Blogginlägg från 2019-06-04

”Rocketman”

ROCKETMAN
Directed by Dexter Fletcher
(121 minuter)

HÖSTEN 2017 FICK ELTON JOHNS LÅT ”Rocket man” oväntad aktualitet. Det skärpta läget mellan Nordkorea och USA nådde då sin kulmen. Donald Trump kallade Nordkoreas ledare Kim Jong-un för Rocket Man och Eltons då 45 år gamla låt fick plötsligt nytt liv. I dagarna är det åter dags att skaka liv i den gamla hitlåten, fram till våren 1972 var det Elton Johns största singelframgång, men den här gången av betydligt mer musikaliska skäl som titellåt till filmen om Elton Johns liv.
   ”Rocketman” ska inte uppfattas som en dokumentärbiografisk film där alla kronologiska detaljer är säkerställda eller att manus är direkt kopierat från Elton Johns verkliga liv. Underrubriken ”Based on a true fantasy” får sin ganska tydliga förklaring vid ett flertal tillfällen under filmens två timmar. Ändå blir jag lite besvärad när ”Elton John” i filmens inledning förklarar att artistnamnet ”John” har en koppling till John Lennon.
   Att just den (osanna) detaljen sedan möts med suckar och ”aha” från biopubliken gör mig lite deprimerad. Elton John-namnet var ju i verkligheten en kombination av namnen två andra musiker, Elton Dean och Long John Baldry, som Elton John hade spelat med långt innan berömmelsen.
   Just den felaktigheten känns lite omotiverad medan alla andra i historien felplacerade låtar tycker jag tillhör avdelningen konstnärlig frihet. Ty ”Rocketman” är en osedvanligt underhållande film där vi förutom en mängd klassiska låtar och ett imponerande låtmaterial, som både textmässigt och melodiskt framträder så fint här, som ackompanjerar den intressanta historien om Elton Johns uppgång och fall och ytterligare lite uppgång. Inte så sällan förvandlas scenerna till dans där koreografin blir viktig, som en musikal på bioduken. Det skulle förvåna mig mycket om inte det här så småningom kommer att dyka upp som musical på både Broadway i New York och i West End i London
   Taron Egerton spelar sin roll utmärkt och vid vissa tillfällen i filmen är han ganska porträttlik artisten som ständigt ändrade skepnad och kostym. Kanske är han mest bekväm och allra bäst i filmens mörkare partier där han får utrymme att visa sig som den ledsna clownen.
   Musikaliskt har de gamla Elton John-låtarna fått en rejäl ansiktslyftning och Egerton lyckas reproducera det klassiska materialet utan att direkt kopiera. Bakom musiken står producenten Giles Martin, George Martins son, som faktiskt personligen medverkar i filmen i en liten tyst roll i en kort scen som just skivproducent (Gus Dudgeon) i inspelningsstudion.
   Andra mer framträdande och bra rollgestaltningar i filmen är den skotske skådespelaren Richard Madden (från miniserien ”Bodyguard”) som utmärkt spelar managern John Reid som också har skotskt ursprung. Rollen som Bernie Taupin, textmakaren bakom uppskattningsvis 98% av Elton Johns melodier, spelas också bra av Jamie Bell.
   Reid och Taupin är av förklarliga skäl centrala roller i historien om Elton John. Två huvudpersoner vars samarbete med Elton i filmen når vägs ände, scener som i filmen blir dramatiska höjdpunkter, men som i verkliga livet fortsätter vid Elton Johns sida långt efter där filmen slutar. Reid blir faktiskt kvar som Eltons manager till 1998 och skilsmässan från Taupin varade i bara några år, från 1983 har Taupin skrivit samtliga texter till Elton.
   Visserligen en bisats eller enormt stickspår i Elton Johns karriär är det ändå lustigt att skivan ”Victim of love” (1979) får en liten uppmärksamhet i det här storskaliga sammanhanget. En discoskiva producerad av Pete Bellotte (Georgio Moroders kompis) där Elton varken skrev låtarna eller spelade piano. Resultatet blev en av pophistoriens största katastrofer.
   Det bästa med ”Rocketman” tycker jag är nyintresset i Elton Johns fantastiska karriär vars höjdpunkter mellan 1970 och 1975 är ganska oslagbara både i kvalitet och kvantitet. Låtar som bildar ryggrad i den här filmen och väcker min gamla slitna Elton John-fascination till liv vid flera tillfällen under filmen.
   Den väcker också minnen av gamla konserter med Elton John på scen. Som det där väldigt tidiga minnet när jag befann mig på Liseberg i Göteborg sommaren 1971 när en ung Elton ägde Stora Scenen. Och upplevelsen när Elton, efter ett till slut galet accelererande 70-tal, gjorde en typ av comeback 1979 när han uppträdde ensam (förutom percussionkillen Ray Cooper) på Stockholm Konserthus scen i över två timmar.
   Och även det för all del lite speciella minnet när vi 2013 köpte biljett till Elton Johns stora konsert i Hyde Park i London – som han sedan ställde in... Vi fick pengarna tillbaka men övriga artister uppträdde och gjorde dagen/kvällen till ett underbart minne med Nick Lowe, Ray Davies, Elvis Costello och Justin Currie på scen. Gratis!

/ Håkan

Tomas Skagerström 18/11: Håkan Pop, snyggt skrivet. Håller med dig./Tomas ...

Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...

Mikael Wigström 13/10: Så fint skrivet,,har ju följt nick sedan han började,,och han är fortfarande...

Mikael Bodin 11/10: Jag var också på plats i den bastuliknande arenan och fick uppleva vad som ver...

Mikael Bodin 11/10: Jag var på en av Tyrolspelningarna och en på Trädgårn i Göteborg och kan h�...

Hanna B 18/09: Hej Håkan! Min uppfattning av kvällen på Frimis var snarare att folk var där...

Peter Forss 5/09: Jag minns låten som "Stop" från LP:n Supersession. Här en spotifylänk till ...

Per H 28/08: Omräknat till dagens penningvärde är det 213 kr, det får man inte många kon...

Per Erik Ahlqvist 28/08: Hej Håkan! Jag har undrat över en sak med just Fluru. De släpte sin debutsing...

Bengt Gustafsson 17/08: Hej Visst kan Bruce varit missnöjd med Rendezvous. Men den spelades live 57 g�...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.