Blogginlägg från 2023-08-16

Richard Lindgren i en helt egen rockgenre

I en nästan två timmar lång konsert bjöd Richard på både singer/songwriter-material och rockmusik.


Med sitt fina band Gran Jubilee, här representerat av pianisten Magnus Nörrenberg till vänster och gitarristen Jocke Svensson till höger, fick Richard hjälp att nå rockmusikens kärna.


Med Fredrik Savbrant vid pianot framförde Richard The Band-låten ”It makes no difference”.


Mange Andersson kom in och sjöng ”Grand hotel” tillsammans med Richard.

Alla bilder: Olle UnengeMot slutet av konserten kom Pontus Snibb överraskande in och sjöng ”Goodbye Rosie” med Richard.


RICHARD LINDGREN BAND
Malmöfestivalen/Bluestältet 13 augusti 2022
Konsertlängd: 17:34-18:26 och 18:46-19:51 (52+65=117 min)
Min plats: Stående ca 7 m från scenen.

NÄR RICHARD LINDGREN TRADITIONSENLIGT spelade i Bluestältet på årets Malmöfestival befann han sig bland vänner i publiken, undertecknad inkluderad, och det blev lika traditionsenligt stor succé och en musikaliskt lysande föreställning. En konsert, med gamla och nya låtar, några covers och överraskande gästartister, som nästan överskred den magiska konsertlängden av två timmar.
   Det är drygt fyra år sedan Richard senast gav ut ett helt album, ”Death and love”, men har sedan dess producerat två album som ännu inte har givits ut. Så han har en rik skara opublicerade låtar att bjuda på, vilket har hänt under de senaste årens konserter, om andan faller på vilket den gjorde vid några tillfällen i söndagskväll.
   Richard gick ut lite mjukt ensam på scen med tre covers från låtskrivarna Bob Dylan, Utah Phillips och Gordon Lightfoot. Så långt var konserten ganska behaglig och nästan förutsägbar i den traditionella singer/songwriter-genren. Sedan skulle konserten ömsa skinn när bandet gjorde entré och gav arrangemangen både muskler och volym. En rockkonsert av ofantliga mått.
   Richard har sedan januari 2020 kompats av ett band som har fått namnet Grand Jubilee, som för övrigt delar det namnet med albumet som nu ser ut att släppas i höst. Bandet, med keyboardstrollkarlen Magnus Nörrenberg som kapellmästare, har blivit en energikick som uppenbart har inspirerat Richard att skriva ännu bättre låtar och sedan framföra sin både gamla och nya repertoar med ännu större tyngd och självförtroende.
   Vid sidan av Nörrenbergs konster bakom tangenterna var det Jocke Svenssons oerhörda kvalitéer som gitarrist som lyste allra starkast. På ett till synes anspråkslöst sätt framkallade han ett gitarrsound som placerar Richards låtar i en helt egen rockgenre. Jocke dekorerade de välskrivna låtarna med enorm fantasirikedom.
   Och bakom eller under de här mer framträdande musikerna hade trummisen Christoffer Olsson och basisten Jesper Pettersson lagt viktig tyngd i sitt komp som gav såväl gamla som nya originallåtar en friskhet som mer påminner om nutid än dåtid. Och är det kanske just det här påfallande fräscha och effektiva kompet som har gjort att Richard numera har självklar power i sin röst.
   Det fick vi bevis på vid flera tillfällen under den långa konserten. Redan i första avdelningens sekvens med två albumtitellåtar blev jag medveten om Richards nuvarande röstresurser och efter några dansmoves i ”Death and love” gav han entertainern i sig ett ansikte. Därefter kom kanske kvällens hitmässiga sekvens i den nya låten ”No more colors” med den så fina och catchy gitarren.
   Sedan följde en uppgraderad version av ”Five pints and a wink from Gwendolyn” där Nörrenberg fick fritt spelrum och hittade till synes spontant på sina korta soloutflykter medan han spelade.

EFTER 20 MINUTERS PAUS KOM kvällens första överraskningsgäst när Southern Brothers-sångaren Mange Anderson med stor tyngd i rösten kom in och sjöng ”Grand hotel” tillsammans med Richard. Ännu en uppdaterad version av en gammal Richard-favoritlåt.
   Långa sugande arrangemang blev sedan ett tema under ett par låtar. Nya dramatiska låten ”Big fat nothing” sträckte ut sig ordentligt med Jocke Svenssons hjälp och sedan kom den numera legendariskt långa ”How long” och frestade på tålamodet hos en fortfarande stor publik.
   The Band-låten ”It makes no difference” har funnits med på Richards repertoar sedan 2020 och låten blev lite sorgligt aktuell förra veckan när han som har sklrivit låten, Robbie Robertson, dog. På konserten blev det dags för nästa gästmusiker när Fredrik Savbrant, även kallad Figge, tog plats bakom pianot och själv kompade Richard i ännu en känslig version.
   Nu verkade konserten vara framme vid upploppet ty ”Dunce's cap” och hörnstenen ”Back to Brno” höll på att stänga hela konserten. Då dök Malmö-profilen Pontus Snibb upp och gav rösthjälp till ”Goodbye Rosie” innan konserten, med viss tveksamhet, avslutades med ännu en albumtitellåt, ”A man you can hate”.
   Så dags var nog både publiken, musikerna och Richard utpumpade och vi fick ingen regelrätt extralåt som sista utropstecken. Men efter en nästan två timmar lång konsert var vi tämligen nöjda ändå.


Dark eyes
Rock, salt and nails
Early morning rain
Dead man
Sundown on a lemon tree
Death and love
No more colors
Five pints and a wink from Gwendolyn
Walk in the dark

Paus

Grand hotel (med Mange Andersson)
Big fat nothing
How long
It makes no difference (med Fredrik Savbrant)
Dunce's cap
Back to Brno
Goodbye Rosie (med Pontus Snibb)
A man you can hate

/ Håkan

Tomas Skagerström 18/11: Håkan Pop, snyggt skrivet. Håller med dig./Tomas ...

Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...

Mikael Wigström 13/10: Så fint skrivet,,har ju följt nick sedan han började,,och han är fortfarande...

Mikael Bodin 11/10: Jag var också på plats i den bastuliknande arenan och fick uppleva vad som ver...

Mikael Bodin 11/10: Jag var på en av Tyrolspelningarna och en på Trädgårn i Göteborg och kan h�...

Hanna B 18/09: Hej Håkan! Min uppfattning av kvällen på Frimis var snarare att folk var där...

Peter Forss 5/09: Jag minns låten som "Stop" från LP:n Supersession. Här en spotifylänk till ...

Per H 28/08: Omräknat till dagens penningvärde är det 213 kr, det får man inte många kon...

Per Erik Ahlqvist 28/08: Hej Håkan! Jag har undrat över en sak med just Fluru. De släpte sin debutsing...

Bengt Gustafsson 17/08: Hej Visst kan Bruce varit missnöjd med Rendezvous. Men den spelades live 57 g�...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.