Blogginlägg från 2008-01-29

Jim Ford lever – på skiva

JIM FORD: Point of no return (Bear Family)
Förra årets, med rätta, omåttligt hyllade återutgivning av Fords enda album, “Harlan county”, med många extraspår följs nu av en innehållsmässigt lika spännande skiva med arkivmaterial.
   Om ”Harlan county” var en delvis välkommen återblick på ett legendariskt album så befinner sig den nya samlingen på mer outforskad mark med inspelningar som huvudsakligen är outgivna. Men långt mycket bättre än några skissartade demos som jag hade väntat mig när det ska skrapas på botten efter material.
   ”Points of no return”, en otäckt profetisk titel när den här utgivningen planerades i höstas innan Jim Ford plötsligt dog, håller i stort sett samma kvalité som förra samlingen ”The sounds of our time”. Fast det är ett hopplock från olika inspelningar, under olika förutsättningar och dessutom soundmässigt helt olika material.
   Här finns det poplåtar med textmässigt intressant innehåll, soul av närmast Motown-kvalité komplett med explosivt komprimerade stråkarrangemang, djupt countryinfluerade låtar samt flera exempel på den vuxet reflekterande sång- och skrivstilen som exempelvis Nick Lowe bygger hela sin sentida solokarriär på.
   Jag vet inte vad som imponerar mest, Sångaren, låtskrivaren eller artisten Jim Ford? Det finns unika delar i hela hans skapande. Låtskrivaren Fords dignitet är naturligtvis självskriven. Utan dessa många kanonlåtar, som mycket riktigt plockades upp av artister som Bobby Womack, Aretha Franklin och Ron Wood, hade nog förutsättningarna för en Jim Ford-karriär som artist inte funnits.
   Men å andra sidan så sjunger han ju genomgående både starkt, återhållet och personligt. Ett namn som återkommer i mina öron när jag lyssnar på de här låtarna är Gene Pitney. En av 60-talets mest emotionella sångröster.
   Jim Ford sjunger bättre än utpräglade låtskrivare brukar göra. Och då spelar det ingen roll om det kallas pop, soul eller country. Hämtade från regelrätta skivinspelningar som en gång hade långt framskridna planer att ges ut.
   Så ska vi inte heller glömma bort att det är gräddan av amerikanska studiomusiker, med namn som Dr John, James Burton, Jim Keltner, Spooner Oldham och Bobby Womack, som gör den musikaliska uppbackningen så otroligt intensivt effektiv. Fast det är inte exakt dokumenterat när och var alla medverkar på de här sexton låtarna.
   I övrigt presenteras skivan genom en som vanligt alldeles bedårande dokumentation tillsammans med det snygga skivomslaget till skivan. Unika bilder, diskografi, projektledaren L-P Andersons beskrivning hur han fick tag i materialet, intervjuer med Kim Fowley, PJ Proby och engelsmannen Dave Robinson och en kortare förklaring till låtarna på skivan.
   L-P:s båda Jim Ford-utgivningar borde stå modell för vad som krävs av viktig dokumentation när återutgivningar och outgivet material släpps.
   Däremot har L-P missat stavningen på Lee Oskar, sångaren och munspelaren i War, som finns med på omslaget tillsammans med PJ Proby och Jim Ford på fisketur. Det är dock en liten bagatell i detta mäktiga sammanhang.

/ Håkan

Silja 13/02: Lokalhistoria är kraftigt underskattat. Mera sånt!...

Silja 13/02: Kul!...

Silja 10/02: Det var värst! Imponerande berättelse om all musik som du har fått uppleva i ...

Johan S 9/02: Det var inte illa! Ett helt liv i musikens tjänst! Bra jobbat Håkan!...

Christer 8/02: En sån där konsert som jag ångrar att jag inte gick in på, speciellt efter j...

Rikard Bengtsson 22/01: Dubbelgura-bilden är ju från Domino 1978. Den sista bilden på Lowe kan vara f...

Björn 24/12: Små marginaler, men den här är i topp år 2000 med The United States Air Forc...

Björn 23/12: Merry Jul o Gott Nytt År, tack för ännu ett år med ypperlig journalistik och...

Claus Stenhøj 24/10: "Bucket T" endast i Sverige? Se her: https://www.discogs.com/release/3904137-Th...

Claus Stenhøj 24/10: Mycket fin genomgang. Men du er lite hård ved The Troggs, som visseligen var et...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.