Blogginlägg från 2023-06-07

Maj 2023 på Håkans Pop

Foto: Jan-Ola SjöbergOlle Unenge och Richard Lindgren firade Bob Dylan på scen i Örebro på hans födelsedag 24 maj.

MAJ 2023 UTSPELADE SIG UNDER DEN omtumlande tid som jag och min hustru flyttade, som jag har berättat om tidigare. Ändå har Håkans Pop uppdaterats nästan dagligen och har under månaden innehållit slutet på min lista över Bästa Örebrokonserter, text om en coverskiva, presentation av sommarens tema, ett sorgligt adjö av ännu en svensk popikon och en amerikansk sångerska, några aktuella konserter och lite annat.
   På maj månads första dag kom det väntade men ändå väldigt sorgliga beskedet att Pugh Rogefeldt hade avlidit. Tre veckor senare kom den världsomfattande nyheten att även Tina Turner hade lämnat oss.
   Maj är varje år månaden när säsongen avslutas på Håkans Pop, när det ofta stora nedräknande temat (i år var det Bästa Konserter i Örebro) når sitt slut och när genomgången av coverskivor tar paus. På min Topp 3 Örebro Live-lista fanns Håkan Hellström (#1), Ulf Lundell 2008 (#2) och Ulf Lundell 1982 (#3).
   Den enda coverskivan som jag skrev om i månaden hade gjorts av Green Day-sångaren Billie Joe Armstrong.
   Under maj presenterade jag också sommarens planer på Håkans Pop och berättade att sommarens solskenstema på sidan är min genomgång av Linda Ronstadts album under 70- och 80-talet. Och i maj skrev jag om ”Silk purse” (1970) och ”Linda Ronstadt” (1972)
   Under alla publiceringsfria dagar kommer jag även denna sommar presentera ett stor antal Anders Erkman-foton.
   Ett annat tema under sommaren är konserterna som jag lite slarvigt har valt att kalla ”Katastrofgig i Örebro”. Och hann under maj skriva om konserter med Dave Greenslade, Bill Haley och Budgie.
   Månadens aktuella konserter koncentrerades till Malmö-pågen Richard Lindgrens besök i Örebro där han uppträdde tillsammans med Olle Unenge för att fira Bob Dylans 82-årsdag. Jag följde hans första steg i Örebro för att sedan recensera konserten på STÅ och konserten i Nora. Några dagar innan Dylan-temat upplevde jag Olle Unenges konsert tillsammans med sin Orkester i Svalbo, eget material på svenska.
   Sedan kunde jag på maj månads sista dag berätta om flyttbestyr och att vinylskivorna rullar igen på grammofonen.

JAG HAR NATURLIGTVIS INTE RIKTIGT följt med i skivutgivningen under den senaste månaden men har försökt lyssna tillbaka och bilda mig en uppfattning om månadens bästa skivor.
   Den är en skör akustisk och väldigt fräsch klang på PAUL SIMONS nya album ”Seven psalms”. Han sjunger om ”the lord” i var och varannan låt men det låter andå sedvanligt poetiskt om Simons sju sånger som löper utan paus i drygt 33 minuter. Han sjunger dessutom utmärkt och jag tycker mig höra en röst som påminner om Steve Forbert.
   PATRIK ISAKSSON hade sin storhetstid som artist runt millenieskiftet och hade det inte varit för det faktum att han numera är örebroare hade jag definitivt glömt namnet fast några av hans hits från den tiden står sig bra i bruset drygt 20 år senare. Nya albumet ”Mellan hopp och förtvivlan” är också inspelad i Örebro med musiker av allra största kvalité.
   Albumtiteln utlovar något personligt främst i texterna. Men det jag hör mest från skivan är allmänt schlagerbaserade melodier i storslagna arrangemang där de eventuellt personliga texterna drunknar i ett ekande sound och stundtals tonartshöjningar. Förvisso ett godkänt försök till comeback, där ”Bortom rop, bortom skratten” och ”Chelsea Hotel” är självklara hits, men som helhet är albumet blott ett eko av svunna tider.
   Bakom duonamnet GALEN & PAUL döljer sig Kevin Ayers dotter Galen och gamla Clash-basisten Paul Simonon. I en överraskande tillbakadragen Tony Visconti-produktion på albumet ”Can we do tomorrow another day?”rör sig paret i en klassisk avskalad genre med djupa engelska rötter. Galen sjunger några låtar på spanska medan Paul har en härligt engelsk accent.
   MARTY STUART har genuint amerikanska countryrötter, en gång gift med en av Johnny Cashs döttrar, men har blivit rockigare med åren. På nya albumet ”Altitude”, tillsammans med sitt band med det fantastiska namnet HIS FABULOUS SUPERLATIVES, låter det fräscht och modernt. Bästa låtar är ”Vegas”, ”The sun is quietly sleeping” och den fina ”The angels came down”.
   Nu till några amerikanska skivor med intressant poprockigt innehåll. THE SALT COLLECTIVE är just ett kollektiv, eller en supergrupp, format runt Parismusikern Stéphane Schück och ett gäng musiker från North Carolina som på 80-talet spred så mycket fin poprock. Chris Stamey har producerat välljudet och skrivit några låtar och det klingar bekant när man tänker på hans bakgrund i The dB's. Hans gamla kollega Peter Holsapple finns också med på ett hörn tillsammans med närbesläktade namn som Mitch Easter, Richard Lloyd och Matthew Sweet. Lägg ihop samtliga ovannämnda namn och ni förstår hur genuint och angenämt poprockigt det låter om albumet ”Life”.
   ERIC SILVERMAN, från Kalifornien, är en ännu mindre känd amerikan som framförallt har ett poprockigt sound som ibland lutar sig mot lite tuffare och friare rockmusik. Förutom det tråkiga skivomslaget är ”Stay in it” en stor och positiv överraskning. Helheten kanske haltar lite men låtar som ”News to me”, ”Better days” och den inledningsvis lite lugnare ”Ballad of the wayside gambler” är melodiska höjdpunkter.
   På nya albumet ”The Chicago sessions” framför RODNEY CROWELL alltför många av sina låtar på ett traditionellt och lite opersonligt sätt där hans unika röst hamnar i kläm. Men det finns några undantag, några höjdpunkter på albumet, där det blir lite mer känsligt och hans underbara röst kommer till sin rätt. Lugna fina ”Making lovers out of friends” och ”Loving you is the only way to fly” är höjdpunkter liksom samarbetet med albumets producent Jeff Tweedy, ”Everything at once”.
   Det var länge sedan jag lyssnade på ett GRAHAM NASH-album rakt igenom utan att otåligt hoppa mellan låtarna men nya ”Now” känns som helhet både bra och jämnstarkt. Lite brutalt producerat på sina ställen men både röst, texter och melodier framträder fint.

MÅNADENS BÄSTA ALBUM: Förra året gjorde den amerikanska sångerskan EILEN JEWELL med sitt band comeback i Örebro med en fin konsert. Gamla hits och några nya låtar gjorde repertoaren underbar och nu finns nya albumet ”Get behind the wheel” ute som understryker den fina kvalitén på det nya låtmaterialet.
   Med sin sedvanligt knivskarpa röst och starka kompband är Eilen tillbaka på topp. Musikaliskt pendlar det mellan traditionellt countryinspirerade musik och ett tuffare och mer elektriskt sound, med gitarristen Jerry Miller i högform, som påminner mer om förra årets liveatmosfär.
   Hennes egen ”Crooked river” och den mindre kända coverlåten ”Could you would you”, från Thems 60-talsrepertoar, var höjdpunkter på förra årets konsert och på skiva håller de precis samma underbara kvalitetsnivå. Att Jackie DeShannons ”Breakaway” också finns med är kanske ett onödigt försök att få en billig hit.
   Men i övrigt är den drygt 41 minuter långa resan på albumet, från Eilens originallåtar ”Alive” till ”The bitter end”, både underhållande och engagerande.

/ Håkan

Förakt för publiken går inte hem i Örebro

EN I SANNINGENS NAMN KLASSISK konsert i Örebro! Inte musikaliskt och inte publikmässigt men kaos och avbruten konsert är ju också en klassisk konsert, för att citera en annan artist som inledde sin karriär på 70-talet.
   En sedvanligt barbröstad och starkt provocerande Iggy Pop möttes av stenar och ölburkar och konserten stoppades efter bara tre låtar. Annars upplevde Iggy 1977 sin mest berömda skivepok. Strax innan Örebrokonserten släpptes "The idiot" och på hösten kom "Lust for life", båda producerade av David Bowie.
   Min så kallade recension handlade av förklarliga skäl mer om förbandet Kal P Dal, som jag av någon anledning genomgående kallade för Kalle Pedal. Bandet var aktuella med albumet "Till Mossan!".

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 29/5 1978.

IGGY POP with Sonic's Rendezvous Band
KAL P DAL
Brunnsparken, Örebro 27 maj 1978

Det skulle bli en oförglömlig rockkonsert. David Bowie/Lou Reed/Iggy Pop-intresset verkar ha fått sitt andra uppsving och lördagskvällens konsert i Brunnsparken med Iggy Pop skulle bli en manifestation för den dekadenta livsstil han företräder. Sommarkvällen var ljum och stämningen hög när Iggy Pop dök upp i ett moln av grön rök.
   Nu fanns det i publiken en del sabotörer som började kasta föremål, ölburkar, sand och stenar på Iggy Pop som bara efter en kvart lämnade scenen och genom den danske arrangören gav publiken ultimatum. Slutar inte stenkastningen fortsätter inte konserten.
   Folkparkspubliken har i alla år varit svår att kommunicera med uttryck som ”Kiss my ass” och ”Fuck off” så något mer fick vi aldrig se.
   Konsertens inledning stod skånska Kalle Pedal för. Ett uppträdande där kommunikationen mellan scenen och publik fungerade bättre. Kalle, på kryckor, och en basist i sjuksängen hindrade inte bandet från att göra en helgjuten rockorienterad show. Fullt hålligång i bänkraderna när de drog kända låtar som ”Bara rock’n roll”, ”Blåa skor”, ”Tutti frutti” och nya singeln ”Rocka och rulla”.
   När de någon gång lugnade ner tempot skriker publiken efter rock, rock och rock. Dessutom klarade Kalle Pedal själv av vad tre vakter misslyckades med. Att få publiken att stå kvar kvar framför scenen och inte hoppa upp. Det är sådant som kallas att ta publiken på rätt sätt. Iggy Pop är inte intresserad.
   De tre låtarna, gymnastikövningarna och dansstegen är svåra att bedöma i Iggy Pops framträdande. Men jag har en känsla av att konserten i övrigt hade ungefär samma beståndsdelar: Hårdrock, provokation och publikförakt.

Iggy Pop: Vocals
Fred 'Sonic' Smith: Guitar
Scott Asheton: Drums
Gary Rasmussen: Bass
Scott Thurston: Keyboard

Kal P Dal: sång
Mårten "Micro" Tegnestam: gitarr
Johan "Jo-Jo Kamp" Kempe, bas
Bosse "Bronco" Nyman: trummor
Janne "Knuda" Knutsson: kompgitarr

/ Håkan

Tomas Skagerström 18/11: Håkan Pop, snyggt skrivet. Håller med dig./Tomas ...

Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...

Mikael Wigström 13/10: Så fint skrivet,,har ju följt nick sedan han började,,och han är fortfarande...

Mikael Bodin 11/10: Jag var också på plats i den bastuliknande arenan och fick uppleva vad som ver...

Mikael Bodin 11/10: Jag var på en av Tyrolspelningarna och en på Trädgårn i Göteborg och kan h�...

Hanna B 18/09: Hej Håkan! Min uppfattning av kvällen på Frimis var snarare att folk var där...

Peter Forss 5/09: Jag minns låten som "Stop" från LP:n Supersession. Här en spotifylänk till ...

Per H 28/08: Omräknat till dagens penningvärde är det 213 kr, det får man inte många kon...

Per Erik Ahlqvist 28/08: Hej Håkan! Jag har undrat över en sak med just Fluru. De släpte sin debutsing...

Bengt Gustafsson 17/08: Hej Visst kan Bruce varit missnöjd med Rendezvous. Men den spelades live 57 g�...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.