Blogginlägg från 2023-08-10

Robbie Robertson (1943-2023)

DEN HÄR MORGONEN VAR DET EN mindre chock att höra om ROBBIE ROBERTSONS dödsfall fast det var det ohjälpliga slutet på långvarig sjukdom. Fast han inte alltid stod framför de stora strålkastarna var han en av 1900-talets största låtskrivare och ledare för en av tidernas största grupper, The Band. Och gjorde också några mycket uppskattade soloskivor. Robbie var kort sagt en ikon i den rockmusik jag har älskat sedan slutet av 60-talet.
   Han spelade en märklig roll i The Band, han skrev gruppens alla kända låtar och hade en omisskännlig och personlig klang i sin elgitarr, där han hade lyxen att låta tre andra, Levon Helm, Rick Danko och Richard Manuel, ta över mikrofonen. Resultatet var historisk rockmusik som inte går att jämföra med något annat.
   Raden av osvikliga klassiker från Robbies penna och gitarr under den första och största The Band-epoken mellan 1968 och 1971 är nästan löjligt lång. ”The weight”, ”Up on Cripple Creek”, ”The night they drove old Dixie down”, ”Rag mama rag”, ”The shape I'm in” och ”Life is a carnival”. De mest uppmärksammade låtarna släpptes på singlar och det var så jag upptäckte The Band och Robbie Robertson. Först var det lite förvirrande att läsa låtskrivarnamnet J R Robertson innan jag förstod att Jaime var hans första förnamn.
   Trots singelframgångarna, som ändå inte var skyhöga succéer (kopplingen ”Up on cripple creek”/”The night they drove old Dixie down” nådde som bäst en 10:e-plats i USA), var det ju som en genuin albumgrupp The Band gav ut skivor. ”Music from Big Pink” (1968), ”The Band” (1969), ”Stage fright” (1970) och ”Cahoots” (1971) skrev in sig i rockhistorien och Jaime Robbie Robertsons rykte som låtskrivare steg i värde.
   Märkligt nog nådde mitt The Band-intresse sin topp efter de fyra ovannämnda albumen när jag tog emot livedubbeln ”Rock of ages” (1972) med öppen famn och kunde också konstatera att gruppen var en lysande liveattraktion.
   Både Robbie Robertsons och The Bands kvalitéer tynade bort under de kommande åren men det blev en hejdundrande final när de som final på hela The Band-eran ställde till med fest, konsert (1976) med en film som resultat, ”The last waltz”, och ett trippelalbum som släpptes 1978. Det var nästan där som jag första gången hörde Robbie sjunga på allvar. På den studioinspelade sidan sex sjunger han ”Out of the blue” fantastiskt fint.
   80-talet ägnade Robbie åt soundtracks där han producerade eller skänkte låtbidrag, bland annat ”The color of money” och ”King of comedy”, innan han 1987 solodebuterade på riktigt med det Daniel Lanois-producerade albumet ”Robbie Robertson”. Soundmässigt ingen uppföljning av de klassiska The Band-arrangemangen. Modernt och spännande med låthöjdpunkter som den pulserande ”Fallen angel”, balladen ”Broken arrow” och den rockiga ”American roulette” där han sjunger om Elvis Presley, Marilyn Monroe och James Dean.
   Än mer personlig blev Robbie på nästa soloalbum, ”Storyville”, som utspelar sig i New Orleans men är inspelad på många andra platser. Jag minns albumet som fantastisk, gav den en plats på årsbästalistan 1991, och när jag idag på förmiddagen gav den utrymme i bruset blev jag än mer imponerad. Måhända som en följd av Robbies aktuella bortgång men slutlåten ”Sign of the rainbow” var magisk då och ännu mer trollbindande nu när jag hör Aaron Nevilles ljuva stämma avsluta låten och hela albumet.
   Mina kontakter med Robbie Robertsons musikaliska liv har sedan dess varit tillfälligt och oregelbundet men fick en renässans när jag för några år sedan tittade på den intressanta dokumentären ”Once were brothers”, letade upp den fina titellåten på hans senaste skiva, ”Sinematic”, och hörde en låt som håller The Band-klass. Men nu blir det tyst från det hållet.
   Robbie Robertson avled 9 augusti 2023 efter en lång tids sjukdom.

/ Håkan

FOTO: Anders Erkman (1958-2020)

Foto: Anders ErkmanSIMON & GARFUNKEL Råsunda Stockholm 6 juni 1982.

/ Håkan

Tomas Skagerström 18/11: Håkan Pop, snyggt skrivet. Håller med dig./Tomas ...

Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...

Mikael Wigström 13/10: Så fint skrivet,,har ju följt nick sedan han började,,och han är fortfarande...

Mikael Bodin 11/10: Jag var också på plats i den bastuliknande arenan och fick uppleva vad som ver...

Mikael Bodin 11/10: Jag var på en av Tyrolspelningarna och en på Trädgårn i Göteborg och kan h�...

Hanna B 18/09: Hej Håkan! Min uppfattning av kvällen på Frimis var snarare att folk var där...

Peter Forss 5/09: Jag minns låten som "Stop" från LP:n Supersession. Här en spotifylänk till ...

Per H 28/08: Omräknat till dagens penningvärde är det 213 kr, det får man inte många kon...

Per Erik Ahlqvist 28/08: Hej Håkan! Jag har undrat över en sak med just Fluru. De släpte sin debutsing...

Bengt Gustafsson 17/08: Hej Visst kan Bruce varit missnöjd med Rendezvous. Men den spelades live 57 g�...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.