Blogginlägg från 2018-03-30

I min skivhylla: Tom Petty & the Heartbreakers

TOM PETTY AND THE HEARTBREAKERS: Hard promises (Backstreet BSR-5160)

Release: 5 maj 1981
Placering i skivhyllan: Hylla 8. Mellan Pettys "Damn the torpedoes" (1979) och "Long after dark" (1982).

EFTER NÄSTAN EXAKT SAMMA RECEPT FÖLJDE Tom Petty och hans Heartbreakers upp sitt gränslöst lyckade "Damn the torpedoes"-album (1979) med "Hard promises" två år senare. Då uppfattade jag den vara steget efter föregångaren och innehållsmässigt inte fullt likvärdig i musikalisk styrka. Nu med lite distans befinner sig "Hard promises" trots allt nästan där uppe men de riktigt genuina höjdpunkterna saknas.
   Men som sagt: Receptet frÃ¥n "Damn the torpedoes" tÃ¥lde att upprepas och "Hard promises" har ju samma fantastiska sound, distinkt och exakt inspelat och producerat av Jimmy Iovine. Ett namn som lÃ¥g i tiden och fanns pÃ¥ mÃ¥nga artisters önskelista som producent just dÃ¥. Iovine gjorde ju nÃ¥got av studiodebut pÃ¥ John Lennons "Walls and bridges" (se förra veckans album i skivhyllan) som tekniker men mot slutet av 70-talet blev han etablerad producent. Först pÃ¥ Meat Loafs "Bat out of hell" (1977) och sedan Patti Smiths "Easter" innan samarbetet med Tom Petty blev historiskt. Men innan "Hard promises" gjorde han ytterligare nÃ¥gra uppmärksammade produktioner Ã¥t Dire Straits ("Making movies"), The Motors ("Tenement steps") och Graham Parker ("The up escalator").
   Iovine var alltsÃ¥ en man med stort självförtroende som Ã¥terförenades med Petty och hans fantastiska kompband när de gick in i studion hösten 1980 för att spela in uppföljaren till "Damn the torpedoes". Stevie Nicks solodebuterade med "Bella Donna" samma Ã¥r som "Hard promises" släpptes, juli respektive maj 1981, och bÃ¥da skivorna producerades parallellt med Iovine som gemensam producent. Det var alltsÃ¥ inte mer än naturligt att artisterna som träffades redan 1978 ocksÃ¥ samarbetade pÃ¥ skiva.
   Nicks sjunger pÃ¥ tvÃ¥ lÃ¥tar här, "Insider" och "You can still change your mind", medan Petty hade än större del i "Bella Donna"-albumet där flera Heartbreakers-medlemmar dessutom medverkar. Tillsammans med sin gitarrist Mike Campbell skrev Petty "Stop draggin' my heart around" och producerade ocksÃ¥ den lÃ¥ten plus "Outside the rain" till skivan. Samarbetet fortsatte pÃ¥ Nicks nästa album, "The wild heart" (1983), där Petty skrev, producerade och tillsammans med bandet kompade sÃ¥ngerskan pÃ¥ "I will run to you".
   "Hard promises", albumtiteln är hämtad frÃ¥n en textrad i "Insider", har inte samma starka höjdpunkter som gjorde "Damn the torpedoes" till ett sammantaget fantastiskt album. Jag saknar lÃ¥tstarka inslag som "Refugee" och "Even the losers" men ändÃ¥ finns här ett jämnt välljudande rockigt sound. Musikernas uppenbara skicklighet urartar aldrig och blir trÃ¥kig musikermusik. När Iovine producerar musik förvandlas excellenta musiker till en musikalisk helhet där lÃ¥tskrivande förenas med ett utsökt utförande.

HÄLFTEN AV HEARTTBREAKERS-MEDLEMMARNA, gitarristen Mike Campbell och keyboardsfantomen Benmont Tench var trogna Tom Petty under alla år. Lojalt följde de chefen även under soloäventyren "Full moon fever" (1989) och "Wildflowers" (1994) men de var också hårt anlitade i många andra studiosammanhang. Dels på Petty-producerade skivor med Del Shannon, Chris Hillman och redan nämnda Stevie Nicks men också på intressanta skivor med Don Henley, Dwight Twilley, Warren Zevon, Bob Dylan, Roy Orbison och Johnny Cash.
   Under riktigt vackra dagar kan jag utropa Campbell till världens bästa gitarrist för hans bländande teknik där han förenar utsökt elegans och rockig energi som gör hans insatser till nÃ¥got alldeles fantastiskt. Benmont Tench är ingen solist pÃ¥ det viset men behandlar sina keyboardsinstrument, piano och orgel, med samma synnerligen geniala skicklighet.
   Ã„ven basisten Ron Blair och trummisen Stan Lynch var 1981 ännu sÃ¥ länge trogna originalmedlemmar. Blair skulle efter "Hard promises"-skivan ersättas men Ã¥terförenades överraskande nog med bandet tjugo Ã¥r senare.
   Jag hade som sagt en nÃ¥got förutfattad skev bild av "Hard promises", som en skiva klart underlägsen "Damn the torpedoes". Men efter en väldigt intensiv vecka med albumet är den klart bättre än dess rykte med ett omväxlande innehÃ¥ll med nÃ¥gra höjdpunkter jag i mitt sargade minne inte riktigt kom ihÃ¥g 37 Ã¥r senare. Och hela skivan inleds ju verkligen starkt med tvÃ¥ lÃ¥tar som sedan blev singelrepresentanter frÃ¥n albumet.
   "The waiting", textmässigt inspirerad av nÃ¥got Janis Joplin en gÃ¥ng sa, är frÃ¥n det oerhört snygga Byrds-introt pÃ¥ Rickenbacker-gitarr via refrängen "The waiting is the hardest part" till Campbells gitarr mot slutet en förbaskat stark lÃ¥t. "A woman in love (it's not me)" är inte sämre den med en lika imponerande Campbell-gitarr där Duck Dunn förstärker pÃ¥ bas.
   Höjdpunkterna pÃ¥ skivan avlöser sedan förväntat varandra och det blir egentligen bara spännande när nÃ¥gon lÃ¥t, som den melodiöst svaga "Nightwatchman", gÃ¥r pÃ¥ mer rutin än inspiration. Det mjuka gunget i "Something big" bevisar ännu en gÃ¥ng med vilken elegans Heartbreakers regerar. Som pardonlös rockgrupp fungerar den nästan oslagbara kombinationen Petty/Heartbreakers ocksÃ¥. PÃ¥ den tämligen raka rocklÃ¥ten "Kings road" med 50-talskänsla mellan raderna förvandlas klassisk rock till modern musik och "A thing about you" är ännu ett energiskt utbrott med bÃ¥de stil och variation.
   "Hard promises" kanske inte bjuder pÃ¥ de stora överraskningarna men avslutningslÃ¥ten "You can still change your mind", en elpianoballad med kör (Stevie Nicks Ã¥tervänder) och symfoniska inslag, som kanske inte är representativ för det där typiska Heartbreakers-soundet men förvÃ¥nar ändÃ¥ lite.


FOTNOT: I vinylen på mitt amerikanska ex av "Hard promises", på Side 1 mellan sista spåret "Kings road" och etiketten, finns graveringen "We love you JL" och är en hyllning till minnet av John Lennon. Enligt legenden berättas det att under Pettys inspelningar av "Hard promises" hösten 1980 fanns det planer på att John Lennon skulle komma och spela in i samma studio, något Petty såg fram emot med glädje och fascination. Men den drömmen blev en mardröm när Lennon mördades 8 december 1980 utanför sitt hem i New York.
   Det finns dock logistiska tveksamheter i den berättelsen. "Hard promises" spelades in i tre olika studior i Kalifornien, Sound City och Cherokee, med pÃ¥lägg i ytterligare en, Goodnight. Hösten 1980 lämnade John Lennon aldrig New York för inspelning. Hela "Double fantasy" spelades in i Hit Factory och inspelningarna till skivan som efter Lennons död gavs ut som "Milk and honey" spelades in i tre olika New York-studior plus en i San Francisco, The Automatt, där Lennon aldrig satte sin fot.
   Jag har forskat i Lennons sista mÃ¥nader i livet hösten 1980 och han lämnade som sagt aldrig New York eller hade ens planer pÃ¥ det sÃ¥ Pettys önskedröm var nog lÃ¥ngtifrÃ¥n nära. Men hans kärleksfulla gravering i de första exemplaren av "Hard promises" finns där ändÃ¥.

/ HÃ¥kan

Tomas Skagerström 18/11: Håkan Pop, snyggt skrivet. Håller med dig./Tomas ...

Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...

Mikael Wigström 13/10: Så fint skrivet,,har ju följt nick sedan han började,,och han är fortfarande...

Mikael Bodin 11/10: Jag var också på plats i den bastuliknande arenan och fick uppleva vad som ver...

Mikael Bodin 11/10: Jag var pÃ¥ en av Tyrolspelningarna och en pÃ¥ TrädgÃ¥rn i Göteborg och kan hÃ...

Hanna B 18/09: Hej Håkan! Min uppfattning av kvällen på Frimis var snarare att folk var där...

Peter Forss 5/09: Jag minns låten som "Stop" från LP:n Supersession. Här en spotifylänk till ...

Per H 28/08: Omräknat till dagens penningvärde är det 213 kr, det får man inte många kon...

Per Erik Ahlqvist 28/08: Hej Håkan! Jag har undrat över en sak med just Fluru. De släpte sin debutsing...

Bengt Gustafsson 17/08: Hej Visst kan Bruce varit missnöjd med Rendezvous. Men den spelades live 57 gÃ...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.