Blogginlägg från 2009-04-03

Ducks Deluxe

När det gäller engelsk pubrock, som det ofta gör i de här spalterna, känns nog DUCKS DELUXE som det mest genuina bandet av alla i en genre som kommersiellt och i diskussioner ofta hamnat långt från de stora rubrikerna när det gäller musik. Efter tre utflykter i den så kallade lättare popsfären under de senaste veckorna i ”Mina favoriter”, med namn som Gerry Rafferty, ABBA och ELO, så är det mig ett oöverträffat nöje att presentera mitt förhållande till Ducks Deluxe (1972-1975).
   Nej, jag kan säga med all ärlighet i världen att jag inte var någon stor följeslagare av den exceptionella gruppen när det begav sig. Som sagt: pubrocken var inte allmängods och det skrevs inte med stora bokstäver om den när den existerade. Det är ofta i efterhand som pubrockartisterna och de många profilstarka grupperna har fått sitt rykte uppgraderat flera klasser.
   Däremot kan jag nog nämna ögonblicket när jag föll för Ducks Deluxes musik. Det var när Kjell Alinge, vem annars i svensk radio på 70-talet?, spelade ”Love’s melody” så att radiovågorna slog ned som en bomb i mitt drygt 20-åriga liv. Det måste ha varit någon gång 1974 och programmet kanske hette Asfalttelegrafen, eller kom det senare?
   Däremot ägde jag inga skivor med gruppen och den bristen i min skivsamling skulle hålla i sig fram till maj 1978 faktiskt. Då hittade jag efter år av sökande Ducks Deluxes första album, ”Ducks Deluxe” (RCA, 1974) i en amerikansk cutout-version, visserligen med en låt mindre än den engelska, som vände upp och ner på mina referenser när det gällde pubrock, engelskt 70-tal och musikaliskt guld.
   Jag skrev en lång artikel i Nerikes Allehanda om Ducks Deluxes vikt som förebild och deras påverkan på senare musik. Hur medlemmarna i bandet hade gått vidare och blivit profiler i band som Tyla Gang, Graham Parker & the Rumour och The Motors. Det här var i samband med Motors andra mycket hitmässiga album och det fanns anledning att påminna om vart allt en gång uppstod.
   Jag fick aldrig tag i det engelska originalet till bandets första album men däremot köpte jag, till raritetspris, det andra albumet ”Taxi to the terminal zone” (RCA, också 1974) och förstod då vilket guldägg till musik som jag jag miste om under de år bandet existerade. Här fanns just ”Love’s melody”, en cover på Flamin Groovies-låten ”Teenage head”, de fina Sean Tyla-låtarna ”Rio Grande” och ”Paris 9” och Nick Garveys mycket Beatles-influerade ”My my music”.
   Och all denna grannlåt hade producerats med varm och känslig hand av Dave Edmunds i ”Rockfield studios, South Wales, August & November 1974” som det står på omslaget. En ren och skär och magisk poprockplatta.
   En månad efter min Ducks-artikel och Motors andra album kom mycket lägligt, och vad jag minns mycket överraskande, en samlingsskiva med Ducks Deluxe, ”Don’t mind rockin’ tonite” (RCA, 1978) som samlade upp deras bästa albumlåtar, singel-b-sidor och ep-låtar. Fjorton fantastiska smakprov och en underbar omslagstext av Chas de Whalley som avslutades med ”they were doing it all first and they were way ahead of their time”. Så sant, så sant.

Bandet bildades tidigt 1972 när två medlemmar från Help Yourself, Sean Tyla och basisten Ken Whaley, strålade samman med Martin Belmont, gitarr, Tim Roper, trummor, och Nick Garvey, bas. I samband med julfesten på Patti Pavilion i Swansea fick Ducks förmånen att skivdebutera med Tylas ”Boogaloo babe”. Publicerades senare på den klassiska live-dubbel-10”-plattan ”Christmas at The Patti”.
   Det skulle ta ytterligare nästan ett år och åtskilliga spelningar innan bandet fick skivdebutera på helt egen hand. Singeln ”Coast to coast” var en fin försmak på debutalbumet ”Ducks Deluxe” som släpptes i februari 1974. Det året skulle bli bandets musikaliskt största år. Singlarna ”Fireball” och just ”Love’s melody” bäddade perfekt för bandets andra album, "Taxi to the terminal zone". Då hade bandet utökat med pianisten Andy McMaster och soundet var fulländat.
   Däremot uppstod det spänningar inom gruppen där Tylas rockiga och vilda approach stod som kontrast till Garvey/McMasters poppiga inriktning och de båda senare namnen lämnade bandet, för att någpt år senare bilda Motors, och ersattes av blott en basist, Micky
Groome, som också tog över mikrofonen på bandets singelcover på ”I fought the law”. Våren 1975 släppte de också en ep, ”Jumpin’”, innan bandet kom överens om att splittras.
   1 juli 1975 på 100 Club i London genomfördes finalgigget som utvecklades till något riktigt spektakulärt, kanske inte direkt musikaliskt kvalitativt, med massor av gästartister, Lee Brilleaux, Nick Lowe, Dave Edmunds och Martin Stone. Medan Brinsley Schwarz och Billy Rankin var regelrätta men tillfälliga medlemmar i det här bandet för kvällen.
   Inspelningen av den här konserten var varken musikaliskt eller tekniskt fulländad och det skulle dröja till december 1982 innan den släpptes på ett dubbelalbum, ”Last night of a pub rock band” (Dynamite). På tok för många spridda covers, blott några få originallåtar och det var absolut inte rockhistoria som skrevs den kvällen.
   Jag fick 1986 uppleva en levande Ducks Deluxe-revival och då uppfattade jag det som en mansålder från tiden de fanns i original men nu när jag tänker tillbaka var det ändå rätt nära i tid. Så jag vet inte hur jag ska förhålla mig till detta klassiska band när jag på söndag ställer mig på Akkurat, på Hornsgatan i Stockholm och får uppleva ännu en återförening av det band som personifierar den engelska pubrockgenren allra bäst.
   Jag har dessutom lyssnat på en halvofficiell inspelning av bandets uppträdande på 100 Club i oktober 2007 och fått till bjuds så fantastiskt fina låtar. Då var det Sean Tyla, Martin Belmont, Mickey Groome och Billy Rankin. Delar av samma band som 1 juli 1975 genomförde sin absolut sista spelning som band. På söndag är det ett delvis annat band som står på scen. Tyla, Belmont, Kevin Foster, bas, och Jim Russell, trummor.

/ Håkan

Tomas Skagerström 18/11: Håkan Pop, snyggt skrivet. Håller med dig./Tomas ...

Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...

Mikael Wigström 13/10: Så fint skrivet,,har ju följt nick sedan han började,,och han är fortfarande...

Mikael Bodin 11/10: Jag var också på plats i den bastuliknande arenan och fick uppleva vad som ver...

Mikael Bodin 11/10: Jag var på en av Tyrolspelningarna och en på Trädgårn i Göteborg och kan h�...

Hanna B 18/09: Hej Håkan! Min uppfattning av kvällen på Frimis var snarare att folk var där...

Peter Forss 5/09: Jag minns låten som "Stop" från LP:n Supersession. Här en spotifylänk till ...

Per H 28/08: Omräknat till dagens penningvärde är det 213 kr, det får man inte många kon...

Per Erik Ahlqvist 28/08: Hej Håkan! Jag har undrat över en sak med just Fluru. De släpte sin debutsing...

Bengt Gustafsson 17/08: Hej Visst kan Bruce varit missnöjd med Rendezvous. Men den spelades live 57 g�...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.