Blogginlägg

Sommarens bästa musik

RUBRIKEN KANSKE LOVAR FÖR MYCKET för jag har verkligen inte hört all musik som släpptes under den rekordheta sommaren. Däremot nosade jag under sommarmånaderna, när hettan hindrade djupare musiklyssning, upp några favoriter som jag nu sent omsider lyssnat närmare på.

RAYLAND BAXTER: Wide awake
Nashvilles Rayland Baxter gästade Örebro 2016 och överraskade stort med sin personliga poprock. Nya albumet är en lika stor överraskning om än lite ojämn med spridda toppar. Inledningstextraden "Maybe I was born sick" gör att jag jämför med Randy Newman men det är i den melodiska poprocken Rayland har sin hemvist. Ofta med en twist som gör att hans låtar skiljer sig från mängden. Exempelvis är "Angeline" en låt som stenhårt sätter sig i hjärnan.

RAY DAVIES: Our country: Americana act 2
Som albumtiteln skvallrar om är den här skivan en tydlig uppföljare till förra årets "Americana" som helt rättvist hamnade på min årsbästalista. Nu 74-årige Ray har nu upprepat det musikaliska receptet från förra skivan, med flera lågmälda och melodiska höjdpunkter, men har också valt att utöka de konventionella låtarna med talade inslag och reciterade sekvenser som berättar hans autentiska historia.
   Det är naturligtvis intressant att höra berättelserna från mannen själv - vid första genomlysningen. Men replikerna är ofta sammanvävda med låtarna och kan inte programmeras bort. Däremot går det inte att undgå den typiska engelsmannens känsla för melodiska mästerverk i låtar som titellåten, "The invaders", "The getaway", "We will get there" och "The big guy". Som på förra skivan är det amerikanska The Jayhawks som kompar och gör det snyggt och avvägt.

THE JAYHAWKS: Back roads and abandoned motels
Ja, Jayhawks släppte själva också ett album i somras och skivan, med den långa och pretentiösa titeln, har "snurrat" mer regelbundet än det mesta unde de senaste månaderna. Vid första kontakten med skivan uppfattade jag den som lite snäll, allmänt poppig men opersonlig. Under upprepade lyssningar har materialet växt, soundet mognat och flera låtar har blivit stora favoriter. Under Jayhawks år utan Mark Olson vid Gary Louris sida har som helhet varit sämre och visst saknar jag fortfarande Olson i gruppen.
   Men här har Louris växt till sig ordentligt. Albumet är till stor del material som han har skrivit tillsammans med andra artister, som exempelvis Dixie Chicks, Jakob Dylan och Natalie Merchant, som också har spelat in låtarna tidigare. De inspelningarna är okända för mig så jag uppfattar materialet på nya Jayhawks-skivan som original och av högsta kvalité. Några låtar, "Everybody knows", "Backwards women" och Dylan-samarbetet "Gonna be a darkness" tillhör faktiskt all time high för Louris.

ISRAEL NASH: Lifted
Taggtrådsgitarren och det allmänt tuffa soundet är numera så gott som bortstädat från Israel Nashs framtoning. Det började redan på förra skivan, "Silver season", och har blivit än mer tydligt på den nya. Här har Israel betonat atmosfären och lyft den mot bokstavligen svindlande himmelska höjder. Men i utsvävningarna har han inte glömt melodierna som ligger tydliga och konkreta under de luftiga arrangemangen.
   Som vanligt är skivan inspelad hemma hos Israel i Texas, strax utanför Austin, men soundet påminner ibland om solbränd västkustmusik med rena Beach Boys-körer och stråkarrangemang som ingredienser. Ändå är det några av de jordnära låtarna, "Lucky ones" och "Spiritfalls", som jag gärna återvänder till.

AMERICAN AQUARIUM: Things change
Den här skivan är ännu en representant i kategorin som inleds så fantastiskt övertygande men snart närmar sig en ganska normal nivå och mot slutet blir det några för många countryflörtar för att jag ska kunna uppfatta albumet som helgjutet. Ojämnt album med andra ord.
   Men startskottet "The world is on fire" är en av sommarens absoluta toppar (i konkurrens med ovannämnda Rayland Baxter-låt) där gruppens ledare BJ Barham, sångare och låtskrivare, befinner sig där i nivå med John Couglar Mellencamp när han var som bäst för drygt 30 år sedan. Underbart rockigt arrangemang med steelguitar och elektrisk gitarr väver magi i musik.
   Efter ytterligare några hyfsade låtar, "When we were younger men" och titellåten, förvandlas skivan till allmängiltig Bryan Adams-rock. Och de countryinfluerade låtarna mot slutet är ganska malplacerade.

/ Håkan

Bengt Gustafsson 1/04: Hej Hunter/Wagner var med Lou under slutet av 1973. Men under den korta tiden t...

Jarmo Tapani Anttila 25/03: Har försökt hitta denna skiva i Sverige men ej lyckats. Var fick du tag på de...

Kjell J 7/03: https://americana-uk.com/jesper-lindell-before-the-sun Här kan du "compare not...

Magnus Andersson 12/02: Hej Håkan, Tack för din spännande "best of 1973/74" lista! (Jag tror att Br...

Bengt Gustafsson 1/02: Iechyd da is the Welsh word for cheers, meaning good health. It is used when yo...

Johan S 15/01: Fantastiskt album! Allt knyts ihop under dessa år, Faces, Stewart och Stones. ...

Lena 14/01: Tack Håkan, för fina recensioner. ...

Björn 27/12: Hallå Håkan! Likt en vilsen orienterar utan karta och kompass lyser du upp min...

Johan S 19/12: Kan bara hålla med. En av pubrockens juveler!...

Björn 2/12: Som vanligt har redaktören skrivit initierat och med stort hjärta. En liten an...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.