Blogginlägg från 2012-03-10

Högljudda gitarrkaskader som aldrig blev skramliga

Postad: 2012-03-10 16:50
Kategori: Konserter


                                                                                     Foto: Magnus Sundell
Israel Nash Gripka förvandlade hotellmatsalen till en rockklubb.



ISRAEL NASH GRIPKA
JOHAN ÖRJANSSON BAND
Scandic Grand Hotel, Örebro
9 mars 2012

Konsertlängd: 21:29-22:09 (Örjansson, 40 min) och 22:40-23:57 (Gripka, 77 min)
Min plats: Stående 8 och 5 meter framför scenen.

Innan Live At Heart-festivalen i Örebro i höstas var det bara en man, festivalgeneralen Anders Damberg, som visste vem Israel Nash Gripka var. På fredagskvällen, ett knappt halvår senare, fyllde Gripka Grand Hotels matsal med en rockhungrig publik.
   Publiken, ditlockad av Gripkas bredbenta men väldigt avväpnande rockmusik och till viss del även nyfiken på Johan Örjansson som också väckte ett visst uppseende i höstas, fick en lyckad helafton i musikens tjänst.
   För en gångs skull inleder jag noteringarna med förbandet ty Johan Örjansson Band hade stor del i kvällens positiva känsla. Dels på egen musikalisk hand och dels flera musikers inhopp i Gripkas band.
   Från det sittande lite visuellt anonyma konceptet i höstas har Örjansson klivit upp, växt ut och tagit ett steg fram både musikaliskt och bokstavligen. Mer rock, mer personlighet och jag kunde räkna till fler bra låtar och ett ännu färgstarkare band med gitarristen Hans Schakonat i spetsen. När han i "You ain't got a place in my heart" först spelade dragspel med plektrum i munnen för att sedan leverera några kvalitativa gitarrsolon var nog den konsertens höjdpunkt.
   Nya singeln "Yellow field" lovade gott inför albumsläppet i juni medan Stones-soundet och några "Smoke on the water"-liknande riff i några andra låtar skvallrade om alltför tydliga influenser. Men som helhet är Örjansson ett namn för framtiden. Som låtskrivare, som sångare och snart även som scenpersonlighet.
   Inför Gripkas Örebrobesök talades det mycket om att han nu omges av sitt riktiga kompband jämfört med den tillfälliga kombo han reste med i höstas. Han delar trummis med gruppen Midlake, McKenzie Smith (tufft namn!), men i torsdags lämnade han bandet (förvisso helt planerat) och ersätts på resten av turnén av Örjanssons trummis Jens Classon som gjorde en mycket hedervärd insats bakom Gripka.
   Gripkas musik har också kopplats ihop med en mängd kända influenser där kanske Neil Young är det mest uppenbara. Ändå står han med båda fötterna i sin egen högst personliga musikalitet. Där högljudda gitarrkaskader, den här gången spetsad av ytterligare en gitarrist, Joey McClellan, som dock aldrig gick över gränsen till det skramliga eller stökiga.
   Sedan har ju Gripka redan en muskulös samling starka låtar att luta sig emot som gjorde konserten så genomgående underhållande fast det onekligen handlade om ren och skär övervägande elektrisk rockmusik. Men som även inkluderade ett kort akustiskt set med Gripka ensam på scenen där han också tog ut svängarna i mellansnacket och levererade en dråplig historia om när han flyttade till Austin från New York, köpte sig ett 22-kalibrigt vapen och höll på att skjuta grannen Steve.
   Ett snack som följdes av en låt som handlade om Gripkas uppväxt i Missouri eller Misery som han lite skämtsamt kallade delstaten, den starka akustiska balladen "Bellwether ballad (Oh Missouri)".
   Det var som helhet en inte överraskande stark repertoar som Gripka med band levererade fram till midnatt. Från "Goodbye ghost" och "Four winds" via bland annat "Fool's gold" till den fantastiska finalen med extralåten "Baltimore" då gruppen tillfälligt hade utökats med ytterligare tre Örjansson-musiker.
   En bokstavligen svettig kväll, både på scen och bland publiken, var slut. Den lyckade förvandlingen, från matsal på ett hotell till rockklubb, var ett faktum som gjorde hela upplevelsen upprymd och härlig.

Israel Nash Gripka:
Israel Nash Gripka, gitarr och sång
Joey McClellan, gitarr och sång
Aaron McClellan, bas och sång
Eric Swanson, steelguitar och gitarr
Jens Classon, trummor

Johan Örjansson Band:
Johan Örjansson, gitarr och sång
Hans Schakonat, gitarr
Jens Classon, trummor
Per Willstedt, klaviatur
Benjamin Önnhed, bas


                                                                                     Foto: Magnus Sundell
Gripka, omgiven av bröderna McClellan (Joey & Aaron), levererade en helt avväpnande rockmusik på fredagskvällen.


                                                                                    Foto: Lars-Åke Madelid
Den store frontmannen Gripka framför Eric Swanson (tv) och Jens Klasson (th).

/ Håkan

Närhet och gudomlig sång rakt ut i konsertlokalen

Postad: 2012-03-10 09:32
Kategori: Live-recensioner



En förkortad version av den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 10/3 2012.

ANNA TERNHEIM
Conventum, Örebro 8 mars 2012
Konsertlängd: 19:35-21:06 (91 min)
Min plats: Rad 11, plats 663, ca 25 meter från scenen.


Det är onekligen en udda och okonventionell show som Anna Ternheim har åkt runt med sedan i slutet av januari. En resa som också inkluderat Europa. Show är väl i sammanhanget en alldeles för grotesk beskrivning ty en mer lågmäld, en mer spontan och en mer personlig konsert än det Anna levererade på torsdagskvällen går knappast att uppleva idag.
   Det var egentligen bara den gigantiska kongresshallen på Conventum, inklusive det inledande hårda nästan distade ljudet, som var torsdagskvällens utmaning. Och även där gick Anna Ternheim hem med segern.
   Inte ens de små tekniska problemen kunde få Anna och hennes scenpartner, den 50-årige amerikanen Dave Ferguson, på fall eller ens tappa fattningen. Konsertens genomgående mycket spontana ton övervann även det problemet och resulterade i en fin ”Walking aimlessly” som följdes av en alldeles underbar duettversion av balladen och numera klassikern "The longer the waiting (the sweeter the kiss)" trots Fergusons påtagliga problem med hörlurarna.
   Men konserten handlade naturligtvis inte huvudsakligen om ljudproblem. Långtifrån. Den vardagsrumsmöblerade scenen med sitt extremt sparsamma ljus med golvlampor, en brinnande kandelaber, ett par skinnfåtöljer, en kyrkliknande psalmtavla lovade väldigt mycket och konserten resulterade också i känslan att ha blivit inbjuden till Anna Ternheims vardagsrum. Både i mellansnacken, som var långtifrån förprogrammerade, och de andlöst avskalade arrangemangen som fick oss i publiken att också hålla andan och nästan bli vördnadsfullt tystlåtna. Jag hörde vid upprepade tillfällen en nål falla.
   I sedvanlig ordning var det en extremt uppgraderad repertoar som Anna bjöd på i en och en halv timme. Där senaste skivan, den underbara "The night visitor", stod i fokus och ska också göra det med alla sina fantastiska låtar. Där mina favoritlåtar ständigt skiftar och på torsdagskvällen tog "God don't know", med hjälp av Daves läckra mandolin, ett oväntat steg närmare hjärtat-
   De nya aktuella låtarna var faktiskt så starka och övertygande att jag vid flera tillfällen tänkte att jag inte saknade en enda gammal låt. Tills jag överbevisades av den inledande extralåten "My secret" där Anna tog ut svängarna rejält och elegant byggde ihop den med den lika gamla "Better be" och det resulterade i ren och skär magi. Innan "Black light shines" avslutade konserten med närhet, Anna och Dave tajt ihop, och gudomlig sång rakt ut i konsertlokalen utan mikrofon. Det var på det viset en väldigt bra konsert blev historisk.
   Och nu, nästan på dagen åtta år efter scendebuten i Örebro, kan Anna lägga "problemet" med den efterhängsna coverlåten bakom sig. Hennes alltid underbart personliga tolkning av Broder Daniels ”Shoreline” har under åren nästan förföljt henne när publiken jublat mest åt den och inte hennes egna låtar. I Örebro i torsdags fick "The longer the waiting" de inledande applåderna medan "Shoreline" var decimerad till en låt i mängden.
   Så kan jag med skammens rodnad meddela att Anna Ternheim aldrig skrivit en låt med titeln ”Leaving on a mayday” fast jag vid upprepade tillfällen skrivit det och jag lyckades nyligen även avfärda en tillrättavisande kommentar. Låten heter ”Let it rain” och ska så göra - även på de här sidorna. Ursäkta sinnesförvirringen.

1. Solitary Move
2. What Remains?
3. Wedding Song
4. Shoreline
5. I'll Follow You Tonight
6. Walking Aimlessly
7. The Longer the Waiting (The Sweeter the Kiss)
8. All Shadows
9. Ghost of a Man
10. God Don't Know
11. Lorelie-Marie
12. Baby Is Gone
13. Coming To The Dance
14. Let It Rain
15. Bow Your Head

Extralåtar:
16/17. My Secret/Better Be
18. Black Light Shines

/ Håkan




10 år (90)
Beatles (60)
Blogg (423)
Feber (5)
Filmklipp (129)
Grupper (16)
Jul (54)
Konserter (223)
Krönikor (136)
Larm (20)
Listor (47)
Maxi12" (35)
Minns (117)
Pubrock (13)
Stiff (49)
www (1)

<< Mars 2012 >>
Ti On To Fr
      1 2 3 4
5 6 7 8 9 10 11
12 13 14 15 16 17 18
19 20 21 22 23 24 25
26 27 28 29 30 31  

Tomas 15/10: Du har skrivit fel ording i bildtexten. John och Stu ska byta plats...

Jan Arne Martin Lennell 12/10: Så himla bra...om än inte i nivå med Del Amitri som grupp. Har tyvärr inte fått ...

Johan S 11/10: Helt enkelt en fantastisk platta!...

Gunnar Åslund 7/10: Cream spelade på Idrottshuset i Örebro den 18/11-1967....

Erik E 24/09: Enligt wikipedia är Titam Florebeck en pseudonym för Stephan Forkelid: https://s...

Bengt 20/09: Hej Skall vara One Chord Wonders med the Adverts! Tackar för en i övrigt fan...

Björn 14/08: Tack Håkan! En kulturgärning för alla, inte bara för vi som älskar Magnus väldig...

Valbobo 13/08: Ett lite märkligt sammanträffande är att de tre låtar du nämner som djupt person...

Johan S 8/08: Aah, detta är verkligen en gammal favorit. Pubrockpärla! Tycker också Gomm sl...

Jan Lennell 28/07: Petitess, men ändå för ordningens skull; 20 juni ska vara 20 JULi :). Tack för e...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.