Blogginlägg från 2023-08-21

Best of 1973/74: #40. "Bolla och rulla"

PUGH ROGEFELDT & RAINROCK: Bolla och rulla (Metronome, 1974)

UNDER DEN KOMMANDE SÄSONGEN på Håkans Pop kommer jag att försöka sortera upp, analysera och rangordna de bästa albumen som släpptes under 1973 och 1974. Vid upprepade tillfällen kommer jag förmodligen notera att artisterna eller grupperna släppt ännu bättre skivor än just under 1973/74. Den devisen kommer upprepas många gånger och den gäller också när det handlar om Pugh Rogefeldt, den svenska popikonen som så tragiskt gick bort innan sommaren i våras.
   Pugh hade ju en fantastisk start på sin karriär när han redan 1969 debuterade med den första popklassikern på det svenska språket, ”Ja, dä ä dä”, och fortsatte producera starka album som på allvar tillhör svensk musikhistoria. Jag har i tidigare skriverier utnämnt hans ”Hollywood”-album (1972) till Pughs definitiva höjdpunkt.
   Som skivproducerande och intensivt turnerande artist avslutade Pugh 70-talets första halva med det geniala liveprojektet ”Ett steg till” hösten 1974, turnépremiären i Örebro är min fjärde största konsertupplevelse i min hemstad. Skivorna däremellan, ”Pughish” (1971), ”Pugh on the rocks” (1973) och dagens huvudämne ”Bolla och rulla”, kanske i en jämförelse kan graderas som mellanalbum men alla fulländar Pughs unika halvdecennium som något mycket stort och viktigt.
   Efter den musikaliskt framgångsrika ”Hollywood”-skivan började Pugh turnera med rockgruppen Nature, med bland annat Lasse Wellander och Mats Ronander, under 1972 och några månader in i 1973. Ett intensivt turnerande gjorde att Pugh ”varvade ned” den kreativa ådran och släppte ett coveralbum (”Pugh on the rocks”) istället för att utnyttja det unika samspelet med Nature och göra ännu ett högkvalitativt rockalbum. Vi kan bara lyssna på Nature-samarbetet på de båda singlarna ”En gång tog jag tåget bort” (med Ulf Lundells text) och ”Slavsång” och förstå att vi just då gick miste om ett mästerverk på album.
   Efter Nature återförenade sig Pugh 1973 med sitt lokala kompband från Västerås, Hjärtans Ungar, som han hade turnerat med från slutet av 1969 fram till och med 1971. Ett band som då innehöll Bo Frölander, trummor, Roger Pettersson, bas, och Göran Ringström, gitarr. Men 1973 blev Pughs bror Ingmar Rogefeldt ny gitarrist och bandet bytte namn till det något proffsigare Rainrock.
   Det nya samarbetet skulle först resultera i en lång uppmärksammad sommarturné och ett helt nytt album med Pugh-originallåtar, ”Bolla och rulla”, som spelades in mellan november 1973 och februari 1974 med ännu en gång Anders Burman som producent.
   ”Bolla och rulla” är alltså inte Pughs allra bästa ögonblick som skivartist men innehåller ändå några av hans allra bästa, mest kända låtar som tillsammans med övrigt låtmaterial skapade ett album för en publik som under 1974 upplevde Pugh & Rainrock live och uppskattade energin hos Sveriges just då mest personliga liveattraktion.
   ”Hog farm”, en av Pughs stora klassiker och en låt som skrevs redan 1972, inleder albumet och har blivit modell för ett genomgående rockinspirerat album med mycket livekänsla fast den är inspelad i Metronomes berömda studio i Stockholm. Låten skulle bli en av hörnstenarna på den kommande ”Ett steg till”-turnén i december 1974 och som även har blivit obligatorisk i Pughs liverepertoar sedan dess.
   ”Dinga linga Lena”, albumets andra mycket kända Pugh-låt, blev också en av Pughs mest uppmärksammade livelåtar under många år. På studioinspelningen spelar den ursprunglige gitarristen Ringström, hans enda framträdande på skivan.
   Jag minns även albumets titellåt från otaliga Pugh-konserter under 70- och 80-talet. En låt som inleder albumet och sätter den genomgående rockiga tonen, med tuffa elgitarrer, på hela skivan.
   Pugh kom alltså fram som den revolutionerande artisten som sjöng rock och pop på svenska. Men han var också först i Sverige med att presentera en lekfull och hälften på allvar stil på sina låtar. Andra albumet ”Pughish” sjungs ju delvis på ett låtsasspråk och den där lätt experimentella ambitionen finns också på ”Bolla och rulla”-albumet.
   På de för den tiden extremt långa låtarna ”Pansar och blod” och ”Kajans sång”, 6:33 respektive 7:51, tar Pugh ut svängarna ordentligt med långa solon på munspel och gitarr. Kommersiellt självmord kanske men med producenten Burmans rutinerade hjälp fungerar det.

/ Håkan

Tomas Skagerström 18/11: Håkan Pop, snyggt skrivet. Håller med dig./Tomas ...

Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...

Mikael Wigström 13/10: Så fint skrivet,,har ju följt nick sedan han började,,och han är fortfarande...

Mikael Bodin 11/10: Jag var också på plats i den bastuliknande arenan och fick uppleva vad som ver...

Mikael Bodin 11/10: Jag var på en av Tyrolspelningarna och en på Trädgårn i Göteborg och kan h�...

Hanna B 18/09: Hej Håkan! Min uppfattning av kvällen på Frimis var snarare att folk var där...

Peter Forss 5/09: Jag minns låten som "Stop" från LP:n Supersession. Här en spotifylänk till ...

Per H 28/08: Omräknat till dagens penningvärde är det 213 kr, det får man inte många kon...

Per Erik Ahlqvist 28/08: Hej Håkan! Jag har undrat över en sak med just Fluru. De släpte sin debutsing...

Bengt Gustafsson 17/08: Hej Visst kan Bruce varit missnöjd med Rendezvous. Men den spelades live 57 g�...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.