoten Janne Rindar, flitig USA-resenär, har besökt (och fotograferat) tre olika tänkbara gravplatser för Robert Johnson: Greenwood Little Zion M.B. Church, Quito Payne Chapel M.B. Church och Morgan City Mount Zion M.B. Church. Fotografierna placerade uppifrån och ned.


WAYLON JENNINGS: My heroes have always been cowboys (1981)
Tillbaka till ursprungsidén på våra Akademi-möten: Texmex. Ty den här dokumentärfilmen med Waylon Jennings som ciceron utspelar sig på The 06 Ranch, Fort Davis i västra Texas. I ”USA:s last frontiers” som de säger.
   Filmen beskrivs som en ”musical documentary” men handlar mer om hästar, kor och djurhållning än musik fast det är Waylon Jennings som är huvudperson. Waylon umgås med äkta cowboys och sjungar även några låtar och spelar akustisk gitarr. Han är också speakerröst genom hela filmen.
   Inledningsvis ser man cowboys fånga in hästar, sedan släppa ut dom i den ödsliga vildmarken uppåt bergen, men det är det hårda jobbet med stora hjordar av kor som det huvudsakligen handlar om. Fina naturbilder mixas med det tuffa arbetet utomhus.
   En inblick i cowboylivet med fina gryningsbilder men också några sporadiska sånger från Waylon vars titlar jag inte känner till men gissar heter ”Sweet mother Texas”, ”Don't let the baby grow up to be a cowboy”, ”Stuck in the saddle” och annat.
   Det är stora områden som cowboys bevakar, 250 miles square sägs det, och på filmen blir det alltmer koskötsel som dominerar filmen. Efter 3-4 timmar i sadeln får vi se hur korna fångas in, på väldigt våldsamt sätt, och sedan brännmärks. Grymt men på riktigt.
   ”All day is the same” påpekas det. En kille började med det här i 7-årsåldern, ingen skola, och det är ett jobb där de blir både trötta och smutsiga. Kan vara ett våldsamt jobb med brutna armar och ben som följd. Det är våldsamma krafter i de mäktiga korna som kräver tuffa grabbar som bokstavligen är ”cowboys”. Det här är ett liv som kräver uppoffring och är långt från Bröderna Cartwrights romantiserade värld.


JACQUES BREL OCH HANS SÅNGER (1:56 lång, 2017) Svt Play
Mitt förhållande till Jacques Brel (1929-1978) är begränsat och då passar den här dokumentären om hans liv och musik perfekt. Men fransk chanson är ingen favorit i min värld. Kanske mest för att det är ett språk jag inte behärskar eller förstår men även den teatrala stilen känns emotionell i överkant. Nu var inte Brel fransman, som jag nog trodde från början, utan belgare. ”Det är för ordens skull jag blivit sångare” har han sagt.
   1966 fick han stående ovationer när han uppträdde, och blev legend i USA. Han beskrevs som ett åskväder. När han blev 37 ville han lägga av. ”Jag vill vara fri” sa han. I dokumentären får vi hela historien. Barndom fylld av vånda, familj, pappa jobbade på kartongfabrik. Jacques kände sig ensam och längtade bort.
   Började skriva sånger. Hade inget bra familjeliv och kallade sig Jacky Brel, konstnärssjäl. 24 år gammal lämnade han familjen och jobbet. Mot Paris där många kontakter väntade. 1953 blev han utvisslad live, var en glädjedödare med sina sånger men 1954 vände det positivt.
   Han var hänsynslös mot kvinnor som fanns runt honom hela tiden. Filmen är fylld av sv/v bilder, 1959 var han 30 år och 1960 blev han känd över hela Frankrike. Evighetslånga turnéer fast han hade rampfeber innan konserterna och kräktes alltid innan. Han jämför sång/musik med tjurfäktning. Fortfarande scenskräck, sånger utan paus men inga extranummer.
   Han hade en kamp med orden och kunde inte skriva noter. Blev poet 1964. Han ville fly, tog flygcertifikat. Han skrämdes av pengar, han gav bort dom.
   1966 slutar han turnera. Hittade nya uttryck med teater/musikalen ”Don Quixote” och blev filmstjärna. Han rökte fyra cigarettpaket om dagen och det slutade med tumör i lungan. Men innan han dog 8 oktober 1978 gjorde han en världsomsegling, då osams med dottern.


LOU REED: ”Rock & roll heart” (1:26 lång, 1998)
Det finns en handfull Lou Reed-relaterade dokumentärer om och med honom på YouTube men efter en liten research fastnade vi för den här. Programmet är producerat och regisserat av Timothy Greenfield-Sanders och den tituleras The Definitive Documentary. Är en ganska heltäckande film om Lou Reeds musikaliska historia. Fram till 1998 förvisso... När jag tittar får jag ibland känslan att det är ett program om en artist som inte lever längre men 1998 var Lou live and kickin'.
   Levande, suddiga, stökiga sv/v konsertbilder från någon New York-klubb. En sekvens som avslutas med ”I'm waiting for my man” där Lou till slut stirrar tittarna i ögonen. Akustiskt live och några filmade scener i stadsmiljö. Lou berättar att han först lärde sig klassiskt piano fast han egentligen gillade Carl Perkins och hade gitarristen James Burton som idol. Vi får i bild se tidiga singlar där Lou har skrivit låten under namnet Lewis Reed. Intimates hette bandet.
   Första gruppen 1959, inte så framgångsrik. ”Bytte namn på gruppen varje vecka eftersom ingen ville engagera oss två gånger”. Fick i skolan stort intresse för poesi i allmänhet och Delmore Schwarz i synnerhet. ”Det förändrade mitt liv”. Åkte till New York och blev låtskrivare. Surfmusik bland annat.
   Mötte först John Cale, spelade sedan gitarr med Sterling Morrison och Maureen Tucker och uppträdde på coffeehouses. Konserter som ofta filmades, det fanns många filmare i New York i Warhols närhet. Bob Dylan blinkar förbi på någon bild. Live med Lou och David Bowie från senare konsert. Lou log på scen!!!
   1972. Solo Lou. ”Transformer” spelades in i London men Mick Ronsons namn nämns inte(!) i sammanhanget. 1974: ”Rock'n'roll animal” då spelade han inte gitarr live, blonderat hår och ”Heroin” skreks det i publiken.
   På 80-talet gifte han sig med Laurie Anderson. 1993: Reunion med Velvet Underground, livebilder. ”Jag är musiker tills jag dör” är den sista vemodiga kommentaren från Lou Reed. ”Perfect day” avslutar dokumentären.


20 oktober gjorde TisdagsAkademien en utflykt till Hallsberg och en utställning med Love Antell. Jag har skrivit en egen rapport om den resan och den upplevelsen. Går att läsa här.


PLANXTY: (No Disco) Documentary (54:02 lång, 2003)
Bandet startade tidigt 70-tal. Musikaliska rötter från östeuropa, USA, balladsång och traditionell irländsk musik. Vi tas med till puben där det började på.
   Christy Moore hörde Liam O'Flynns säckpipa. Donal Lunny är vänsterhänt och spelar bouzouki. Andy Irvine spelade engelska folksånger innan. Virtuoser på sina instrument ser vi på livebilderna. Gruppen Sweeney's Men nämns.
   Fyra soloartister blev en grupp, Planxty, 1972. Blev förband på en Donovan-turné och i Galway var publiken galen i bandet. Gott om levande musik i den här dokumentären.
   Lunny lämnade för att spela med The Bothy Band och ersattes av Irvines kompis Johnny Moynihan. Moore lämnade för solokarriär och ersattes av Paul Brady. Rörigt i bandet vid den här tidpunkten 1975.
   Sedan får Phil Coulter tala ut om bandets relation till skivbolag och annat. Coulter är känd som låtskrivare: ”Puppet on a string” och ”Congratulations”... Han producerade tre album med Planxty.
   Åren 1972-74 tyckte Irvine var ”magic” men sedan var det mycket problem i gruppen. Reunion 1978. Lunny och Moore bildade sedan Moving Hearts och Irvine fortsatte med olika medlemmar.
   1981 spelade de på Eurovision Song Contest.


THE MAMAS & THE PAPAS STORY: Straight shooter (1:11 lång,1988)
Filmdokumentären har undertiteln ”The story of John Phillips and The Mamas & the Papas” som får sin förklaring genom många intervjuer med John Phillips och ”det lyckliga” slutet när han har kommit förbi livets alla bittra, drogrelaterade och riktigt svåra perioder.
Bakom gruppens yttre glada, solbrända liv finns det många tråkiga sekvenser. Men det började med det underbara introt till ”California dreamin'” som följde efter år av upplevelser av folkmusikscenen i Greenwich Village i NYC. Vi får Johns hela biografi när han föds 1935 i storm och dåligt väder. Pappan var militär och mamman var cherokeeindian.
   En långhårig John berättar nu (80-tal) om hela historien med den tidiga karriären som streetfighter, fascinationen för doo-wop och sånggrupper. Och han gifte sig tidigt med Susie Adams som blir intervjuad här. Och droger kom tidigt in i hans liv. Han försvann i långa tider från hemmet och drog till NYC.
   Överiga medlemmarna Denny Doherty och Michelle Phillips får också komma till tals i intervjuer men även Scott McKenzie och John Stewart.
   25-årige John mötte nio år yngre Michelle Gilliam fast han redan var gift. Denny lät som Bing Crosby men lärde sig 28 låtar på tre dagar. Cass Elliot kom in i gruppen, hade rutin från grupper som The Big 3 och The Mugwumps. Men hade också erfarenhet från droger och LSD.
   Kvartetten drog till Virgin Isles med Johns dotter Mackenzie Phillips, sex månader. Uppmärksamheten för låten ”California dreamin'” fick gruppen att återvända till NYC. John spelar några takter på låten med sin 12-strängade gitarr. Skivbolaget med Lou Adler förstod gruppens styrka.
   Beatles gör entré 1964! Michelle trodde ”Monday Monday” var slutet för gruppen. Men sedan kom flower power och där passade gruppen in perfekt. Fyra personligheter, fyra röster som passade ihop mycket.
   Andra albumet skulle spelas in och en otrohetsaffär mellan Michelle/Denny sårade hela gruppen. Dessutom älskade Cass Denny... Michelle ser väldigt fräsch ut i intervjuerna fast hon pratar om känsliga perioder i gruppens karriär.
   Michelle får sparken från gruppen och ersätts tillfälligt av Jill Gibson, Lou Adlers flickvän vid tillfället. Flower power-sommaren 1967. John skrev ”San Francisco” till Scott McKenzie, som blev ett tema för Monterey-festivalen, han organiserade festivalen där ett återförenat Mamas & Papas uppträder men sommaren 1968 spricker gruppen definitivt.
   Vi får se John i olika hattar och efter M&P-perioden dras han in i drogvärlden. Soloskivan ”John, the wolf king” är ett kommersiellt misslyckande och han blir bara långhårigare och skäggigare och lever under depression. Mama Cass får soloframgångar och dör 1974 bara 33 år gammal. En skinksmörgås sägs vara anledningen men det var en hjärtattack. Begravning i Hollywood och John är hysteriskt ledsen.
   John träffar Mick Jagger & Keith Richards som ska producera hans andra soloalbum men det slutar bara med ännu mer droger och mer kaos.
   1978 uppträder 3/4-delar av gruppen vid ett tillfälle men Michelle är besviken. ”John är grå och sjuk, går på kokain och heroin”. Ett förfall.
   John bor i Long Island vid havet men hemmet är ett enda kaos. Åker limousin in till New York och handlar droger och 1980 grips han vid en drogtransaktion och arresteras. I riktigt dåligt skick hamnar han på sjukhus i New Jersey och lyckas där vänja sig av med drogerna och ser på senare intervjuer fräsch och pigg ut. Men 2001 dör han av hjärttack liksom Denny 2007 (kidney failure).
   Ett tragiskt efterspel: MacKenzie Phillips (född 1959), dotter till John och hans första fru, påstod 2009 att pappa John hade våldtagit henne under lång tid. Skådespelare och ett liv med droger: kokain och heroin.

/ Håkan




10 år (90)
Beatles (60)
Blogg (479)
Feber (5)
Filmklipp (131)
Jul (76)
Konserter (237)
Krönikor (173)
Larm (20)
Listor (52)
Maxi12" (35)
Minns (149)
Örebro (95)
Pubrock (13)
Stiff (49)

<< Januari 2022 >>
Ti On To Fr
          1 2
3 4 5 6 7 8 9
10 11 12 13 14 15 16
17 18 19 20 21 22 23
24 25 26 27 28 29 30
31            

Mattias 30/06: Sjukt bra platta på alla sätt och vis....

Mattias 30/06: Weld är bättre i mitt tycke....

Olle Nordgren 30/06: Som alltid när det gäller recensioner på Håkans Pop är det mycket välskriv...

Per Gotthardsson 22/06: Jag var där! Egentligen för att lyssna till Hiseman men lämnade lokalen helt ...

Jan Lennell 6/06: Var där och kommer ihåg att Fläskkvartetten var mäktigt imponerande! En exp...

Mikael Andersson 3/06: Det finns ännu en underskattad skiva på 90-talet 1994 Sånger Från Nedergård...

Björn Stein 9/05: Tack för den resan, Håkan! Ser redan fram mot att läsa om nästa äventyr som...

Jan Lennell 8/05: Beatles platta på 1:a platsen..ingen högoddsare :). Ber att få tacka för en ...

Peter Lundmark 6/05: Tack för en spännande och rolig resa, har fått plocka fram skivor man inte ly...

Hans 6/05: Har varit kul följa dina favoriter, även om jag inte hållit med dig. Däremot...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.