Blogginlägg från 2018-09-07

"Egypt station"

PAUL McCARTNEY
Egypt station
(Capitol/MPL)

PAUL McCARTNEY SLITS MELLAN YTTERLIGHTERNA att vara den där traditionelle låtsnickaren, med Beatles-arvet som ett tungt ok, och trots sin ålder (76 år) vara modern och omge sig med många hippa producenter. På förra albumet "New" (2013) blev den balansgången lite förrädisk och slutade med en ojämn skiva, låtarna fanns ofta där men produktionen pekade mer åt teknik än back to basics-kompositioner.
   Inför nya skivan har temperaturen höjts gradvis via smarta marknadsföringsmässiga förhandsrapporter. Som den charmiga rundturen i Liverpool med programledaren James Corden som avslutades med överraskningskonsert pÃ¥ en pub (Philharmonics Pub) i centrala staden. Där förstasingeln "Come on to me" premiärspelades. Samtidigt släpptes försmaken "I don't know" och för bara nÃ¥gra veckor sedan kom nästa aptitretare, "Fuh you", som uppmärksammades mycket för den kontroversiella textraden "I wanna fuh you".
   Alla tre försmaker lovade verkligen gott där McCartney blandade lekfullhet med melodisk briljans och presenterade samtidigt en fräsch musikalisk skrud som gjord för 2018. "I don't know" är den perfekta McCartney-pianoballaden, "Come on to me" är tyngre och pÃ¥minner om tidiga Wings och "Fuh you" har allsÃ¥ngsvibrationer. I alla de lÃ¥tarna, som ligger tidigt pÃ¥ albumet, finns det där spontana uttrycket som McCartney är bäst pÃ¥. StrÃ¥karna pÃ¥ den sistnämnda lÃ¥ten är en skön ingrediens men det där syntetiska blÃ¥set i "Come on to me" är jag allergisk mot. Han borde ha rÃ¥d med levande musiker.
   De lÃ¥tarna höjde intresset och förväntningarna inför "Egypt station" som under första halvan levererar flera melodistarka lÃ¥tar av mycket god kvalité. Visst finns där lÃ¥tar i kategorin simpla parenteser ("Happy with you", "Who cares", "Caesar rock" och den lätt sambajazziga "Back in Brazil") men pÃ¥ hela 16 lÃ¥tar är det kanske förklarligt med nÃ¥gra andningspauser. Överraskande naket akustiska "Confidante" är ocksÃ¥ en höjdpunkt. Läckra gitarrer och sedvanligt bra sÃ¥ng.
   Den här recensionen skrivs tidigt efter bara nÃ¥gra genomlyssningar och det är givetvis det mest omedelbara materialet som sätter sig först i medvetandet. Där jag i lÃ¥tar som "People want peace" och "Do it now" misstänker att det finns en styrka som kan växa med tiden.
   Ã„ven pÃ¥ den andra halvan av skivan finns det höjdpunkter (klassiskt vackra "Hand in hand"!) och jag förundras gÃ¥ng pÃ¥ gÃ¥ng av den lätta och okomplicerade produktionen som lyfter fram bÃ¥de melodierna och lekfullheten. Inte sÃ¥ ansträngt och modernt som det länge har ekat om McCartney-skivorna. Det nÃ¥got experimentella slutet pÃ¥ den över fem minuter lÃ¥nga "Dominoes" är ett sällsynt undantag.
   TvÃ¥ över sex minuter lÃ¥nga medleyliknande lÃ¥tar, "Despite repeated warnings" och "Hunt you down/Naked/C-Link" som ocksÃ¥ kräver flera lyssningar, avslutar albumet pÃ¥ ett bÃ¥de intressant och charmant sätt. De hippa producenterna Greg Kurstin och Ryan Tedder har inte pÃ¥verkat soundet nämnvärt. Efter 57 minuter blir det uppenbart att "Egypt station" är Paul McCartneys bästa album sedan 2005 ("Chaos and creation in the backyard") och kanske ännu längre sedan.

/ HÃ¥kan

I min skivhylla: McGuinn, Clark & Hillman

McGUINN, CLARK & HILLMAN: McGuinn, Clark & Hillman (Capitol/EMI 7C 062-85785)

Release: Mars 1979
Placering i skivhyllan: Hylla 5. Mellan Kate & Anna McGarrigles "Love over and over" (1982) och McGuinness Flints "McGuinnes Flint" (1970).

Jag bläddrar i alfabetisk ordning på skivhyllan, från vänster till höger, och passerar artister som Nils Lofgren, Ola Magnell och Dave Mason innan dagens uppmärksammade skiva dyker upp i mitten på hyllan. Jag tänker, som jag ofta gör när det handlar om skivor jag känner för men inte minns i detalj, att "den här måste få en ny chans". Skivan som återförenade (nåja, kortsiktigt) de tre Byrds-medlemmarna borde ju med all rättvisa vara ett album som tillhör samlingens mer guldkantade avdelning. Därför kände jag nu ett visst behov att forska kring skivans innehåll och samtidigt analysera tiden runt release och förutsättningarna för skivan 1979.
   Allra först läser jag, som kanske ett litet lockbete, den nÃ¥gorlunda positiva recension jag skrev 17 mars i Nerikes Allehanda. Där sammanfattar jag mina dÃ¥ positiva Ã¥sikter om innehÃ¥llet med bland annat "samarbetet ger mersmak", "de tre har Ã¥terfÃ¥tt sin motivation", "synnerligen varierad och underhÃ¥llande" och att skivan innehÃ¥ller "nÃ¥gra konkurrenskraftiga lÃ¥tar".
   Skivan har sÃ¥ledes mycket att leva upp till nästan 40 Ã¥r senare. För alla oss Byrds-älskare var det pÃ¥ pappret en ynnest att se tre av de gamla profilerna frÃ¥n 60-talsbandet, endast David Crosby saknades, samlade pÃ¥ en och samma skiva. Namnen Roger McGuinn, Gene Clark och Chris Hillman var ju redan här pÃ¥ sätt och vis klassiska men varken lyskraften eller digniteten räckte till när de satte sina plötsliga planer i verket. Kanske var ambitionen att bli ett nytt Crosby, Stills & Nash, ty den perfekta stämsÃ¥ngen är närvarande pÃ¥ flera lÃ¥tar, men musikaliskt vill jag fortfarande sortera albumet i kategorin lättviktig och opersonlig pop.
   Den sista upplagan av Byrds, som under nio Ã¥r funnits i minst tio olika konstellationer, satte punkt för den lÃ¥nga historien i februari 1973. Ett datum som nästan sammanföll med Ã¥terföreningsskivan "Byrds" (1973), som bandets originalmedlemmar gav ut och var sensationellt bra. Samma Ã¥r inleddes Byrds-ledaren Roger McGuinns solokarriär med första albumet och varje Ã¥r fram till 1977 släppte han en soloskiva. Äger ingen av skivorna pÃ¥ vinyl men däremot pÃ¥ efterköpta cd. Ofta bra men lite tillbakahÃ¥llen musik men den Mick Ronson-producerade "Cardiff rose" (1977), där delar av Rolling Thunder Revue-gänget kompar, höjer sig över mängden. Utan tillräckliga framgÃ¥ngar dök projektet tillsammans med Clark och Hillman upp lägligt.
   Efter en ganska splittrad solokarriär efter sista Byrds-avhoppet 1967 kom den lyckosamma gruppÃ¥terföreningen 1973 mycket passande för Gene Clark. Han följde upp med det helt fantastiska soloalbumet "No other" (1974) men sedan tillbaka till ruta ett med det countryklingande "Two sides to every story" (1977).
   Chris Hillman var visserligen med i den absolut sista Byrds-upplagan 1973 men hoppade egentligen av redan 1968 för en tre Ã¥r lÃ¥ng och trogen karriär i Flying Burrito Brothers. Sedan blev han medlem i Stephen Stills Manassas och en del i "supergruppen" Souther-Hillman-Furay Band innan solokarriären smögs igÃ¥ng 1976 med nÃ¥gra anonyma album.

DET VAR ALLTSÅ TRE FÖRE DETTA BYRDS-medlemmar, utan några större kommersiella framgångar, som slog sina påsar ihop 1978. De hade korsat varandras vägar 1977 när de samtidigt turnerade i Europa. Men hösten 1978 var det under en Roger McGuinn/Gene Clark-turné som planerna på en gemensam skiva uppstod. Chris Hillman dök nämligen upp vid något tillfälle och gästade turnén.
   Här skulle tre mer eller mindre ambitiösa solokarriärer sammanstrÃ¥la och förhoppningsvis bli summan av bra musik gÃ¥nger tre. Men skivbolaget och de tre huvudmännen ville med skivan inte musikaliskt leva pÃ¥ sitt ursprung i folkmusik, bluegrass och som stora förebilder till countryrockgenerationen vars rötter är ganska osynliga pÃ¥ "McGuinn, Clark & Hillman".
   Nej, trion ville med den här skivan uppenbart prestera nÃ¥got annat och modernare. Jag köpte onekligen konceptet dÃ¥, se ovannämnda recensionsutdrag, men sÃ¥ här i efterhand var det nog feltänkt i bÃ¥de sound, opersonlig produktion och material. Här och var pÃ¥ albumet sneglas det märkbart mot tidstypiska arrangemang med Miami-producenterna Ron och Howard Albert som handledare. "Release me girl" är det mest graverande exemplet. Den ursprungliga Nashville-inspirerade lÃ¥ten förvandlades till nÃ¥got mycket mer discofierat där George Terrys wah-wah-gitarr ekar "Stayin' alive" och blÃ¥sarrangemanget är väldigt lÃ¥ngt frÃ¥n Byrds territorium.
   "Release me girl" är en av Gene Clarks fyra bidrag pÃ¥ skivan och hans röst räddar ändÃ¥ slutresultatet. Albumet i sin helhet är alltsÃ¥ en ganska medioker upplevelse och mitt svaga minne av skivan var förklarlig. Däremot är Clarks övriga lÃ¥tar pÃ¥ albumet smÃ¥ ljuspunkter i tillvaron. Tidigare sÃ¥ säkre McGuinn sviker med sitt material, bara tvÃ¥ bidrag, och Hillmans lÃ¥tar tillhör ocksÃ¥ kategorin lättglömd.
   Ingen musiklyssning är nÃ¥gonsin onödig och den närmare kontakten med "McGuinn, Clark & Hillman" var naturligtvis ändÃ¥ givande och klargörande. Skivan lockar nämligen till ytterligare lyssningar i närbesläktade omrÃ¥den, som exempelvis Gene Clarks soloalbum "Two sides to every story" (1976), nÃ¥gon av Hillmans soloskivor och "supergruppen" Souther-Hillman-Furay Band. Inget ont som inte har nÃ¥got gott med sig.

/ HÃ¥kan

Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...

Mikael Wigström 13/10: Så fint skrivet,,har ju följt nick sedan han började,,och han är fortfarande...

Mikael Bodin 11/10: Jag var också på plats i den bastuliknande arenan och fick uppleva vad som ver...

Mikael Bodin 11/10: Jag var pÃ¥ en av Tyrolspelningarna och en pÃ¥ TrädgÃ¥rn i Göteborg och kan hÃ...

Hanna B 18/09: Hej Håkan! Min uppfattning av kvällen på Frimis var snarare att folk var där...

Peter Forss 5/09: Jag minns låten som "Stop" från LP:n Supersession. Här en spotifylänk till ...

Per H 28/08: Omräknat till dagens penningvärde är det 213 kr, det får man inte många kon...

Per Erik Ahlqvist 28/08: Hej Håkan! Jag har undrat över en sak med just Fluru. De släpte sin debutsing...

Bengt Gustafsson 17/08: Hej Visst kan Bruce varit missnöjd med Rendezvous. Men den spelades live 57 gÃ...

Peter 2/07: Nja, Honeycombs hade ju en hit till: That´s the way som jag tror hamnade på Ti...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.