Blogginlägg från 2020-08-24

Justin Townes Earle (1982-2020)

SOM SON TILL STEVE EARLE HADE JUSTIN TOWNES EARLE blickarna och uppmärksamheten på sig i tidig ålder. När jag såg en konsert med Steve Earle på Cirkus i Stockholm 2010 dök 18-årige Justin Townes upp på scen bredvid sin far (utan att jag nämnde hans namn i recensionen...), då presenterad som Justin Earle. Men det skulle dröja sju år innan Justin Townes skivdebuterade i eget namn.
   Hans första skivor, ep:n ”Yuma” (2007), albumen ”The good life” (2008) och ”Midnight at the movies” (2009) gick mig ganska spårlöst förbi men på ”Harlem river blues” (2010) började han hitta sin form. Albumet beskrevs som country men tillhörde väl, som så många andra skivor vid den tidpunkten, americana-genren men innehöll också rockabilly.
   Samma år medverkade Justin Townes, kanske inte så överraskande, på Steve Earles ”Townes”-album där Justins pappa hyllar sin idol och mentor Townes Van Zandt. Tillsammans gör de en av den skivans mest imponerande låtar, ”Mr Mudd and Mr Gold”, som duett.
   2010 medverkade Justin Townes på en annan hyllningsskiva, "Broken Hearts & Dirty Windows", där en yngre generation amerikanska artister uppmärksammar John Prines låtskatt. Justin Townes förvandlar ”Far from me” till rå folkmusik med en slarvig men stark stämma.
   På ännu ett hyllningsalbum, ”Rave on Buddy Holly” (2011), bidrog Justin Townes med en överraskande poprockig och 50-talsinfluerad ”Maybe baby”.
   Justin Townes fortsatte regelbundet producera album under 2010-talet utan att jag riktigt fastnade i hans lite ojämna musikframförande. Jag hade exempelvis svårt att hitta de starka melodierna på "Absent fathers" (2015).
   2017 gjorde han lite större intryck på ”Kids in the street”, första albumet på New West Records som också råkar vara pappa Steves hemvist i skivbranschen. Mike Mogis (bland annat First Aid Lit och Concretes och medlem i Bright Eyes) producerade och albumet var Justin Townes sjunde album på mindre än tio år och var stundtals lite rockigare än tidigare. Men framförallt var skivan varierad med både poppigare, bluesigare, mer countryfierade och ibland nästan jazzigare spår. Blandningen gjorde mig glad och helheten kändes inte ett dugg spretig.
   Dock gick Justin Townes Earles senaste album, ”The saint of lost causes” (2019). mig ganska obemärkt förbi.
   Blott 38-år gammal avled Justin Townes Earle 20 augusti 2020.

/ Håkan

LIVEALBUM #37: Roxy Music

ROXY MUSIC: Viva! Roxy Music (The live Roxy Music album) (Island, 1976)

ROXY MUSIC TILLHÖRDE VERKLIGEN 70-talets riktigt klassiska band. Jag ”lyckades” missa bandets konserter i Sverige 1974 och 1976 under de viktiga och fantastiska åren och kunde inte kompensera saknaden av Roxy Music konsertsound förrän sommaren 1976 när det här livealbumet släpptes. Efter en formidabel rad av alltmer framgångsrika album, med mina favoriter ”For your pleasure” (1977) och ”Siren” (1975) som genuina höjdpunkter, var det äntligen dags för Roxy Music att ge ut ett livealbum.
   När skivan till slut släpptes var det turnerande livet för bandet över. Sångaren och ledaren Bryan Ferry hade parallellt med Roxy Music-karriären producerat soloskivor i flera år, coveralbumen ”These foolish things” (1973) och ”Another time, another place” (1974). Han var nu fri att under några år satsa fullt ut som soloartist med band som innehöll ett par Roxy-medlemmar plus gitarristen Chris Spedding. Efter Ferrys första lätt jazziga album blev hans sound rockigare på både scen och album som ”Let's stick together” (1976) och ”In your mind” (1977).
   ”Viva! Roxy Music” är som en livesamlingsskiva inspelad under Roxy Musics höstturnéer 1973, 1974 och 1975 i Glasgow, Newcastle och London. Varken materialet eller inspelningarna är i kronologisk ordning på skivan som innehåller låtar från de just då aktuella albumen plus den exklusiva singellåten ”Pyjamarama”.
   En jämnstark repertoar med ett otroligt tajt band. Möjligen saknar jag en annan exklusiv och stark låt, singeldebuten ”Virginia plain”. I övrigt är liveskivan en blandning av koncentrerade versioner och långa sinnesutvidgande varianter som över tio minuter långa ”If there is something” och ”The bogus man”(7:05) och ”In every dream home a heartache” (8:23). Som har gjort att bara åtta låtar har fått plats på albumet.
   Under de här åren var Roxy Music ett band utan fast basist och därför medverkar flera musiker på bas, Sal Maida (1973), John Wetton (1974) och John Gustafson (1975). Även Rick Wills nämns på omslaget fast han inte medverkar på någon låt men får credit för att han spelade på bandets avslutande USA-turné 1975-1976.


Side One

1. "Out of the Blue" (Bryan Ferry/Phil Manzanera) 4:44
2. "Pyjamarama" (Bryan Ferry) 3:36
3. "The Bogus Man" (Bryan Ferry) 7:05
4. "Chance Meeting" (Bryan Ferry) 2:58
5. "Both Ends Burning" (Bryan Ferry) 4:46

Side Two

1. "If There Is Something" (Bryan Ferry) 10:37
2. "In Every Dream Home a Heartache" (Bryan Ferry) 8:23
3. "Do the Strand" (Bryan Ferry) 4:00

/ Håkan

Tomas Skagerström 18/11: Håkan Pop, snyggt skrivet. Håller med dig./Tomas ...

Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...

Mikael Wigström 13/10: Så fint skrivet,,har ju följt nick sedan han började,,och han är fortfarande...

Mikael Bodin 11/10: Jag var också på plats i den bastuliknande arenan och fick uppleva vad som ver...

Mikael Bodin 11/10: Jag var på en av Tyrolspelningarna och en på Trädgårn i Göteborg och kan h�...

Hanna B 18/09: Hej Håkan! Min uppfattning av kvällen på Frimis var snarare att folk var där...

Peter Forss 5/09: Jag minns låten som "Stop" från LP:n Supersession. Här en spotifylänk till ...

Per H 28/08: Omräknat till dagens penningvärde är det 213 kr, det får man inte många kon...

Per Erik Ahlqvist 28/08: Hej Håkan! Jag har undrat över en sak med just Fluru. De släpte sin debutsing...

Bengt Gustafsson 17/08: Hej Visst kan Bruce varit missnöjd med Rendezvous. Men den spelades live 57 g�...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.