Blogginlägg från 2009-04-24

Johan Lindell

Så är det, som jag tror, dags för en liten överraskning i den här personliga serien. Ett udda svenskt namn, JOHAN LINDELL, som jag under några år på 80-talet höll väldigt högt på min personliga lista över favoriter. När jag idag gör sporadiska nedslag i Lindells produktion är jag kanske inte lika imponerad men jag minns flera av hans skivor som genuint mycket spelade då. Hans ”Goda grannar”-album rankade jag exempelvis 1985 som den nionde bästa skivan totalt det året.
   I december 1985 nådde nog min Lindell-hysteri sin höjdpunkt med ovannämnda skiva. Jag recenserade skivan som ”filmisk och full av nyansspäckade musikbilder”. Men det var ingen enkel och hitanpassad skiva direkt. Jag fortsatte skriva: ”Melodierna är effektfullt kamouflerade bakom klaviaturdominerade arrangemang. Den traditionella kompgitarren är i många fall ersatt av Emulator-stråkar som ger låtarna en dramatisk inramning.
   ’Goda grannar’ är i mycket ett resultat av samarbetet mellan Johan och klaviaturkillen Clarence Öfwerman som varit med och utformat produktionen redan på demo-stadiet och det sätter sina alldeles tydliga och imponerande spår på LP:n”.
   Johan Lindells skivor handlade aldrig om traditionell pop eller rock och hade på det viset ett tydligt 80-talsförankrat sound. Något som idag kanske känns lite malplacerat med tunga ekon på Pelle Alsings trummor och en stor del av ljudbilden dominerades av Öfwermans keyboards.
   Lindell hade en karriär som skådespelare och parallellt med de huvudsakligen sporadiska skivorna fortsatte han sitt jobb på Dramaten. Vilket gjorde artistlivet till en skönt avslappnad hobby. Som också gjorde hans skivor mer experimentella och personliga än konventionellt kommersiella.
   Jag upptäckte Johan Lindell på skiva 1983 på hans andra album ”Fågelvägen”. Han hade två år innan debuterat med ”Från andra sidan” som jag nog bara hade hört sporadiskt via Kjell Alinges radioprogram Eldorado där klangfyllda låtar ofta gavs ett stort utrymme.
   Att jag fastnade för Lindell hade till viss del en förklaring i att jag samma år träffat Dan Hylander och hans kompband Raj Montana Band och på kort tid hade jag nästan blivit kompisar med killarna i bandet. Mer än vad som egentligen borde vara nyttigt för att man ska kunna kalla sig fristående recensent.
   På Lindells skivor spelade Raj Montana-killarna Pelle Alsing och Clarence Öfwerman och det var lätt för mig att personifiera Lindells sound på just Öfwerman. Skivan därefter, ”Passageraren” (1984), skulle ytterligare cementera kombinationen Lindell plus kompband. Det skulle så småningom leda till att kompet blev en egen enhet som kom att uppträda och ge ut skivor som Passagerarna. Förutom Alsing och Öfwerman var det Tommy Cassemar, bas, Micke Jahn, gitarr och Mats Persson, sång. Mer om Passagerarna senare.
   Lindell var ingen naturlig sångare. Lite teatralisk och fyrkantig men tillsammans med de utmålande arrangemangen blev hela ljudbilden en mycket intressant helhet.

Johan Lindell & Passagerarna var aldrig tänkt som ett turnerande sällskap. Men när en teaterpjäs, med Johan som skådespelare, lades ned i januari 1986 möjliggjordes med kort varsel en kort turné, sex spelningar som gick under namnet Den Goda Turnén, som jag hade förmånen att uppleva på Rockmagasinet i Örebro.
   Jag gjorde också en intervju med Lindell som berättade att han mellan spelningarna pendlade till Stockholm för att spela in nästa Julkalendern i tv. 35-årige Johan berättade också att han trots scenvana från teatern ändå var mycket nervös inför varje konsert. Men han lutade sig mycket mot de rutinerade musikerna.
   ”Jag är ingen musiker. Jag skriver visserligen låtarna på piano men jag kallar mig inte pianist. Jag har ändå väldigt utvecklade idéer på hur låtarna ska spelas in men lyssnar även på andra åsikter från bandet”.
   På scen överraskade Lindell som sångare med en kraftfull stämma som tydligt förmedlade sin speciella poesi i både tuffa och smäktande arrangemang. På en konsert som innehöll låtar från Lindells alla fyra skivor.
   Men konsertens stora överraskning var Passagerarnas egen låt, ”Vi är vingar”. En försmak på en kommande singel och albumet ”100 man” släpptes i december 1986. Två år senare kom bandets andra album, ”Följer en stjärna”, där gruppen fick hjälp med låtskrivandet av Johan Lindell och Mauro Scocco. Tämligen bombastisk tidstypisk pop som man nog närmast får jämföra med det samtida Ratata.
   På gruppens tredje album, ”Glorious days”, hade de bytt språk till engelska och musikaliskt var det mer anspråkslöst. Spelade in skivan i Los Angeles där Lindell hade skrivit fem texter men även Per Gessle bidrog med en text till Clarence Öfwermans ”Never say goodbye”. Ett poppigt och mycket välgjort album.
   Johan Lindell släppte sitt femte album 1989, ”Ved”, som var mer gitarr- än keyboards-influerad. Öfwerman och Cassemar producerade men i övrigt var Passagerarna borta i kompet. Till saken hör att Johan Lindell spelade i en teaterpjäs, VD, när ”Ved” släpptes.
   Det skulle dröja till 1996 innan Lindell kom med sin nästa skiva, ”Lindell”, i en helt annan musikalisk omgivning. En mer traditionell, mer arrangerad och mindre personlig skiva. Lasse Englund spelade gitarr och arrangören Mats Holmqvist spelade något av musikalisk huvudroll i det årets Johan Lindell-sound.
   ”Lindell” är den senaste skivutgivningen med Johan men dessförinnan, 1991, figurerade han som en fjärdedel i det märkliga sällskapet Amble/Lindell/Öfverman/Herrlin. Ja, det var en felstavad Clarence Öfwerman tillsammans med gamle Gyllene Tider-basisten Anders Herrlin, Lindell och Lolo Ambles röst som gav ut en skiva tillsammans.

/ Håkan

Tomas Skagerström 18/11: Håkan Pop, snyggt skrivet. Håller med dig./Tomas ...

Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...

Mikael Wigström 13/10: Så fint skrivet,,har ju följt nick sedan han började,,och han är fortfarande...

Mikael Bodin 11/10: Jag var också på plats i den bastuliknande arenan och fick uppleva vad som ver...

Mikael Bodin 11/10: Jag var på en av Tyrolspelningarna och en på Trädgårn i Göteborg och kan h�...

Hanna B 18/09: Hej Håkan! Min uppfattning av kvällen på Frimis var snarare att folk var där...

Peter Forss 5/09: Jag minns låten som "Stop" från LP:n Supersession. Här en spotifylänk till ...

Per H 28/08: Omräknat till dagens penningvärde är det 213 kr, det får man inte många kon...

Per Erik Ahlqvist 28/08: Hej Håkan! Jag har undrat över en sak med just Fluru. De släpte sin debutsing...

Bengt Gustafsson 17/08: Hej Visst kan Bruce varit missnöjd med Rendezvous. Men den spelades live 57 g�...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.