Blogginlägg från 2004-09-10

LÃ¥ter som bakgrundsmusik utan mening

Den här krönikan publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda i september 2004.

I vanlig ordning tog jag vägen över Soho Square. Det har blivit en vana eller en ritual att varje gång jag besöker London ta en liten avstickare från Oxford Street och gå över det lilla gemytliga men intressanta torget i det mest tänkbart centrala London.
   Den stora anledningen till den lilla visiten är inte den lilla gröna oasen i mitten pÃ¥ torget även om den sommartid andas bÃ¥de frisk luft och lummig grönska. SÃ¥ oerhört värdefull och viktig i en hektisk och hÃ¥rt trafikerad storstad. I ett hysteriskt hett sommar-London kändes den än mer betydelsefull.
   Nej, jag brukar ta en sväng runt torget för att pÃ¥ ett nÃ¥gorlunda naturligt sätt sedan kunna passera Mpl-kontoret utan att väcka nÃ¥gon som helst uppmärksamhet.
   Mpl är Paul McCartneys multimiljonbolag, McCartney Productions Limited, och där pÃ¥ Soho Square nr 1 finns ett elegant kontorshus som i lyx, storlek och flashighet inte alls motsvarar nÃ¥got man förväntar sig när det handlar om Sir McCartney, en musikpersonlighet som brukar tituleras "världens rikaste artist".
   Huset stod kvar och den stora "Tug of war"-mÃ¥lningen i foajén hängde där röd och grann som den nu gjort i Ã¥tskilliga Ã¥r. Det var mycket annat som ocksÃ¥ var sig likt. Som exempelvis att mannen själv i frÃ¥ga inte syntes till...
   Däremot var det just de här dagarna i London i slutet av juli stor turbulens tvärs över torget, utanför FA-kontoret. Med anledning av en svensk fotbollscoach i blÃ¥sväder. Fotografer, journalister och tv-bolag i mer eller mindre stora horder under dygnets alla timmar.
   Paul McCartney, för att nu Ã¥terkomma till det mer relevanta ämnet i det här sammanhanget, lever inte bara gott pÃ¥ sina gränslösa förmögenheter och hyllas inte bara för sina historiskt sett odödliga poplÃ¥tar. Han fÃ¥r ocksÃ¥ mycket skit för sina simpla mitt-i-gatan popharmonier, sitt engagemang i djurrättssammanhang som belackarna pÃ¥stÃ¥r inte är trovärdigt och sin allmänna livsföring bland jetset-folket.

Men då glömmer många bort att det var Paul som sjöng några av de vildaste rocklåtarna i Beatles, att han har suttit i fängelse i Japan, engagerat sig politiskt ("Give Ireland back to the Irish") och genom hela sitt långa liv gjort experimentell musik långt från världens hitlistor.
   Just det senare finns det en intressant bok om, "The unknown Paul McCartney", skriven av den engelske författaren Ian Peel.
   Vi fÃ¥r hela historien om Pauls huvudsakligen hemliga karriär inom avantgarde och underground. Som gästartist, under pseudonym eller totalt anonym har Paul McCartney gjort en rad experimentella skivor som Beatles-fans eller beundrare av "Ebony and Ivory" inte ens skulle kunna (mar)drömma om.
   FrÃ¥n tidiga psykedeliska experiment under Beatles-eran till 90-talets The Fireman, ambient/dans-projektet Paul har tillsammans med den egensinnige producenten Youth. Det senare visar upp en udda, extremt okommersiell världsartist.
   "Strawberries oceans ships forest" (1993) är en monotont maskinell rytm-historia och "Rushes" (1998) är hissmusik i dess mest extrema form. Musik som fÃ¥r en rutinerad pop- och rockrecensent att skaka pÃ¥ huvudet. Men jag ska inte döma, fördöma eller avfärda men i mina öron lÃ¥ter det i bÃ¥da fallen som bakgrundsmusik utan mening.
   Sedan mÃ¥ han samarbeta med hippa figurer inom dans-, rock- och freeformmusik som Nitin Sawhney, Super Furry Animals och Allen Ginsberg.   
* * *
Kanske var det en överdos i min ungdom av alldeles för mycket Monty Python, engelska detektivgåtor, Beatles, pubrock, engelsk 60-talspop i allmänhet och "Waterloo sunset" i synnerhet. Men att åka på semester till England är som att komma hem.
   Varje plats, varje sammanhang och varje tidpunkt doftar bekant. Som den euforiska känslan att stÃ¥ och titta ut över kanten pÃ¥ Land's End, världens ände längst ner i det sydvästra hörnet av England, och via vÃ¥gorna frÃ¥n USA tycka sig höra textraderna frÃ¥n "It's the end of the world". Och pÃ¥ egen hand lägga till parentesen som avslutar REM:s mästerliga lÃ¥t: "And I like it".
   Eller sitta pÃ¥ en ovanligt tom pub i hörnet av Tottenham Street och Whitfield Street när bartendern snurrar igÃ¥ng en skiva.
   Välbekant pubrock men 13-Ã¥riga dottern reagerar häftigt och tänker: Hives och "Walk idiot walk". Själv lutar jag mig tillbaka och lyssnar pÃ¥ gÃ¥rdagens Pelle Almqvist, Lee Brilleaux, och upptäcker hur Dr Feelgoods elva Ã¥r gamla "The Feelgood factor" sÃ¥ klockrent pÃ¥minner om sommarens Hives-favorit.

/ HÃ¥kan

Tomas Skagerström 18/11: Håkan Pop, snyggt skrivet. Håller med dig./Tomas ...

Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...

Mikael Wigström 13/10: Så fint skrivet,,har ju följt nick sedan han började,,och han är fortfarande...

Mikael Bodin 11/10: Jag var också på plats i den bastuliknande arenan och fick uppleva vad som ver...

Mikael Bodin 11/10: Jag var pÃ¥ en av Tyrolspelningarna och en pÃ¥ TrädgÃ¥rn i Göteborg och kan hÃ...

Hanna B 18/09: Hej Håkan! Min uppfattning av kvällen på Frimis var snarare att folk var där...

Peter Forss 5/09: Jag minns låten som "Stop" från LP:n Supersession. Här en spotifylänk till ...

Per H 28/08: Omräknat till dagens penningvärde är det 213 kr, det får man inte många kon...

Per Erik Ahlqvist 28/08: Hej Håkan! Jag har undrat över en sak med just Fluru. De släpte sin debutsing...

Bengt Gustafsson 17/08: Hej Visst kan Bruce varit missnöjd med Rendezvous. Men den spelades live 57 gÃ...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.