Blogginlägg från 2021-08-30

Glatt och underhållande i Växthuset

Grus I Dojjan bjöd på en glad konsertkväll i Växthuset...

Bilder: Carina Österling...och vid ett tillfälle fick kvartetten förstärkning på scen av konsertarrangören Olle Unenge.

GRUS I DOJJAN
Växthuset, Örebro 29 augusti 2021
Konsertlängd: 19:33-20:31 och 20:48-21:53 (123 min)
Min plats: Sittande vid bord ca 10 m från scenen

”MUSIK ÄR KUL” ÄR EN PASSANDE DEVIS när man ska beskriva Grus I Dojjan på scen. Feelgood-faktorn var genomgående på topp under de två timmarna som medlemmarna i det drygt 50 år gamla bandet satt och stod på Växthusets scen på söndagskvällen. Från Christer Krutte Hedbergs underhållande mellansnack till allsång, på både scen och i publik, och gamla låtar framförda av fyra mogna män på ett både skämtsamt och seriöst sätt. Med gitarrer, banjo, munspel och fiol bjöd kvartetten på både traditionella låtar och gamla schlagers. Det var egentligen bara ett dansgolv som saknades men det är väl å andra sidan inte tillåtet i dessa tider...
   80-årige ”Krutte” förklarade bandets repertoar av covers från många decennier att det var musik som våra föräldrar en gång gillade. Och då pendlade repertoaren av förklarliga skäl från klassiska schlagers som ”En gång jag seglar i hamn” via Edvard Persson till Paul Anka och några instrumentala låtar med ofta Jesper Lindbergs banjo i fokus. På pappret kanske en dammig repertoar men i verkligheten levande på scen blev det en konsert där timmarna bara flög iväg.
   Bandets gitarrist Peter Clemmedson, med rötter i Hoola Bandoola, fick ta på sig Edvard Perssons roll några gånger (bland annat ”Kalle på spången”), men sjöng också ”Oh lonesome me”, ”Love's gonna live here” och någon Hank Williams-låt både slagkraftigt och säkert.
   Ullik Ehrenstråle gjorde ett elegant jobb som fiolspelare och kryddade många låtar med sitt instrument. Gjorde bland annat gitarrlåten ”Apache” till en modern klassiker.
   Grus I Dojjan är kanske mest känd för Jesper Lindbergs blixtrande banjospel och han fick den här kvällen många tillfällen att visa upp sin skicklighet. Exempelvis fanns världens två mest kända banjolåtar i repertoaren, ”Foggy mountain break down” och ”Dueling banjos”. Men Jesper, som jag mest känner igen som musiker bakom sin steelguitar, sjöng också några låtar på ett oväntat säkert sätt.
   Bandets kanske två mest kända covers är ”Kaffe utan grädde” och ”Jag har mitt eget blåbärsställe” som framfördes med sedvanlig schwung och taktfasta rytmer. Som vi nästan fick en överdos av för när det efter ordinarie set diskuterades om extralåt fick vi ”Blåbärsstället” ännu en gång.
   Andra låtar som jag med lite ansträngning kunde identifiera denna kväll fanns ”Då kände jag en liten rysning”, ”Nutidsflickan”, ”Flängskruvsschottis”, ”Polka från Orust”, ”Alfred på Hultet”, ”Hitsum kitsum”, ”Stormy weather” på svenska och Paul Anka-hitsen ”Diana” och ”Crazy love”. Och vid ett tillfälle tangerade bandet den irländska folkmusiken när de bjöd upp arrangören Olle Unenge på scen för att han skulle få sjunga ”I'll tell me ma”.

Inga problems polka
Drömmen om Elin
En gång jag seglar i hamn
Kalle på Spången
Nutidsflickan
Blåbärsstället
Flängskruvsschottis
Metsi Marssi
Oh Lonesome Me
Foggy Mountain Breakdown
Apache
Love’s Gonna Live Here
I'll Tell My Ma (med Olle Unenge)

Paus

Alfred på Hultet
Hitsum Kitsum
Jambalaya
Rysningen
Kaniner på min åker
Peach Picking Time in Georgia
Kaffe utan grädde
Polka från Orust
Om han kommer
Diana
Banjo Boulevard
Crazy Love
Hey Good Looking
Duelling Banjos

Extralåt:
Blåbärsstället

/ Håkan

ALL TIME BEST #97: "Buffalo Springfield"

BUFFALO SPRINGFIELD: Buffalo Springfield (Atco, 1967)

DET BLEV EN TUFF DRAGKAMP NÄR JAG skulle bestämma mig för vilken av den amerikanska gruppen Buffalo Springfields tre album som absolut skulle få en plats på min 150-lista. Först var jag övertygad om att gruppens andra album, ”Buffalo Springfield again”, var deras bästa. De hade i mina öron gjort den viktiga andraskivan efter alla konstens regler. Sedan kom tvivlet och jag började luta mer åt gruppens sista tredje album, ”Last time around”, men den skivan är ju mer eller mindre ett ihopplock av ett band i splittring. Och min grandiosa velighet slutade med att debutskivan, ”Buffalo Springfield”, trots allt på många sätt är bandets mest spännande höjdpunkt i mina öron.
   ”Buffalo Springfield” är ju ändå en debut, Stephen Stills och Neil Youngs första skiva i stort sammanhang, och med de förutsättningarna kan jag inte komma till någon annan åsikt än att skivan imponerar. Upplagan jag äger av albumet innehåller dessutom gruppens mest kända låt, ”For what it's worth”, som spelades in samma dag (5 december 1966) som debutalbumet släpptes, gavs ut på singel dagen före julafton och blev en betydande hit tidigt 1967. Vilket gjorde att låten fick plats på albumet när skivan pressades en andra gång och gavs ut igen i mars 1967.
   Man kan med marginal påstå att albumet inte blev sämre med ”For what it's worth” som inledande låt på sidan ett. Stephen Stills dagsaktuellt skrivna låt tillhör popmusikens långa rad av klassiker. Stills blev en talesman för 60-talets ungdomar när han i låten kommenterade ett hippieupplopp på Sunset Strip i västra Hollywood i november 1966 bara några veckor innan låten spelades in. Med en hedrande 7:e-plats på USA-listan blev ”For what it's worth” Buffalo Springfields enda hitlåt, en så kallad one hit wonder.
   Buffalo Springfield, bara gruppnamnet är ren poesi (fast det härstammar från en namnskylt på en ångvält...), var 1966 före sin tid med medlemmar som lite längre fram skulle lämna stora avtryck i rockhistorien. Gruppen var nästan en supergrupp på 60-talet innan ordet ens var uppfunnet.
   Den ursprungliga kvintetten var en sammansättning från många olika håll, både geografiska och musikaliska. Kanadensarna Neil Young och basisten Bruce Palmer hade spelat rock i Winnipeg-gruppen The Mynah Birds där en ung Rick James var sångare. Trummisen Dewey Martin var också född i Kanada. De amerikanska gitarristerna Stephen Stills, Texas, och Richie Furay, Ohio, hade huvudsakligen folkmusikbakgrund, i bland annat tio man starka The Au Go Go Singers. Stills hade även sökt jobbet som låtskrivare åt The Monkees...
   Inspelningarna till gruppens första album gjordes mellan juli och september 1966. Under gruppens hela existens, mellan mars 1966 och maj 1968, skrev medlemmarna låtar på eget håll och aldrig tillsammans. Men debuten innehåller uteslutande Stills- och Young-låtar, sju respektive fem men det är faktiskt Furay som sjunger förstastämman på en majoritet av låtarna.
   Med facit i hand, exempelvis Neil Youngs 52-åriga solokarriär, är det uppseendeväckande att det är Richie Furay som sjunger ”Nowadays Clancy can't even sing” och ”Flying on the ground is wrong”, två tidiga höjdpunkter i Neils låtskrivande. Två ganska snälla och konventionella poplåtar som, vid sidan av ”For what it's worth”, än idag gör störst intryck på mig på Buffalo Springfields debutalbum. Både Stills och Young körar bakom, något som närmast kan betraktas som stämsång, på de låtarna men det är Furays countryrockinspirerade röst som befinner sig längst fram.
   Men i "Out of my mind" kan man skönja ett litet frö till Neil Youngs framtida personlighet. Och Stephen Stills goda hantverk som låtskrivare för vi bevis för på ”Sit down I think I love you”, en låt som plockades upp som cover av grupper som The Mojo Men och The Executives.
   Även om låtinnehållet har många höjdpunkter är produktionen kanske i vekaste laget vilket nog får tillskrivas då tämligen orutinerade Charles Greene och Brian Stone som var mer lämpade som managers än producenter.
   Buffalo Springfield blev alltså startskottet och språngbrädan för många karriärer. Inte bara för Stephen Stills och Neil Young utan även Richie Furay som i augusti 1968 startade legendariska countryrockbandet Poco.

”NOWADAYS CLANCY CAN'T EVEN SING” med Buffalo Springfield.



/ Håkan

Tomas Skagerström 18/11: Håkan Pop, snyggt skrivet. Håller med dig./Tomas ...

Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...

Mikael Wigström 13/10: Så fint skrivet,,har ju följt nick sedan han började,,och han är fortfarande...

Mikael Bodin 11/10: Jag var också på plats i den bastuliknande arenan och fick uppleva vad som ver...

Mikael Bodin 11/10: Jag var på en av Tyrolspelningarna och en på Trädgårn i Göteborg och kan h�...

Hanna B 18/09: Hej Håkan! Min uppfattning av kvällen på Frimis var snarare att folk var där...

Peter Forss 5/09: Jag minns låten som "Stop" från LP:n Supersession. Här en spotifylänk till ...

Per H 28/08: Omräknat till dagens penningvärde är det 213 kr, det får man inte många kon...

Per Erik Ahlqvist 28/08: Hej Håkan! Jag har undrat över en sak med just Fluru. De släpte sin debutsing...

Bengt Gustafsson 17/08: Hej Visst kan Bruce varit missnöjd med Rendezvous. Men den spelades live 57 g�...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.