Blogginlägg från 2022-01-18

”McCartney 3, 2, 1”

Den nästan tre timmar långa programserien ”McCartney 3, 2, 1”, med Rick Rubin och Paul McCartney, förklarar Beatles storhet i både tal och musik.


McCartney 3, 2, 1
Regi: Zachary Heinzerling
(Disney+)

OM MAN BESKRIVER GET BACK-FILMEN som nostalgi på allvar är väl följetongen ”McCartney 3, 2, 1”, i sex delar, nostalgi i nutid. Skivproducenten Rick Rubin möter Paul McCartney och diskuterar extrema detaljer i gamla inspelningar och låtar. Fast egentligen är det McCartney som har bjudit in Rubin ty Paul McCartney är ansvarig producent för hela programserien. Allt ser väldigt anspråkslöst ut i bild, svartvitt och avskalat i studion, men i listan som presenteras efter programmen räknade jag (lite slarvigt förvisso) till närmare 200 personer som har varit med och skapat programmen.
   Regissören för programmen, Zachary Heinzerling, är ett okänt namn i branschen men hans roll i sammanhanget är väldigt tillbakalutad. ”McCartney 3, 2, 1” är en dokumentär där Rubin och McCartney ”agerar” utifrån egna intressen och gör programmen till en upptäcktsresa i Beatles-minnen i synnerhet och musikhistoria i allmänhet. För Beatles-fantaster, som undertecknad, är den otroligt intressant och för den musikintresserade allmänheten ett historiskt dokument som i detalj förklarar varför musiken låter som den gör. Främst Beatles-låtar dissekeras med ibland kirurgisk precision som får tittare/lyssnare att upptäcka helt nya ljud och instrument i kända låtar.
   Varje program, cirka 30 minuter, i den sex kapitel långa serien har fått ett eget namn på svenska som till viss del förklarar innehållet kring ett visst tema.

1. Sådant här för oss samman
Tonen och ambitionen i den här programserien sätts direkt i första låten i det första programmet, ”All my loving”. Kring den till synes enkla men slagkraftiga Beatles-låten visar Rick Rubin en omedelbar fascination. Genom att dra i olika reglage på det stora mixerbordet tar han fram olika instrument och upptäcker countryrytmen samtidigt som Paul McCartney förklarar hur han och John Lennon samarbetade och skapade minnesvärda låtar. ”We can work it out” var ett annat exempel.
   Paul berättar hur de franska textraderna i ”Michelle” kom till och redan här beskriver han producenten George Martin som ”helpful” fast jag misstänker att han bidrog långt mycket mer till det klassiska Beatles-soundet på 60-talet.
   ”McCartney 3, 2, 1” rör sig fritt i historien, fram och tillbaka i kronologin, och plötsligt blir det fokus på ”Sgt Pepper” där Beatles utifrån ett alter ego-band kunde experimentera helt fritt – och gjorde det också. Vi fick se ett liveuppträdande med Jimi Hendrix där han bara två dagar efter Beatles skivrelease spelade titellåten inför en samlad popgeneration i London. Berättas också varför Ringo Starr fick sjunga ”With a little help from my friends” (han var populär hos Beatles-publiken) och Pauls bas lyfts fram och låter fantastisk med ett udda sound.
   Paul tar fram den akustiska gitarren, minns en låt som John och han skrev redan 1959 och spelar några fraser från ”Thinking of linking”.

2. Tonerna som gillar varandra
”Jag kan inte läsa musik”, berättar Paul och förklarar att låtarna de skrev måste fastna i huvudet och inte på ett papper. Han sätter sig vid pianot och leker med tangenterna och det slutar med sex lekfulla ackord. ”Jerry Lee Lewis lekte piano” och spelar det klassiska soundet men hänvisar också till en yngre artist, John Legend.
   ”Let it be” och Paul visar hur enkelt pianospelet är innan han, inför ”Eleanor Rigby”, förklarar Beatlesmusikens närhet till Bach. Och det maffiga stråkarrangemangen ligger i bakgrunden när Paul visar att mixerborden i Abbey Road-studion hade en ”pop”-knapp och en för klassisk musik.
   Andra programmet i serien blir än mer intressant och händelserikt när Paul berättar historien om piccolatrumpeten i ”Penny Lane”. Hur den klassiskt skolade David Mason nästan vägrade spela de omöjligt höga tonerna, som Paul ville ha, och menade att de var ”out of the range”. Här lyfts trumpetsolot ut ur hela arrangemanget. Fantastiskt!
   ”Lady Madonna” och honky tonk-pianot blir nästa diskussion innan programmet når 15:00 och Rubin lämnar Beatles och siktar in sig McCartneys ”Band on the run” som egentligen är ett medley med flera olika delar och olika tempon. ”Waterfalls”, en av få höjdpunkter på det till stora delar elektroniska albumet ”McCartney II”, låter alldeles fantastiskt här.
   Fortfarande vid pianot slänger Paul spontant ur sig en nyskriven låt, som i eftertexten fick titeln ”Life can be hard”, och citerar sedan Mozart, ”I like notes that like each other”. Programmet avslutas med en filmsnutt från 11 juni 1968 när Paul sitter i studion, spelar akustisk gitarr och sjunger ”Blackbird”.

3. De vi älskade älskade oss
Programmet skulle inledningsvis handla om hur Beatles influerats av andra artister. Efter ”Back in the USSR” talas det om Little Richard. Efter ”Baby's in black” om Everly Brothers och hur viktigt det var att singlarna innehöll två bra låtar och inte, enligt Phil Spectors devis, en enda och sedan en instrumentallåt på b-sidan.
   Vi får höra George Harrisons intro-solo på ”And I love her” och Paul berättar hur viktigt det är med slutet på en låt och tar Roy Orbison som exempel. Programmet fortsätter med mer prat och mindre musik och namn som Kinks, Bob Dylan och Jimi Hendrix nämns.
   När Rubin och McCartney lyssnar på detaljer i ”Lucy in the sky with diamonds” upptäcker de delar av falsksång och Paul berättar hur Johns text kom från en av hans sons teckningar och hur Beatles inspirerades av Lewis Carroll och den hundra år gamla ”Alice in wonderland”. Indien-äventyret, Maharishi, meditation och mantra gjorde sitt till också. Paul berättar om ”Dear Prudence”, författaren Prudence Farrow (syster med skådespelerskan Mias syster) var med Beatles i Indien, och vi får höra en fantastisk basmelodi och en anmärkningsvärt lång sekvens av stämsång.

4. Som forskare i ett laboratorium
Paul beskriver Beatles som ”nauthy boys” i studion. ”George Martin gav oss frihet, han var som en lärare”. Basen i ”Nowhere man” låter som en tuba och vi får lite historia om Robert Moog och instrumentet moog synthesizer som Paul spelar på ”Maxwell's silver hammer”. Rubin är imponerad.
   Titeln ”A hard day's night” var en Ringo-ism och om Ringos entré säger Paul att plötsligt dök inte originaltrummisen Pete Best upp. En sanning med modifikaton: Han fick sparken!
   Mer experiment i ”Tomorrow never knows”. Fokus på ”Another girl”, ännu en Beatles-låt som har försvunnit i mängden. Paul förklarar James Bond-temat ”Live and let die”, spelar pianointrot och erklänner att George Martin hjälpte till med både arrangemang och produktion.
   Programmet avslutas lite överraskande med den elektroniska ”Check my machine” från det ovannämnda ojämna albumet ”McCartney II”.

5. Kan du spela det mer rakt?
De svenska programrubrikerna kan förvirra lite och skulle här kunna heta ”Kan du spela det mer enkelt?”. ”Lovely Rita” med bas och sång i centrum. Började som en gitarrlåt. Paul tar fram akustiska gitarren och spelar ”I lost my little girl”, första låten han skrev 1956, och Rick Rubin sitter på golvet med benen i kors och ser intresserad ut.
   Efter ”This boy” kommer ”Something” med baspartiet och Paul pratar sig varm om Motown-veteranen och basisten James Jamersons ”groove”. Vi får höra hur ”Come together” förvandlas från en typisk Chuck Berry-kopia till något mer funky.
   ”Junk”, en lättsam McCartney-melodi och starten på solokarriären, var ett hemmaprojekt. Och programmet avslutas med ”Maybe I'm amazed” med piano och här framträder ett morse-signal-liknande ljud ur mixningen.

6. Den långa och krokiga vägen
Den enkla storheten i ”Yesterday” som började som en pianolåt men blev akustisk gitarr och stråkar. Här var George Martin till stor hjälp erkänner Paul som förklarar varför han inte läser noter och kallar det en bardisk tradition bland skottar och kelter. Rubin tycker ”And your bird can sing” har en keltisk känsla.
   Paul berättar att ”Here, there and everywhere” lite överraskande var John Lennons favorit-Beatleslåt. Paul säger att han skrev 300 sånger med John innan sista programmet i serien avslutas kronologiskt rätt med ”A day in the life” och diskussion om avantgardemusik, exempel med John Cage, symfoniorkestern och den legendariska pianoklangen på slutet.
   När vi tror att det är slut fortsätter musiken och ”...and in the end...” blir det helt naturliga slutet på programmet och hela serien. Och vi fick aldrig höra ”The long and winding road” fast titeln till sista programmet kanske skvallrade om det.

/ Håkan

Bengt Gustafsson 1/04: Hej Hunter/Wagner var med Lou under slutet av 1973. Men under den korta tiden t...

Jarmo Tapani Anttila 25/03: Har försökt hitta denna skiva i Sverige men ej lyckats. Var fick du tag på de...

Kjell J 7/03: https://americana-uk.com/jesper-lindell-before-the-sun Här kan du "compare not...

Magnus Andersson 12/02: Hej Håkan, Tack för din spännande "best of 1973/74" lista! (Jag tror att Br...

Bengt Gustafsson 1/02: Iechyd da is the Welsh word for cheers, meaning good health. It is used when yo...

Johan S 15/01: Fantastiskt album! Allt knyts ihop under dessa år, Faces, Stewart och Stones. ...

Lena 14/01: Tack Håkan, för fina recensioner. ...

Björn 27/12: Hallå Håkan! Likt en vilsen orienterar utan karta och kompass lyser du upp min...

Johan S 19/12: Kan bara hålla med. En av pubrockens juveler!...

Björn 2/12: Som vanligt har redaktören skrivit initierat och med stort hjärta. En liten an...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.