Blogginlägg från 2023-06-02

Covers Special: Linda Ronstadt 1973

LINDA RONSTADT: Don't cry now (Asylum, 1973)

1973 TOG LINDA RONSTADT STEGET att lämna skivbolaget (Capitol) som hon hade haft kontrakt med sedan 1967. Först som medlem i folkmusiktrion Stone Poneys och sedan på tre soloalbum. Hon var vid det här laget missnöjd med skivbolagets bristande ansträngningar och det blev naturligt att byta till det just då hetaste bolaget i västra USA. Asylum.
   Asylum Records hade startat 1971 med några få företrädesvis singer/songwriter-artister som David Blue och Judee Sill. En artistskara som året efter utökades med Joni Mitchell, John David Souther men också grupperna Eagles och Jo Jo Gunne och duon Batdorf & Rodney.
   Som etablerat skivbolag fortsatte Asylum växa under 1973 med nya artister/låtskrivare som Steve Ferguson, Tom Waits, Ned Doheny, Rod Taylor – och Linda Ronstadt som var allt annat än singer/songwriter. Men Asylum-stallet var en naturlig hemvist för henne, där befann hon sig bland sina musikaliska vänner och en av de närmaste, John David Souther, blev inte bara ny producent utan också hennes nya pojkvän.
   Souther, som mellan 1968 och 1971 var ena halvan av Longbransch Pennywhistle tillsammans med den kommande Eagles-medlemmen Glenn Frey, hade precis solodebuterat (på Asylum, naturligtvis) som artist. Och var en flitig och begåvad låtskrivare som skulle komma väl till pass på Lindas nya album. Som producent fick Souther dela på ansvaret med John Boylan (producent på Lindas senaste album) och Peter Asher (vid den här tidpunkten var han Lindas manager). Asher var inte så rutinerad som producent men låg bakom några skivor med James Taylor, Taylors syster Kate, gruppen Jo Mama och Tony Joe White.
   Här inleds alltså det musikaliska samarbetet Linda/Peter Asher som blev det framgångsrika team som kom att styra på elva album, inklusive tre skivor med enbart evergreen-låtar, framåt.
   På ”Don't cry now”-albumet var det däremot John David Souther som var högst ansvarig som producent och det var säkert han som satte den lågmälda och långsamma tonen på en majoritet av de tio låtarna. Både som artist och låtskrivare var han väldigt ofta känslomässig och nästan sentimental i sitt tilltal och det har tydligt gjort det här albumet till en balladdominerad skiva. I stora drag fyra ballader och en poplåt på varje skivsida.
   Jag vill inte kritisera det ofta långsamma tempot ty Linda sjunger genomgående med både kraft och emotionell känsla och arrangemangen är alltid välbalanserade och detaljerat intressanta.
   Det finns en steelguitar med på nio av albumets tio låtar men här är de tidigare så tydliga countryinfluenserna med ett undantag bortstädade och ersätta av Sid Sharp-stråkar, tjejkörer, ett akustiskt piano och blås på en låt. Undantaget heter "Silver Threads and Golden Needles", The Springfields mindre hitlåt från 1962, som med Gib Gilbeaus pigga fiol längst fram blir ganska klassisk countrymusik.
   Nej, det är de långsammare låtarna som dominerar albumet. Som en något överlastad version av ”Love has no pride” där två elektriska gitarrer, elpiano, steelguitar och stråkar ska jämföras med Bonnie Raitts original där enbart en akustisk gitarr, piano och ståbas gör låten helt rättvis.
   Annars är det de fyra pianodominerade låtarna, den bara ett halvår gamla ”Desperado”, titellåten, Randy Newmans ett år gamla ”Sail away” och Neil Youngs ”I believe in you”, som står i centrum på albumet. Arrangemangen på de låtarna kanske gör skivan lite musikaliskt likriktad men Lindas underbart starka sång till effektiva arrangemang gör allt så njutbart.
   Men allra bäst på skivan tycker jag ”Colorado” är, där låtskrivaren och Flying Burrito Brothers-medlemmen Rick Roberts gästar med sin akustiska gitarr.


Side one

1. "I Can Almost See It" (J. D. Souther) 3:50
Original.
2. "Love Has No Pride" (Eric Kaz/Libby Titus) 4:10
1972. Från albumet "Give it up" med Bonnie Raitt.
3. "Silver Threads and Golden Needles" (Dick Reynolds/Jack Rhodes) 2:28
1956. B-sida ("Hot Dog! That Made Him Mad") på singel med Wanda Jackson.
4. "Desperado" (Don Henley/Glenn Frey) 3:30
1973. Från albumet "Desperado" med Eagles.
5. "Don't Cry Now" (J. D. Souther) 4:28
Original.

Side two

1. "Sail Away" (Randy Newman) 3:05
1972. Från albumet "Sail away" med låtskrivaren.
2. "Colorado" (Rick Roberts) 4:18
1971. Från albumet "The Flying Burrito Brothers" med The Flying Burrito Brothers.
3. "The Fast One" (J. D. Souther) 3:40
1972. Från albumet "John David Souther" med John David Souther.
4. "Everybody Loves a Winner" (Bill Williams/Booker T. Jones) 3:15
1967. Singel med William Bell.
5. "I Believe in You" (Neil Young) 2:50
1970. Från albumet "After the gold rush" med låtskrivaren.

/ Håkan

Tomas Skagerström 18/11: Håkan Pop, snyggt skrivet. Håller med dig./Tomas ...

Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...

Mikael Wigström 13/10: Så fint skrivet,,har ju följt nick sedan han började,,och han är fortfarande...

Mikael Bodin 11/10: Jag var också på plats i den bastuliknande arenan och fick uppleva vad som ver...

Mikael Bodin 11/10: Jag var på en av Tyrolspelningarna och en på Trädgårn i Göteborg och kan h�...

Hanna B 18/09: Hej Håkan! Min uppfattning av kvällen på Frimis var snarare att folk var där...

Peter Forss 5/09: Jag minns låten som "Stop" från LP:n Supersession. Här en spotifylänk till ...

Per H 28/08: Omräknat till dagens penningvärde är det 213 kr, det får man inte många kon...

Per Erik Ahlqvist 28/08: Hej Håkan! Jag har undrat över en sak med just Fluru. De släpte sin debutsing...

Bengt Gustafsson 17/08: Hej Visst kan Bruce varit missnöjd med Rendezvous. Men den spelades live 57 g�...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.