Tidigare blogginlägg

Maj 2024 på Håkans Pop

1973/74 års bästa album, Jackson Brownes ”For everyman”.

MAJ 2024 PÅ HÅKANS POP PASSERADE utan att jag till större del var närvarande. Två och en halv vecka i England medan de fasta kategorierna publicerades automatiskt på Håkans Pop. Och under resten av maj blev det inga konsertbesök för min del. Däremot publicerade jag 1 maj en recension av en konsert på Valborgsmässokvällen, Hannah Aldridge.
   Maj var också avslutningsmånad på den senaste Håkans Pop-säsongen när jag äntligen nådde förstaplatsen på min lista med de 40 bästa albumen från 1973/74, ”Best of 1973/1974”. Mina fyra bästa favoriter på den listan var utgivna av Jackson Browne (både på 1:a och en 3:e-plats), Paul McCartney and Wings (2:a) och Gene Clark (4:a).
   I den icke rangordnade listan av coverskivor skrev jag under maj om album med Sinéad O`Connor, Angel Olsen, Patty Loveless och Teddy Thompson.
   I maj tog jag smärtsamt adjö av den svenska sångerskan Tove Naess och den amerikanske gitarristen Duane Eddy.
   Englandsvistelsen resulterade i en text och några bilder om allt möjligt.
   Jag hann också berätta om den kommande sommarsäsongen på Håkans Pop som bland annat kommer att handla om Englandslistan från många olika år på 60-talet. Och publicerade i fredags en lista från den klassiska Summer Of Love-sommaren 1967.

PÅ NYA SKIVOR-OMRÅDET HAR JAG av naturliga skäl inte hunnit lyssna på lika många aktuella skivor som vanligt och kan konstatera att jag inte har hittat den perfekt bästa maj-skivan utan nöjer mig med följande fem hyfsat bra album, som alla har sina toppar och dalar:
   THE MAVERICKS, med Raul Malo i spetsen, är ett högkvalitativt amerikanskt band som dock aldrig har lyckats göra ett helgjutet album och nya ”Moon and stars” är inget undantag i den ojämna trenden. ”The years will not be kind” och ”And we dance” är underbara höjdpunkter bland traditionella countrylåtar och smörig easy listening. Inte bara låttiteln ”A guitar and a bottle of wine” som duger också. Och finallåten ”Turn yourself around” doftar märkligt nog Beatles på ”Abbey Road”-tiden.
   THE AVETT BROTHERS nya album ”The Avett Brothers” spretar åt alla möjliga och omöjliga håll men det finns några låtar av positiv prägel. Bröderna Scott och Seth Avett har bra röster och producenten Rick Rubin har sedvanligt lyft fram det vokala men albumet är som helhet inte i nivå med någon av hans tidigare berömda höjdpunkter.
   Ungefär samtidigt som jag satt fast på stationen i Woking, under min Englandsvistelse, släppte stadens stora musikpersonlighet PAUL WELLER ett nytt album, ”66”, som syftar på hans ålder. Jag har aldrig riktigt fastnat för Wellers karriär efter The Jam men tycker mig nu höra ett av hans bästa album under eget namn, fast hopplöst ojämnt är det. Låtskrivarsamarbeten med Noel Gallagher, Bobby Gillespie och Dr Robert höjer förväntningarna men det är de lugnare Englandsklingande låtarna ”I woke up”, ”Flying fish” och Beatles-ekot i ”Burn out” som är bäst.
   Efter de två första låtarna på RICHARD HAWLEYS nya album ”In this city they call you love” (se höger), som ekar stökig och elektrisk Depeche Mode-liknande rock, höll jag på att lägga skivan åt sidan men tack och lov lyssnade jag vidare och upptäcker flera låtar av ren Nick Lowe-dignitet. Lyssna på ”Heavy rain”, ”Deep space”, ”Deep waters”, ”Do I really need to know?”, ”When the lights go out” och ”'Tis night” och ni hör en av årets bästa album.
   RICHARD THOMPSON är ännu ett namn i den långa raden av artister som med skicklighet och kreativitet skulle kunna göra årets allra bästa album men har i min värld inte lyckats sedan 1983 med ”Hand of kindness”. Nya ”Ship to shore” har sina ögonblick, precis som många av hans album under de senaste 40 åren, men den numera New Jersey-bon har förlorat rötterna till engelsk folkmusik fast David Mansfield gör sitt bästa på fiol.

/ Håkan

Englandslistan: 23 Februari 1963

DAGENS TILLBAKABLICK PÅ ENGELSKA topplistor blir ett besök i anno dazumal, februari 1963 är på gränsen så länge sedan att jag inte minns hur det en gång var.
   Beatles hade sedan några månader tillbaka slagit igenom, men bara i sitt hemland England, och gruppens andra singel "Please please me" nådde sin högsta placering (#2) just det här datumet. I Sverige var vi än så länge lite efter vår tid, singeln äntrade Tio i Topp i mars och efter några blyga placeringar åkte den ur listan efter blott fyra veckor.
   Som sagt, mina minnen från den här tiden är lite bristfälliga och Englandslistan innehöll som synes massor av musik som inte tillhörde popgenren, exempelvis Frankie Vaughan, Eydie Gormé och Richard Chamberlain.
   Den aktuella topplistan toppades av instrumentallåten "Diamonds" med Jet Harris och Tony Meehan. två musiker (basist respektive trummis) som tidigare hade spelat i Shadows. "Diamonds" kom aldrig in på Tio i Topp.
   Instrumentala låtar var tydligen på modet i början på 1963 och på listan fanns både Kenny Balls tolkning av Kyu Sakamotos "Sukiyaki", Tornados "Globetrotter", svenska(!) Spotnicks hebreiska folksång "Hava nagila", Acker Bilks "A taste of honey" och just Shadows "Dance on!" var instrumentala.

/ Håkan

Englandslistan: 29 juli 1967

VI BÖRJAR SOMMARSÄSONGENS GENOMGÅNG av engelska topplistor med 60-talets sommar nummer ett, Summer Of Love 1967, med två av det årets största sommarhits högst upp, Beatles "All you need is love" och Scott McKenzies "San Francisco".
   29 juli hade "All you need is love" toppat Englandslistan i tre veckor och McKenzies låt, med citatet "Be sure to wear flowers in your hair" i titeln och skriven av John Phillips från The Mamas and The Papas, skulle faktiskt ersätta Beatles-låten på förstaplatsen under augusti.
   Två före detta listtoppare, Procol Harums "A whiter shade of pale" och Tremeloes "Silence is golden" (en cover på Four Seasons tre år gamla låt), var på väg ner på listan medan Kinks-medlemmen Dave Davies solodebut "Death of a clown" var på väg upp till en tredjeplats.
   Hitproducerande Monkees nådde märkliga höjder med sin kanske mest udda singellåt, "Alternate title" med en andraplats som bästa placering. Att låten dessutom inte är skriven av några proffslåtskrivare, utan av trummisen Micky Dolenz, gör framgången än mer svårförklarad.
   Några andra oförglömliga låtar från sommaren 1967 var nu på väg ner på listan: Traffics "Paper sun", Hollies "Carrie-Anne" och Pink Floyds "See Emily play". Sedan är det kul att se grupper som Cream figurera på en singeltopplista.
   

/ Håkan

Sommarsäsong på Håkans Pop: Nostalgi följs av mer nostalgi

Topplistor var på 60-talet en viktig del av tonåringens verklighet.

I MÅNDAGS AVSLUTADES HÅKANS POP-SERIEN med den rangordnade listan på mina albumfavoriter från 1973/74, Jackson Browne tog guldmedalj i den ”tävlingen”, och nu är det hög tid för sidans sommarsäsong att sparka igång.
   Jag har hittat några engelska topplistor från 60-talet, en gång publicerade i den engelska musiktidningen Melody Maker 1963-1969, och kommer varje vecka fram till augusti att analysera listorna, låtarna, singelskivorna, artisterna och grupperna på dessa försäljningsbaserade listor. Ibland kommer jag jämföra med utvecklingen i Sverige, på Tio i Topp, och dra slutsatser.
   Den senaste säsongens djupdykning i 1973/74-skivor, 50 år tillbaka i tiden, var fylld av ren och skär nostalgi men att kolla topplistor från 60-talet genomsyras verkligen av nostalgiska känslor. Som 50-talsbarn är jag uppvuxen i en musikalisk värld på 60-talet när topplistor översvämmade hela verkligheten.
   Här i Sverige var det Tio i topp som varje lördag lockade alla oss ungdomar till radioapparaten. Den listan röstades fram från olika städer men det fanns också från tidigt 60-tal en svensk försäljningslista, Kvällstoppen.
   På Sveriges Radio fanns det också en regelbunden bevakning på försäljningslistor från både USA och England. Något som jag minns som både viktigt och intressant. Varje onsdag redovisades de 20 högst placerade singlarna på den amerikanska Hot 100-listan och varje torsdag var det dags att avslöja den engelska motsvarigheten. Något som jag följde ytterst noggrant, noterade varje förändring och spelade in favoritlåtarna på min Phillips-bandspelare.
   Topplistor som baserats på skivförsäljning har ju sedan lång tid tillbaka förlorat allt värde i min värld om de överhuvudtaget existerar. Men då, från det tidiga 60-talet och framåt, var det både spänning och djupt intresse som gav mig underbara stunder framför transistorradion runt halv sex på eftermiddagarna.
   Jag lovar kanske inte samma otroliga spänning under den kommande sommarserien med topplistor på Håkans Pop, som inleds imorgon, men jag tror det blir en kul och stundtals intressant tillbakablick i topplistornas gamla värld. Som kan komma att kommenteras med både ”jahaja...”, ”javisstja...” eller ett ”nämen...”

SOMMAREN 2024 PÅ HÅKANS POP kommer också fortsätta med några enstaka fotografier ur min fotograferande vän Anders Erkmans arkiv. En serie som inleddes förra sommaren, fortsatte sporadiskt under höst- och vårsäsongen 2023/24 och kommer avslutas under denna sommar.

En lång och skön sommar tillönskas alla Håkans Pop-besökare!

FOTNOT: De blåfärgade namnen i kommande texter hänvisar till tidigare publiceringar på Håkans Pop i kategorin "60-talets bästa".

/ Håkan

FOTO: Anders Erkman (1958-2020)

Foto: Anders ErkmanPLURA (Eldkvarn) 2013.

/ Håkan

"Let it be"

LET IT BE
Regi: Michael Lindsay-Hogg
(Disney+, 88 min)

NÅGON GÅNG HÖSTEN 1970, ”Let it be” hade svensk premiär 14 september, såg jag filmen ursprungligen på en biograf i Örebro. The Beatles fanns inte längre, de fyra Liverpool-killarna hade officiellt splittrat gruppen under våren 1970, och jag uppfattade nog filmen då som en vemodig underhållning om tider som hade passerat. Tyckte nog att dokumentären var tillräckligt intressant och musikaliskt spännande fast den saknade både förklaring och information.
   Nu är det dags att uppdatera åsikten om den nästan 54 år gamla filmen när ”Get back”-regissören Peter Jackson har renoverat, remastrat och restaurerat amerikanen Michael Lindsay-Hoggs originalfilm från 1970.
   Ni kan väl historien om den här filmen/dokumentären som spelades in i januari 1969?. Ambitionen var att filma uppladdning och repetitioner för en storstilad livecomebackkonsert med The Beatles, som inte hade stått på scen tillsammans sedan augusti 1966, på en amfiteaterscen i Libyen(!) av alla ställen. Det sprack fullständigt, repetionerna flyttade från filmstudion i Twickenham i sydvästra London till Apple-studion på Savile Row i centrala London och resultatet blev istället ett album, ”Let it be”, som släpptes ett drygt år efteråt.
   Men allt slutade ändå med en överraskande konsert på skivbolaget Apples tak vid lunchtid 30 januari. Hela den där spektakulära historien får man i den nästan åtta timmar långa tv-serien ”Get back” som jag har skrivit om här. Det är förresten ganska märkligt att det mastodontprojektet sändes 2021 och efterföljs nu av ”Let it be”-filmen i miniformat som är producerad från samma filminspelade material. Det borde kronologiskt ha varit tvärtom ty ”Let it be” känns som en kortare och lite omotiverad repris av ”Get back”. Ungefär lika otajmat nu som i maj 1970 när originalfilmen hade premiär i England en månad efter gruppens splittring.
   Jag såg filmen under mitt senaste London-besök då jag bodde i dotterns och hennes sambos hus i Hampton där tv:n var utrustad med Disney+-kanal. Och upplevelsen att se filmen på releasedagen 8 maj var naturligtvis extra spännande med tanke på att inledningen av filmen utspelade sig bara ett par långa stenkast från just Twickenham...
   Att Peter Jackson restaurerat ”Let it be” är naturligtvis välkommet, jag har länge saknat den här dokumentären främst av musikaliska skäl, men det är som sagt en kort repris och upprepning av historien utan några större överraskningar. Möjligen tillhör det inledande samtalet mellan Jackson och Lindsay-Hogg det senare. Innan filmen utan kommentarer och utan skriftlig information rullar på, förvisso med högteknologisk kvalité.
   I den här mer komprimerade versionen tycker jag låtarna som nästan är färdiga, exempelvis ”The long and winding road”, ”I me mine” (en av få George Harrison-låtar), ”Two of us” och givetvis ”Let it be”, får mer framträdande roller här än i de långt utdragna ”Get back”-inspelningarna.
   Här finns det inte något större utrymme för några känslor, som sekvensen när Paul McCartney har synpunkter på George Harrisons gitarrspel som får honom att tillfälligt lämna repetitionerna.
   Enligt uppgift är det scener i ”Let it be” som inte fanns med i ”Get back” men jag har varken minne eller systematisk koll på vad det kan vara. Det mesta känns som en koncentrerad upprepning men jag uppfattar att ”Let it be” fokuserar mer på musiken.
   Och höjdpunkterna i de mäktiga slutscenerna när bandet till slut står på taket är desamma i både ”Get back” och ”Let it be”. När fyra skäggiga och långhäriga killar mellan 25 och 28 år gamla som på en knapp månad slipat sig samman till ett hänsynslöst skickligt rockband. Slutet är gott och bäst.

/ Håkan

Best of 1973/74: #1. "For everyman"

JACKSON BROWNE: For everyman (Asylum, 1973)

JACKSON BROWNES MUSIK HAR FUNNITS i mitt hjärta sedan 1973. ”For everyman”-albumet var för övrigt skivan som på allvar introducerade mig för Brownes namn och musik. Hans debutskiva, ”Jackson Browne” som kom året före, gick mig faktiskt spårlöst förbi. Anledningen att jag tveklöst köpte Jacksons andra album var nog helt enkelt låten ”Take it easy” som inleder skivan.
   Eagles, som hade debuterat 1972 med just ”Take it easy” som singel, var redan nya favoriter innan Jackson Browne hade gjort någon skiva i eget namn. Låten har Jackson skrivit tillsammans med Eagles-medlemmen Glenn Frey. En minst sagt imponerande låt som gjorde mig Eagles-fantast i många år men som också effektivt fick mig intresserad för skivbolaget Asylums alla artister i allmänhet och sidospåret Jackson Browne i synnerhet.
   Vid den här tidpunkten var Jackson Brownes aktiviteter på 60-talet och runt 1970 fullständigt obekanta för mig. Att han skrivit låtar som många artister spelat in, att han medverkat på många skivor och att han i musikbranschen hade stor respekt för sitt kunnande var okänt för mig då. Det är uppgifter och fakta som jag intresserat läste mig till under de närmaste åren efter ”For everyman”.
   Som så många andra ungdomar under 60-talet påverkades Jackson Browne av folkmusikvågen av artister som kom fram och då speciellt Bob Dylan. Redan som 16-åring, runt 1965, skrev han sin första låt, ”These days”. En låt som sedan spelades in av en mängd olika artister, först gjorde Nico den 1967, innan han själv vågade sig på låten just på det här ”For everyman”-albumet.
   Han var sedan för en kort tid medlem i Nitty Gritty Dirt Band och det mindre kända bandet Gentle Soul innan han skrev kontrakt som låtskrivare och hade då inte ens fyllt 18 år. Kontakterna i branschen utvidgades, han blev kompis med Glenn Frey, John David Souther och Stephen Stills och 1969 delade han scen med Linda Ronstadt och hennes band Stone Poneys.
   Hans låtar spelades in av Bonnie Raitt, The Byrds, Linda och Eagles och ett eget skivkontrakt var inte långt borta när hans vän och manager David Geffen startade skivbolaget Asylum. Det sägs till och med att Geffen startade just skivbolaget med tanke på Jackson Browne.
   Att jag ägnar så mycket text åt historien och bakgrunden till Jackson Brownes andra album beror på att innehållet till stora delar har sina rötter i just Jackson Brownes begynnande karriär som låtskrivare. Det är inte bara det här albumets ”Take it easy” (som inleder skivan precis som på Eagles-skivan…) och ”These days” som har gjorts av flera andra artister på tidigare skivor. Gregg Allman spelade in låten ungefär samtidigt som Jackson i en version som han var grymt imponerad av. Därav tillägget ”Arrangement inspired by Gregg Allman” på skivomslaget.
   ”Colors of the sun” fanns med på Tom Rushs album ”Tom Rush” från 1970 där Rush även gör sin version av ”These days”. Och rutinerade artisten Johnny Rivers gjorde ”Our lady of the well” på albumet “Home grown” 1971.
   Men allt det där var historia som för mig var okänd när jag hösten 1973 med stora förhoppningar öppnade det snygga skivkonvolutet med det perforerade ytteromslaget (som med åren har blivit ganska tilltufsat i skivhyllan) och med spänd förväntan la den svarta vinylplattan med den himmelsblåa Asylum-etiketten på grammofonen.

JAG KAN INTE DIREKT KOMMA IHÅG min första reaktion men jag minns intrycket av hela skivan, från omslagets visuella skönhet till det homogena och extremt personliga soundet i Jackson Brownes röst, många fantastiska låtar och de lågmälda arrangemangen. Men jag saknade låttexter.
   Redan kända ”Take it easy” inleder alltså Jacksons andra album och arrangemanget påminner om Eagles ”original” men Sneaky Petes steelguitar och David Lindleys elgitarr, speciellt på slutet av låten, sätter sin prägel och hög nivå på hela skivan.
   Basisten Doug Haywoods sång strax under Jacksons stämma är också ett typiskt kännetecken på många låtar från skivan. Ofta är det Haywood men det kan också vara Bonnie Raitt, David Crosby, Don Henley och Glenn Frey, Eagles-medlemmar som förstärker sången.
   Gitarristen David Lindley gör här sin debut i Jackson Browne-sammanhang, på debuten var det Albert Lee och Jesse Ed Davis som spelade gitarr, och det var här inledningen på ett samarbete som skulle bli både långvarigt och framgångsrikt. Lindleys slide, steelguitar eller fiol kom att dekorera många Jackson Browne-låtar, både live och på skiva, fram till 1980.
   Soundet på ”For everyman” är genomgående lågmält och ofta vemodigt. Det akustiska partiet på ”Our lady of the well” är underbart och den långsamma känslan på ”Colors of the sun” och ”I thought I was a child” (som Bonnie Raitt gjorde på skiva samtidigt som Jackson) är så personligt.
   Detsamma gäller för majoriteten av låtarna på andrasidan. Den nakna och starka ”The times you’ve come” och de tre avslutande låtarna som jag gärna vill betrakta som ett medley. Den avskalat vackra ”Ready or not” där bara Jacksons piano och Lindleys fiol gör melodin så fin. ”Sing my songs to me”, som härstammar från en demo från 1967, flyter så effektivt över i den långa titellåten.
   Soundet på ”For everyman” är som sagt homogent och lågmält och det är egentligen bara en låt på skivan som märkbart skiljer sig från det övriga materialet, ”Red neck friend”. En rak snabb rocklåt med Lindley-slide och rock’n’roll-piano av Elton John (under pseudonymen Rockaday Johnnie för att han vid tillfället saknade amerikanskt arbetstillstånd...) var knappast representativ för hela albumet men blev ändå förstasingel från skivan.

/ Håkan

England, maj 2024

Med det gamla slitna Oyster Card-kortet tar jag mig fram i London på både buss, tunnelbana och tåg.


EFTER EN NÄSTAN TRE VECKOR LÅNG Englandsvistelse (för min del personligt längdrekord) finns det minnen att sammanfatta, bilder att sortera och nya erfarenheter att summera.
   Dagens Englandsresor kan förvisso inte konkurrera med 80-talets vilda och mycket händelserika London-besök men ändå. Ambitionen den här gången i maj 2024 var en vecka ”everyday English life” på privat adress i sydvästra London (i dotterns och sambons hus medan de åkte till New York), fem nätter b&b vid engelska kanalen och nästan en vecka på hotell i Teddington.
   Inte så överraskande blandat väder men betydligt mer sol och värme än regn. Här följer några engelska nedslag:


Min fru Carina beundrar tv-serier i allmänhet och engelska deckarserier i synnerhet och ”The Chelsea Detective” är en favorit sedan 2022. Vi tog tåg, tunnelbana och buss för att hitta inspelningsplatsen på en husbåt i Themsen där DI Max Arnold löser sina svåra mordfall.
   Förbi den magiskt vackra Albert Bridge och bortom nästa bro, Battersea Bridge, längs Chelsea Embankment ligger ett gäng husbåtar samlade och plötsligt stod vi bland alla mer eller mindre fina båtar. Och träffade en yngre man som uppskattade vårt intresse och pekade hjälpsamt ut Chelsea Detective-båten som var granne med hans egen husbåt.


Från det futuristiska Butterfly Trail går det en tunnel till den nostalgiska Denmark Street.


Från en klassisk inspelningsstudio på 60-talet till en bokaffär på 90-talet (Helter Skelter) till den nuvarande gitarraffären.


Paul McCartneys högkvarter MPL vid Soho Square. Oxford Streets enda pub heter numera The Flying Horse.

När jag i centrala London vill uppleva riktigt intensiv storstad sökte jag mig förr till det fullständigt totala trafikkaoset i korsningen Tottenham Court Road/Oxford Street/Charing Cross Road med fullpackade trottoarer och en gränslös trängsel. Numera försöker jag undvika den utmaningen men gjorde nu ett undantag och fick uppleva en om- och nybyggd tunnelbanestation, nya moderna hus, en ny teater (Soho Place), ett nytt hotell (Chateau Denmark) och ett elektroniskt jättelikt konstverk (The Butterfly Trail at Outernet).
   Upplevelsen var så svindlande att jag kände mig tvingad att besöka den närliggande musikgatan Denmark Street som med näbbar och klor kämpar mot modernismen och för musikhistorien. Med gitarraffären Regent Sounds Studio (se bild) som en nostalgisk klippa. Jag sökte mig också till Soho Square för att spana in Paul McCartneys kontor MPL utan att se någon chef.
   På vägen tillbaka till tunnelbanestationen såg jag att Oxford Streets enda pub bytt namn från The Tottenham till The Flying Horse.



I vår engelska lillsemester fanns fem nätter i Torquay inkluderat och tåget dit tog oss förbi många stopp, bland annat staden Andover som klingar bekant för att tre medlemmar från Troggs härstammade därifrån. Och orten fick än mer uppmärksamhet när bandet tillsammans med bland annat 3/4-delar av REM 1992gjorde ett comebackförsök med albumet ”Athens Andover”. Titeln syftar på REM:s amerikanska hemstad Athens där skivan delvis är inspelad.
   Det fick mig att när jag kom hem från England gå ned i källaren och bläddra fram skivan som jag minns positivt. Lyssnade men blev besviken. Några låtar klingar REM-pop men där finns både hårdrocksriff och låten ”Don't you know” som är en ren kopia av ”Love is all around”.



Torquay är en klassisk engelsk badort där hotellen och guesthouse-byggnaderna trängs men där det också finns museer som uppmärksammar historiens viktiga vingslag. Bland annat laddades det för D Day 6 juni som är 80-årsminnet av de allierade truppernas landstigning i franska Normandie.
   Detvar sol, vind och vatten i Torquay med många badande under några rekordvarma dagar i maj. Men det var också regn när man åkte buss i det kuperade landskapet. Och i staden finns både Abbey Road, Vita Huset, Lyceum Theatre och Hollywood Bowl.


NÄR JAG SEN HÖST 1971 KÖPTE Fairport Conventions album ”John Babbacombe Lee” hade jag naturligtvis ingen aning om att jag nästan 53 år senare skulle besöka byn Babbacombe strax utanför Torquay. Och få historien uppdaterad om mannen John Lee, från just Babbacombe, som efter tre misslyckade försök att hängas klarade sig undan med livstidfängelse. En synnerligen grym och sann historia, från slutet av 1800-talret, som jag nu fick återberättad på museet Bygones i Babbacombe där boken om hans liv (se höger) stod utställd i en av montrarna.
   Jag har ju tangerat den här historien ett par gånger tidigare på Håkans Pop, bland annat när jag skrev om gruppen The Men They Couldn't Hang och deras namn, och nu fick jag också anledning att återvända till ovannämnda album som inte är någon av Fairpoirt Conventions mest klassiska skivor. Den beskrivs som en folkrockopera och har inga urskiljande låttitlar och är tämligen okommersiell i sin karaktär. Ändå berättar den historien om en man som enligt gruppens åsikt var oskyldig och dömdes mot sitt nekande. Kanske en alltför pretentiös produkt men ändå i detaljerna intressant. Kanske får tillfälle att återvända till skivans innehåll.



Torquay är kanske i tv-sammanhang mest känd som platsen där Fawlty Towers, John Cleeses berömda komediserie på 70-talet, utspelar sig. Den påstås äga rum på ett hotell i Torquay men spelades in på helt andra platser i England.
   Så vi lyckades inte hitta ett hotell av den kalibern utan fick nöja oss med ett tämligen normalt b&b-guesthouse på Scarborough Road.
   Däremot upptäckte vi den där galet typiska engelska humorn på tåget mellan London och Torquay. På tågtoaletten fanns den här (se höger) inledande seriösa uppmaningen som spårar ur på ett fantastiskt komiskt sätt.



På vägen tillbaka till London från Torquay fick vi plötsligt lämna tåget i Woking. Problem på rälsen längre fram mot slutstationen London Waterloo var orsaken. Paul Wellers födelsestad blev den nya slutstationen och vi fick ta oss fram i sydvästra London utan tåg.
   Kanske var det här mitt straff för att jag aldrig gillade hans Style Council-koncept där han blandade sofistikerad pop med både jazz olch soul. Men å andra sidan har jag bara fina minnen av The Jam, inte minst deras fina ”Going underground”-singel som var aktuell i mars 1980 när jag besökte London för första gången.
   Medan jag skrev den här texten lyssnade jag faktiskt på Wellers nya album ”66” som låter både stundtals bra och lite splittrad.


När vi efter lite bussåkande i sydvästra London till slut hittade till Teddington och hotellet kunde vi under några dagar åter uppleva den engelska atmosfären på några platser:


Richmond Station, tåg och tunnelbanestationen, blev liksom navet i våra dagliga utflykter. Den här lite komiska skylten hittade vi utanför skivaffären Roan Records på Church Road i Teddington.


Utsikten från Richmond Hill mot Themsen nedanför är lika bedövande vacker varje gång. Hundra meter från den utsikten ligger huset The Wick som är en viktig rockmusikalisk plats. Och här fångade huset från en annorlunda vinkel. Jag har berättat historien om huset tidigare. Både här och när jag skrev om Ron Woods album ”I've got my own album to do”.

/ Håkan

Covers: Teddy Thompson

TEDDY THOMPSON: Upfront & Down Low (Verve Forecast, 2007)

NÄR JAG I HÖSTAS SKREV OM TEDDY THOMPSONS då helt nya coveralbum ”My love of country” upptäckte jag samtidigt att han redan hade gjort ett album med countrycovers 16 år tidigare, en skiva som jag nu bedömmer som ännu lite starkare än förra årets album.
   Även på ”Upfront & down low” navigerade Teddy i den amerikanska countrytradition och grävde egentligen lite djupare och ännu längre tillbaka i tiden, från 40-talet via både 50- och 60-talet till 70-talet. Jag som är en ganska sparsam countrykonsument är det för mig huvudsakligen okända låtar som Teddy har hittat. Men jag upptäcker ändå några kopplingar till mina egna minnen.
   George Jones-låten ”She still thinks I care” ligger onekligen nära Elvis Costellos countryfierade intresse. Visserligen finns den inte med på ”Almost blue”-albumet, Elvis första överraskande visit i countrytraditionen, men jag har hört honom framföra låten live vid två tillfällen. 1984 som duett med T-Bone Burnett på Stockholms Konserthus och 1986 som överraskande duett med Jackson Browne på samma ställe. En fin vemodig låt som Teddy gör helt på egen hand med enbart stråkar till komp på den här skivan.
   Naturligtvis känner jag också till Presleys ”I'm Left. You're Right, She's Gone” som här framförs i en Buddy Holly-ekande tolkning och den lite gladare ”Let's Think About Living” som bryter av det typiska countrytemat med besvikelser och uppbrott i texterna.
   Teddy omger sig ändå med några gästsångare som Iris DeMent, Jenni Muldaur och Tift Merritt som vässar tolkningarna till något personligt.
   Det fascinerar mig fortfarande att Teddy Thompson har en så amerikaniserad syn på sin musik som engelsman han är, Richard och Linda Thompsons son född 1976 när föräldrarna just hade konverterat till islam och tillfälligt lämnat artistlivet.
   Precis som på förra årets Teddy Thompson-album är det en obskyr Everly Brothers-låt, ” Don't Ask Me To Be Friends”, som tillhör topparna på den här skivan. Tillsammans med hans egen djupt känsliga ”Down low” (med de bryska textraderna ”Love, you'd be better off dead/With a bullet in your head/Than to come back to me”).


1. Change Of Heart (Felice Bryant/Boudleaux Bryant) 3:05
1957. B-sida på singel ("Three Ways (To Love You)") med Kitty Wells.
2. Touching Home (Dallas Frazier/A.L. "Doodie" Owens) 2:46
1968. Singel med Whitey Shafer.
3. Walking The Floor Over You (Ernest Tubb) 2:24
1941. Singel med låtskrivaren.
4. (From Now On All My Friends Are Gonna Be) Strangers (Liz Anderson) 3:06
1964. Singel med Merle Haggard.
5. I'm Left. You're Right, She's Gone (Stan Kesler/William Taylor) 4:21
1955. B-sida på singel ("Baby let's play house") med Elvis Presley, Scotty & Bill.
6. My Heart Echoes (Homer Bailes/Johnnie Bailes/Zeke Clemnts/Muriel Deason Wright) 3:25
1948. Singel med Jimmy Osborne.
7. The Worst Is Yet To Come (Liz Anderson/Casey Anderson) 4:26
1965. Från albumet "Strangers" med Merle Haggard.
8. My Blue Tears (Dolly Parton) 3:16
1971. Singel med låtskrivaren.
9. Down Low (Teddy Thompson) 5:52
Original.
10. You Finally Said Something Good (When You Said Goodbye) (Eugene Strasser/George Winters) 2:41
1965. Singel med Ral Donner.
11. She Thinks I Still Care (Dickey Lee Lipscomb) 3:18
1962. Singel med George Jones.
12. Let's Think About Living (Boudleaux Bryant) 2:10
1960. Singel med Bob Luman.
13. Don't Ask Me To Be Friends (Gerry Goffin/Jack Keller) 3:11
1962. Singel ("No One Can Make My Sunshine Smile") med The Everly Brothers.

/ Håkan

FOTO: Anders Erkman (1958-2020)

Foto: Anders Erkman DAVID BOWIE 1983.

/ Håkan

Tomas Skagerström 18/11: Håkan Pop, snyggt skrivet. Håller med dig./Tomas ...

Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...

Mikael Wigström 13/10: Så fint skrivet,,har ju följt nick sedan han började,,och han är fortfarande...

Mikael Bodin 11/10: Jag var också på plats i den bastuliknande arenan och fick uppleva vad som ver...

Mikael Bodin 11/10: Jag var på en av Tyrolspelningarna och en på Trädgårn i Göteborg och kan h�...

Hanna B 18/09: Hej Håkan! Min uppfattning av kvällen på Frimis var snarare att folk var där...

Peter Forss 5/09: Jag minns låten som "Stop" från LP:n Supersession. Här en spotifylänk till ...

Per H 28/08: Omräknat till dagens penningvärde är det 213 kr, det får man inte många kon...

Per Erik Ahlqvist 28/08: Hej Håkan! Jag har undrat över en sak med just Fluru. De släpte sin debutsing...

Bengt Gustafsson 17/08: Hej Visst kan Bruce varit missnöjd med Rendezvous. Men den spelades live 57 g�...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.