Blogginlägg från 2022-01-06

”Get back”

Postad: 2022-01-06 15:57
Kategori: Beatles



GET BACK (Disney+)
Regi: Peter Jackson


FÖRMODLIGEN SIST PÅ BOLLEN HAR JAG äntligen skaffat mig ett Disney+-abonnemang för att kunna se den i tre delar långa serien ”Get back”, den legendariska och mytomspunna dokumentären om Beatles under några dagar i januari 1969. En annan serie, ”McCartney 3, 2, 1” där Paul McCartney möter Rick Rubin, är väl också en orsak till att titta på Disney+. Som jag lär återkomma till.
   Efter sju timmar och 48 minuters dokumentär är jag ganska utpumpad och överfull av både imponerande känslor och små besvikelser.
   Hysteri är väl det ord jag närmast tänker på när det handlar om Beatles-dokumentären ”Get back”. Reaktionerna som just nu sveper över världen i ett pånyttfött Beatles-intresse är verkligen globala och anmärkningsvärda. Vi har inte upplevt dess motstycke sedan 1995 när arkivserien med ”Anthology”-skivorna började ges ut i samband med den tv-sända serien med samma namn.
   Men det gränslösa intresset kring den här dokumentären bottnar i många missförstånd kring historien om ”världens största popband”. Av ungefär samma orsak nu som i mitten på 90-talet.
   Det började till julen 1994 när Beatles BBC-inspelningar släpptes på skiva, ”Live at the BBC”, och påstods vara två cd fyllda med enbart rariteter. Så var inte riktigt fallet. Inspelningarna må vara autentiska och musikhistoriskt viktiga men bristande teknisk kvalité med spruckna röster, fladdrig ljudbild och burkigt mono-sound motsvarade inte den stora uppmärksamheten som utgivningen fick.
   Musikaliskt var BBC-inspelningarna enbart riktade mot de genuina Beatles-fansen, ”frimärkssamlarna”, och ungefär samma målgrupp uppskattade nog de tre ”Anthology”-skivorna, med huvudsakligen udda, sällsynta och ommixade versioner av de kända låtarna, allra mest. Det allmänna intresset för Beatles slog i taket men det här var alltså inget för den breda musiklyssnande allmänheten.
   Jag uppfattar mig själv som ett ganska stort Beatles-fan men jag har inte tittat på samlingen med ”Anthology”-skivorna, fem dvd, sedan den släpptes 2003. Jag tror inte att jag rakt av plöjer nästan åtta timmar ”Get back”-dokumentär en gång till.
   Jag tycker mig ha läst oändliga hyllningskörer om ”världens bästa popgrupp” i samband med ”Get back”-filmen. Det musikaliska innehållet är huvudsakligen på en allmänt intressant nivå men når sin höjdpunkt på väldigt få ställen. Och uppriktigt sagt var Beatles vid den här tidpunkten, januari 1969, på väg ned i personlighet, kreativitet och originalitet och det är inget underverk till skiva, ”Let it be” (1970), som blir resultatet av de här inspelningarna.
   En groteskt lång dokumentär kräver sitt genuina Beatles-intresse för att vara värt Disney+-abonnemanget. Med tanke på att timmarna i Twickenhams filmstudio under elva dagar och Apples inspelningsstudio under nio dagar på film har koncentrerats kring det mest händelserika måste jag bedöma filmscenerna som genomgående tämligen odramatiska. Men till Beatles försvar vill jag förklara den ursprungliga planeringen och ambitionen med dokumentationen.
   De inledande konsertrepetitionerna i Twickenham pekade ursprungligen mot en planerad tv-konsert och var från början fyllda med en mängd coverlåtar, mest rock'n'roll från 50-talet, men tack och lov har de detaljerna till stor del lämnats utanför dokumentären. Ju längre tiden gick, när alla galna uppslag till spelplatser (amfiteatrar i Libyen(!), Manila(!!), House Of Common i Parlamentet(!!!), Cavern i Liverpool, Brighton Beach eller Primrose Hill) var slut, förvandlades det här projektet till en skivinspelning.

DÅ FÅR VI HÖRA FÄRSKA TIDIGARE outgivna låtar, som ”Don't let me down”, ”I've got a feeling” och ”Two of us”, repeteras flitigt. Efter flytten från Twickenham till Apple-studion i centrala London får filmen/dokumentären en vänligare atmosfär och blir så mycket roligare att titta/lyssna på. Av naturliga skäl, med bytet från en oändligt rymlig filmstudio till en intim inspelningsstudio, blir bandet då så mycket tajtare, mer positivt kreativa med en vänligare ton dem mellan och vägen till ett helt nytt album ligger öppen.
   Samtidigt ser man att Michael Lindsay-Hogg, den ursprunglige regissören ständigt med en stor fet cigarr i munnen, börjar förlora greppet när själva tv-konserten bordläggs och dokumentären rullar på utan mening och mål. Det finns ingen röd tråd, ”there's no story, yet” kommenterar någon mot slutet, utan bara en dokumentär som musikaliskt är perfekt inspelad men saknar dramatiska inslag och underhållningsvärdet går på tomgång i takt med att någon eller flera i studion ständigt tänder en cigarett. Det röks med frenesi genom hela filmen, något som Disney inför varje nytt kapitel ber om ursäkt för...
   Konserten på taket ovanför skivbolagskontoret på Savile Row i London var ursprungligen inte nog dramatisk för att slutföra filmen och albumet. Det blev nog anledning till att ”Get back” flyttades fram ett år, bytte namn till ”Let it be” och släpptes i samband med biofilmen med samma namn. En film som jag hösten 1970, när den hade premiär i Sverige, såg på bio och tyckte var en spännande insikt, om än i brist på rejäl spänning, i bandets påstådda inre stridigheter. Men det vi ser nu, i ”Get back”-serien, är ganska harmlösa fajter som långtifrån skildrar gruppens upplösning.
   Den stora osämjan mellan Beatles-medlemmarna uppstod ju först hösten 1970 när John Lennon, George Harrison och Ringo Starr valde ny manager (Allen Klein) och Paul McCartney hade ett helt annat val (sin svåger John Eastman) och samarbetet mellan de fyra Liverpool-kompisarna kraschade fullständigt.
   Jag har historiskt aldrig uppfattat ”Let it be”-skivan som speciellt stark i Beatles oemotståndliga diskografi men Peter Jacksons dokumentär (om en dokumentär...) väcker trots allt en viss sympati för albumet och dess innehåll. Och de avslutande scenerna på skivbolagets tak ger vid handen att Beatles, här förstärkta med keyboardkillen Billy Preston, fortfarande var ett tajt, svängigt och ganskigt rockigt band.
   I dokumentären får vi höra/se tidiga men ännu ej fullständigt färdiga versioner av ”Let it be” och så småningom första skissen på ”Get back”. Båda är McCartneys verk och det var till stor del han som styrde och ställde i studion i dokumentärens inledningsskede. Lennon hade så långt en överraskande tillbakadragen roll medan Harrison försöker föra fram sina nya låtar med liten framgång. Alltmedan Starr vid sin plats bakom trummorna både bokstavligen och bildligt befann sig lite utanför gruppens kärna.
   ”Get back”-dokumentären är ganska fri från dramatik. Paul får lite spridda mothugg av George, som känner sig lite utanför, men den stora och redan omtalade konflikten i Beatles inträffade vid lunchtid fredag 10 januari. Efter en liten dispyt med John, ställer sig George upp och meddelar att han lämnar The Beatles, går ut ur studion och åker hem. Paradoxalt nog är den scenen filmad av en kamera vid sidan av. Försoningsmötet någon dag senare eller Georges återkomst några dagar senare kommenteras bara i text, fast den blir en riktig cliffhanger (till tonerna av ”Isn't it a pity”) mellan del 1 och 2 i trilogin, och går trots allt ganska obemärkt förbi i filmen.
   Peter Jackson har med beröm godkänt lyckats med restaurationen av de gamla inspelningarna som Lindsay-Hogg lämnat efter sig. Filmen innehåller genomgående knivskarpa bilder och de musikaliska inspelningarna är av hög kvalité fast den första halvan ursprungligen innehåller inspelat filmljud och har inte skivinspelningskvalité. Men dagsaktuell teknik har sina fördelar och med Giles Martin, George Martins son, vid rodret är det inte oväntat toppklass på all musik i filmen.
   Musik som innehållsmässigt har sina upp- och nedgångar och jag blir en aning slött intresserad när ”Get back”, ”Don't let me down”, ”Let it be” och ”Two of us” repeteras/spelas in för 30:e gången... I det organiserade kaos som många gånger rådde i studion dyker det också upp, vid sidan av både gamla och nya Beatles-låtar, nyskrivet solomaterial och en rejäl mängd med covers, titlar på en massa originallåtar som aldrig har givits ut officiellt.

DÄR FINNS, I MINA ÖRON, FILMENS MEST intressanta sekvenser. Det är en ynnest att få höra ett kort smakprov, en refräng, kanske bara ett fragment eller någon kort melodisnutt som spontant skapas i stunden. Det är inget fulländat färdigt material men här finns onekligen frön till något som kunde ha blivit en låtmässigt blomstrande framtid för Beatles.
   I ”Get back”-filmen avslöjas för första gången titlar på låtar som nu är copyright-skyddade med fastställda låtskrivare. Lennon/McCartney-låtar som "Just Fun", "Because I Know You Love Me So", "Thinking of Linking", ”Commonwealth” och ”"Won't You Please Say Goodbye" och hela gruppkompositioner som "You Wear Your Women Out", "My Imagination" och "The Palace of the King of the Birds".
   Vi får också inblick i låtar som senare ska hamna på Beatles-medlemmarnas soloskivor. Som exempelvis Lennons ”Child of nature” som senare ska bli ”Jealous guy”, och låtar från Harrisons och McCartneys kommande solodebuter. Men Ringo bidrar också, dels hamrar han målmedvetet fram ”Octopus's garden” på pianot och dels presenterar han ”Taking a trip down to Carolina”, en låt som aldrig har sett dagens ljus.
   När hela ”Let it be”-projektet, förutom singeln ”Get it back”/”Don't let me down”, våren 1969 skrinlades fanns i det inspelade/repeterade materialet från januari 1969 också en majoritet låtar som kom att bli ”Abbey Road”-skivan som släpptes hösten 1969.
   Av naturliga skäl, repetitionerna var ju för en tv-konsert, höll producenten George Martin inledningsvis en låg profil men även i Apple-studion känns hans närvaro lite flyktig och inspelningsteknikern Glyn Johns har en större och viktigare roll och agerar praktiskt som producent. Allt tycks spelas in live i studion och det diskuteras aldrig om pålägg eller andra instrument i arrangemangen. Johns var för övrigt en kommande stjärna som skivproducent. Han hade arbetat som tekniker åt både Kinks, Rolling Stones och Small Faces och stod nu på tröskeln till en karriär som producent åt bland annat Steve Miller Band, Family, Humble Pie och Boz Scaggs.
   ”Get back” är givetvis ett intressant tidsdokument, ett projekt där man som tittare långsamt men säkert sugs in i. Stundtals kan man uppfatta innehållet i filmen som en magnifik lekstuga med fyra grabbar, mellan 25 och 28 år, som trots allt älskar musik och de får inte nog av sitt intresse.

/ Håkan

INVENTERING 2022 på Håkans Pop (2)

Postad: 2022-01-06 07:53
Kategori: Blogg

INVENTERINGEN FORTSÄTTER PÅ HÅKANS POP. Kategori för kategori beskriver jag innehållet och presenterar ett och annat tips ur innehållet.


En konsertbiljett från 90-talet, ett minne av en upplevelse med Neil Young 1995.


90-TALETS BÄSTA
Efter en rangordnad lista över mina albumfavoriter från 90-talet...

90-TALSKONSERTER
...kommer planenligt mina konsertrecensioner från 90-talet.

ALL TIME BEST
Den aktuella pågående listan på Håkans Pop, som just nu har tagit paus över jul och nyår, sammanfattar hela populärhistorien av albumfavoriter, från 60-talet till idag. Med tre publiceringar i veckan har jag sedan i augusti berättat om mina 150 bästa album. Innan jul- och nyårsuppehållet presenterades #49 på listan och från 17 januari fortsätter nedräkningen mot #1 som avslöjas i maj.

ANDERS ERKMAN
En kategori där jag hyllar min fotograferande vän Anders Erkman som så tragiskt gick bort i mars 2020. Sommaren samma år ägnade jag 100% av utrymmet på Håkans Pop till Anders fantastiska bilder, en ny bild varje dag. Från 13 maj till 5 augusti 2020.

ARTIKLAR
Under kategorin ”Artiklar” har jag samlat en lös samling artiklar som egentligen inte har något gemensamt. Det kan vara minnesartiklar om bortgångna artister (Sjunne Ferger, George Harrison...), en reseskildring från Cornwall, presentationer av artister på väg till Örebro (Mark Olson och Dave Edmunds), en resa mellan London-Liverpool eller Slottsfestivalens historia.

BÄSTA KONSERTER
I en 36 konserter lång lista har jag rangordnat mina totalt största konsertupplevelser genom hela livet, från små klubbgig till stora arenakonserter. Alla lika fantastiska minnen men den, enligt mig, allra bästa konserten genomfördes sommaren 1985 på Ullevi.

BÄSTA LIVEALBUM
I brist på levande konserter, i pandemins spår, avslöjade jag under säsongen 2020-2021 mina 38 bästa favoritlivealbum. Listan toppades med ett annorlunda livealbum från USA och på sista plats kom en engelsk skiva från 1971.

BEATLES
Världens bästa popgrupp(!) har hedrats med en egen kategori på Håkans Pop. Här har jag samlat några Beatles-relaterade artiklar av olika slag. Hade exempelvis ett sommartema 2016 där jag siktade in mig på bandets singel-b-sidor. Några gamla Beatles-relaterade krönikor finns också här plus en del korta artiklar i ämnet.

BIO-RECENSIONER
Ett tiotal av mina bio-recensioner återfinns på Håkans Pop, ofta ursprungligen publicerade i Nerikes Allehanda. Från barnfilmen ”Smådecekarna” 2002 via ”Love & mercy” (om Brian Wilson) och den nyrestaurerade Beatles-filmen ”Eight days a week” till Tom Pettys postuma dokumentär ”Somewhere you feel free”.

/ Håkan




10 år (90)
Beatles (60)
Blogg (480)
Feber (5)
Filmklipp (131)
Jul (76)
Konserter (237)
Krönikor (173)
Larm (20)
Listor (52)
Maxi12" (35)
Minns (149)
Örebro (95)
Pubrock (13)
Stiff (49)

<< Januari 2022 >>
Ti On To Fr
          1 2
3 4 5 6 7 8 9
10 11 12 13 14 15 16
17 18 19 20 21 22 23
24 25 26 27 28 29 30
31            

Mattias 30/06: Sjukt bra platta på alla sätt och vis....

Mattias 30/06: Weld är bättre i mitt tycke....

Olle Nordgren 30/06: Som alltid när det gäller recensioner på Håkans Pop är det mycket välskriv...

Per Gotthardsson 22/06: Jag var där! Egentligen för att lyssna till Hiseman men lämnade lokalen helt ...

Jan Lennell 6/06: Var där och kommer ihåg att Fläskkvartetten var mäktigt imponerande! En exp...

Mikael Andersson 3/06: Det finns ännu en underskattad skiva på 90-talet 1994 Sånger Från Nedergård...

Björn Stein 9/05: Tack för den resan, Håkan! Ser redan fram mot att läsa om nästa äventyr som...

Jan Lennell 8/05: Beatles platta på 1:a platsen..ingen högoddsare :). Ber att få tacka för en ...

Peter Lundmark 6/05: Tack för en spännande och rolig resa, har fått plocka fram skivor man inte ly...

Hans 6/05: Har varit kul följa dina favoriter, även om jag inte hållit med dig. Däremot...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.