Blogginlägg från 2008-05-05

”Momofuku”

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 5/5 2008.

Elvis Costello & The Imposters
Momofuku
(Mercury/Universal)

Elvis Costello må vara en tusenkonstnär men hans ständiga jakt på nya djärva grepp och ständigt skiftande musikaliska inriktning gör det påfrestande att hänga med i svängarna. Som när han nu , helt utan förvarning, släpper en ny skiva som är ett ögonblicksverk men också innehåller ett par-tre rejäla Costello-mästerverk till låtar.
   Elvis blev så inspirerad när han skulle sjunga på Jenny Lewis nya skiva att han plötsligt började skriva låtar med sångerskan och med ens såg ett eget album födas. På bara sex dagar i februari spelade han in låtarna som han skrivit på några veckor efter Lewis-inspelningarna.
   "Momofuku", titeln kommer från mannen som uppfann nudlar 1958(!), är historiskt sett naturligtvis inte Costellos viktigaste eller bästa skiva men det är ändå en skiva fylld av mängder av intressanta detaljer.
   Här finns exempel på den gamla hederliga Attractions-poprocken, inledande "No hiding place" är andlöst effektiv knockoutstart. Plus ett par tre minuters-låtar, "My three sons" och "Song with rose", som är det vackraste Elvis någonsin skrivit.
   Dessutom har jag svårt att inte älska souldramatiken i "Flutter & wow", som gjord för Solomon Burke, och den tungt pianorockiga (a la Beatles "Hey bulldog) "Stella hurt".
   Att jag på köpet sedan får stå ut med några stökiga ofokuserade låtar och en svalt jazzig bossanova hör liksom till de moderna Elvis Costello-skivorna.

/ Håkan

"Seaside woman"

SUZY AND THE RED STRIPES: Seaside woman (Epic 8-50403)
SUZY AND THE RED STRIPES: Seaside woman (A&M AMS 7461)
Den här vinylsingeln, som ligger som tvåa uppifrån i spalten till höger, har en lång historia. Från att den skrevs tills den gavs ut för tredje eller fjärde gången (beror lite på hur man räknar) så gick det hela 15 år.
   Bakom pseudonymen Suzy and the Red Stripes döljer sig Wings, bandet som Paul McCartney bildade några år efter Beatles sammanbrott. Och Suzy är i det här fallet Linda McCartney för låten är skriven av henne och hon sjunger på den reggaeinfluerade poplåten.
   Låten är skriven på Jamaica, cirka 1971, inspelad i november 1972 men gavs inte ut förrän 1977 på en Epic-singel (skivan till vänster här ovan) i USA. Dessförinnan hade låten ingått i Wings scenrepertoar under 1972. Både på den anspråkslösa turnén runt England i en dubbeldäckare där de oannonserat dök upp på diverse universitet. Men även på Europaturnén under sommaren 1972 då de bland annat besökte Sverige för konserter i Stockholm, Örebro, Göteborg och Lund.
   Med egna öron och ögon hörde jag och såg Linda McCartney sjunga just ”Seaside woman” på Idrotthuset i Örebro 9 augusti 1972.
   Men det skulle alltså dröja till maj 1977 innan låten första gången släpptes på skiva, då enbart i USA. I flera år trodde jag att singeln inte skulle släppas i hemlandet England innan den plötsligt i augusti 1979 släpptes, överraskande på skivbolaget A&M.
   B-sida var en låt med den lustiga titeln ”B side to seaside”, skriven av Paul McCartney i Afrika 1973 men inte inspelad förrän i mars 1977. McCartney spelar samtliga instrument men Linda sjunger. Paul hade en idé om att göra ett helt album under den här pseudonymen men det skedde aldrig.
   Däremot gavs singeln ut ett knappt år senare, i juli 1980, i samband med en tecknad film om låten, gjord av Oscar Grillo. Den lilla korta (3½ minut) kortfilmen vann kortfilmsfestivalen i Cannes och marknadsfördes senare innan Peter Sellers ”Being there”. Men inte heller det skapade uppmärksamhet eller gav låten hitstatus. Inte heller det faktum att artisten presenterades som Linda McCartney alias Suzy & the Red Stripes ökade det kommersiella värdet.
   Vilket inte hindrade ännu ett skivbolag, EMI (5572), att ge ut singeln ännu en gång i juli 1986. Då remixad av Alvin Clark. Fortfarande utan hitframgångar.
Slutligen släpptes låten även på Linda McCartneys soloskiva ”Wide prairie” 1998. Samma år som hon dog i cancer.

/ Håkan

Björn 3/03: Hej Håkan. Tack för de orden om D.J. Tumme upp, för liknelsen med Mick Jagge...

Kjell J 31/01: Texten är förstås skriven 1980, Men ursäkta gnället och/eller pekpinnen, Ro...

Jarmo Tapani Anttila 31/01: Lustigt, har precis läst färdigt boken Too Much Too Young, The 2 Tone records ...

Anne-Lie Dahl Parkegren 16/01: Hej! Jag, en tjejkompis och lilla syrran var på hans konsert. Tror vi satt på...

Peter Jönsson 1/01: Hej Håkan, Bra och nykter recension av Indoor Safari. (Tror emellertid att Nic...

Per Magnusson 29/12: Hej, ang svenska The Howlers inspelning av "Susie Q", som var b-sida på deras e...

Torsten Ståhlberg 29/12: Ang. SAM & DAVE/PERCY SLEDGE/ARTHUR CONLEY/TENDERS: Idrottshuset 25/10 1967. P...

Jan Boholm 13/12: Den här plattan gjorde mig glad, varm och trygg! Har gillat hans lågmälda pla...

Tomas Skagerström 18/11: Håkan Pop, snyggt skrivet. Håller med dig./Tomas ...

Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.