Blogginlägg från 2012-05-18

Höjdpunkterna överträffade varandra

                                                                                     Foto: Magnus Sundell
Tom Russell och hans gitarrist Thad Beckman bjöd på en underhållande föreställning på Scandic Grand Hotel i Örebro.

Den här recensionen publicerades ursprungligen i en kortare version i Nerikes Allehanda 18/5 2012.

TOM RUSSELL
BOBBY SANT
Scandic Grand Hotel, Örebro 16 maj 2012
Konsertlängd: 19:42-20:05 (Bobby, 23 min) 20:30-21:27 och 21:52-22:58 (Tom, 122 min)
Min plats: Sittande 5 m rakt framför scenen.

Turnépremiärer med amerikanska artister har nästan blivit en vana i Örebro. I vår har både Deadman och Eilen Jewell inlett sina Europaturnéer just här men i onsdagskväll var det mer exklusivt än så. Då gjorde Tom Russell ett både unikt och exklusivt besök i Örebro ty konserten på Scandic Grand Hotel var den enda i Sverige under sin pågående turné i Norden.
   LA-födde Russell bor numera i El Paso, Texas gränsstad till Mexiko, och har i mÃ¥nga Ã¥r pÃ¥ Ã¥tskilliga skivor personligt beskrivit platser, människor och händelser som är starkt förknippade med hans hemtrakter. Men pÃ¥ scen visade den drygt 60-Ã¥rige singer/songwritern inte upp den klassiska bilden av en kreativ bohem som levt sitt liv som han har lärt.
   Här fanns inget fÃ¥rat ansikte, ingen otyglad frisyr, inte nÃ¥gon skrynklig hatt, inget vildvuxet skägg eller en allmänt sliten framtoning som brukar betyda trovärdighet i den här genren. Här stod en man i sina bästa Ã¥r och klarsynt berättade sina intressanta historier och sÃ¥g hälsosamt välmÃ¥ende ut. Och var samtidigt en underbar estradör och underhÃ¥llare som dessutom höjde det musikaliska värdet pÃ¥ en konsert som gav mer än ett gott minne.
   Konserten inleddes lite snabbt och plötsligt med tvÃ¥ ihopflätade Dylan-lÃ¥tar, "Just like a woman" och "Don't think twice, it's alright", och avslutades spontant och oplanerat med The Bands "Up on cripple creek". Men det var lÃ¥ngt frÃ¥n hela sanningen om Tom Russells sammanlagt tvÃ¥ timmar pÃ¥ scen.
   Däremellan var det nämligen en mycket underhÃ¥llande föreställning eller lärorik lektion i konsten att placera varje lÃ¥t i rätt sammanhang med initierade mellansnack och inte sÃ¥ sällan komiska poänger. DÃ¥ fick vi exempelvis lära oss att drinken Margarita uppfanns i Texas, att politik och religion inte betyder nÃ¥gonting, hur Russell ägnade lÃ¥ng tid Ã¥t kriminologi i Biafra, tyckte sig plötsligt se Phil Alvin i publiken, berättade om Elizabeth Taylors tid i El Paso och hann även härma den unge sÃ¥ngaren Bon Iver.
   Men det var ändÃ¥ inte Russells spektakulära berättelser eller mellansnack som höjde betyget pÃ¥ Russells framträdande. Det var naturligtvis lÃ¥tarna, musiken som pendlade mellan folkmusik, texmex och lite country och texterna som gav det goda intrycket och det slutgiltiga omdömet.
   Där Russells gitarrist, Thad Beckman, inte bara satt pÃ¥ scenen som kompmusiker utan stundtals tog över som den virtuos till musiker han i grund och botten är. Thad sjöng fraser ur lÃ¥tar, gjorde en duett med Russell pÃ¥ "Blue wing", Ã¥tskilliga akustiska gitarrsolon och fick ocksÃ¥ chansen att musikaliskt beskriva musiker som Mississippi John Hurt och Lightning Hopkins. PÃ¥ en gitarr som sÃ¥g ut att ha upplevt flera världskrig men hade en härligt autentisk brusten klang
   Höjdpunkterna överträffade varandra under hela konserten. Och blev väldigt pÃ¥tagliga i andra avdelningens "West of Woodstock, east of Viet Nam", underbara "Nina Simone", duetten "Blue wing", allsÃ¥ngen "Who's gonna build your wall" och avslutningsfinalen "Haley's comet" där det musikaliskt stack iväg till bÃ¥de "Who do you love" och "Folsom prison blues" pÃ¥ slutet.
   Sedan kom den tempohöjande extralÃ¥ten och önskemÃ¥let "Tonight we ride" innan Russell tvingades upp pÃ¥ scenen ännu en gÃ¥ng och ville avsluta med balladen "Love abides" men övertalades att hylla Levon Helm med "Up on cripple creek" som förvandlades till en lÃ¥t helt i Tom Russells maner.
   Under sin föreställning hyllade Tom vid upprepade tillfällen kvällens uppvärmare Bobby Sant, singer/songwriter frÃ¥n Karlstad, och jämförde honom med Townes Van Zandt. Helt rätt men jag tyckte Bobby var mer originell än sÃ¥ under sina 23 minuter och sju lÃ¥tar pÃ¥ scen. Med gäll och kraftfull röst sjöng han sina amerikanskt influerade lÃ¥tar frÃ¥n ett album "It's just a lonely feeling" som är värd all uppmärksamhet.
   Med tydlig säker stämma och akustisk gitarr sjöng och spelade han fem lÃ¥tar frÃ¥n sitt album plus tvÃ¥ nyskrivna lÃ¥tar av samma kvalité. Av vilka avslutningslÃ¥ten "Bleed for me" hade en lite mer nedstämd känslig prägel där Bobby nästan lät nervös fast han efterÃ¥t bestämt hävdade att sÃ¥ inte var fallet.


Tom Russells låtar:
Just like a woman
Don't think twice,. it's alright
Mesabi
Farewell farewell never never land
The lonesome death of Ukulele Ike
Furious love (For Liz)
God created border towns
Goodnight, Juarez
Stealing electricity
Guadalupe
Jai Alai

Paus

The road to nowhere
Finding you
East of Woodstock, west of Viet Nam
Nina Simone
Thad Beckman-medley
Blue wing
Who's gonna build your wall
Haley's comet

Extralåt
Tonight we ride

Extra extralåt
Up on cripple creek



Bobby Sants låtar:
A little love to give the wind
The moon will tell you that the sun just died
Rainbow people
Like a leaf in the wind
Preacher (ny)
Stuck on Townes
Bleed for me (ny)

/ HÃ¥kan

Covers: Bryan Ferry

BRYAN FERRY: Another time, another place (Island, 1974)

"These foolish things", Bryan Ferrys första solocoverskiva, var från början ett uppenbart engångsprojekt men blev så uppmärksammad och närmast en succé att det ett år senare, ijuli 1974, krävdes en uppföljare efter ungefär samma koncept. Med en blandning av gamla evergreens, popcovers och både ballader och rocklåtar.
   Roxy Music, Ferrys huvudarbetsgivare, var mitt uppe i att etablera sig som en bÃ¥de kommersiell succé och personlig rockgrupp. Hade vid den här tidpunkten släppt tre album men det hindrade inte Ferry att parallellt bygga vidare pÃ¥ sin solokarriär.
   PÃ¥ Ferrys andra soloalbum medverkar inga aktuella Roxy-musiker men däremot, intressant nog, en väldigt tidig medlem i bandet, gitarristen David O'List.
   StandardlÃ¥tarna "Smoke gets in your eyes" och "You are my sunshine" väcker begränsad uppmärksamhet i Ferrys versioner men den gospelkryddade och New Orleans-influerade kören pÃ¥ den senare lÃ¥ten är intressant.
   Ferry försöker givetvis upprepa hitsoundet frÃ¥n förra skivan pÃ¥ lÃ¥tar som "Walk a mile in myshoes", "Fingerpoppin'" och "Wonderful world" men det är nog pÃ¥ balladerna han är som allra bäst och mest personlig. Den här skivans Dylan-cover, "It ain't me, babe" är oväntat lÃ¥ngsam. "Funny how time slips away" är lÃ¥ng och lekfull med ett spontant arrangemang medan "Help me make it through the night" lÃ¥ter som den är skriven till Ferry. Där han lugnt och försiktigt knappt hörbart viskar sig igenom lÃ¥ten med strÃ¥kar och kyrkokör i bakgrunden.
   Skivans enda original, titellÃ¥ten, är bÃ¥de och i sin struktur. Inleds som en klassisk pianoballad och avslutas som en röjig rocklÃ¥t.


LÃ¥tarna:
1. "The 'In' Crowd" (Billy Page) - 4:36
1965. Från albumet "Dobie Gray Sings for 'In' Crowders That 'Go Go" med Dobie Gray..
2. "Smoke Gets In Your Eyes" (Jerome Kern/Otto Harbach) - 2:53
1933. Från operetten "Roberta" med Gertrude Niesen.
3. "Walk A Mile In My Shoes" (Joe South) - 4:44
1969. Singel med låtskrivaren.
4. "Funny How Time Slips Away" (Willie Nelson) - 3:31
1961. Singel med Billy Walker.
5. "You Are My Sunshine" (Jimmie Davis/Charles Mitchell) - 6:47
1939. Singel med Pine Ridge Boys.
1. "(What a) Wonderful World" (Barbara Campbell/Herb Alpert/Lou Adler) - 2:55
1960. Singel med Sam Cooke. (Barbara Campbell är en pseudonym för just Sam Cooke).
2. "It Ain't Me Babe" (Bob Dylan) - 3:57
1964. Från albumet "Another side of Bob Dylan" med låtskrivaren.
3. "Fingerpoppin'" (Ike Turner) - 3:34
1966. Singel-b-sida ("Tell her I'm not home") med Ike & Tina Turner.
4. "Help Me Make It Through the Night" (Kris Kristofferson) - 4:15
1970. Si ngel med Percy Sledge.
5. "Another Time, Another Place" (Bryan Ferry) - 4:46
1974. Originallåt.

/ HÃ¥kan

Tomas Skagerström 18/11: Håkan Pop, snyggt skrivet. Håller med dig./Tomas ...

Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...

Mikael Wigström 13/10: Så fint skrivet,,har ju följt nick sedan han började,,och han är fortfarande...

Mikael Bodin 11/10: Jag var också på plats i den bastuliknande arenan och fick uppleva vad som ver...

Mikael Bodin 11/10: Jag var pÃ¥ en av Tyrolspelningarna och en pÃ¥ TrädgÃ¥rn i Göteborg och kan hÃ...

Hanna B 18/09: Hej Håkan! Min uppfattning av kvällen på Frimis var snarare att folk var där...

Peter Forss 5/09: Jag minns låten som "Stop" från LP:n Supersession. Här en spotifylänk till ...

Per H 28/08: Omräknat till dagens penningvärde är det 213 kr, det får man inte många kon...

Per Erik Ahlqvist 28/08: Hej Håkan! Jag har undrat över en sak med just Fluru. De släpte sin debutsing...

Bengt Gustafsson 17/08: Hej Visst kan Bruce varit missnöjd med Rendezvous. Men den spelades live 57 gÃ...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.