Blogginlägg från 2012-03-05

E Street Shuffle

Drabbades av en viss Springsteen-feber när jag ramlade på den här minst sagt levande och aktuella versionen av "E Street Shuffle" med ett kraftigt förstärkt E Street Band.



/ Håkan

"Wrecking ball"

BRUCE SPRINGSTEEN: Wrecking ball (Columbia)

Vad är skälet? Har man hört för mycket för att inte falla pladask för en ny Springsteen-platta eller, hemska tanke, har denne New Jersey Boy svårt att hitta på något riktigt nytt och fräscht. Ja, jag tycker nya skivan inte alls är dålig eller likgiltig men den där berusande känslan vill inte riktigt infinna sig. Tyvärr.
   Ändå är "Wrecking ball" inte alls förutsägbar eller en enkel kopia av hans två senaste album som, måste jag erkänna, snabbt har sjunkit långt ned i medvetandet. Är det inte egentligen så att Bruce här till stor del försökt göra sina egna Seeger Session-sånger på sitt eget språk och med ett sound som är både traditionellt och modernt. Inte alls illa men det griper inte tag fast det bevisligen är intressant lyssning nästan hela tiden.
   Däremot kommer väl inte soundet på den här skivan att följa med på världsturnén som sparkar igång snart. Här finns låtar, starka låtar ("Death to my hometown", "Rocky ground", titellåten och "Land of hope and dreams" igen), som givetvis har sin plats i en 2012-setlist men knappast kommer att bära sommarens konsert under armarna utan mer blir korta, små delikata avbrott i den förväntade rock'n'roll-stormen.
   Nej, "Wrecking ball" välter inga hus och ger ingen svårartad abstinens att lyssna igen och igen. Däremot är jag glad att den inledande singeln "We take care of our own" inte stått modell för hela albumet för det hade slutat i en enda lång gäspning.
   På nya skivan är Bruce ofta en modern Woody Guthrie med viktiga texter, kalla dem gärna politiska, och ger oss en oväntat bred musikalisk resa till album. Överraskande är nog det ord jag mest tänker på. För här får vi gospel, rap, himmelska körer, avskalade ballader, irländsk folkmusik, afrikanskt sound och en ny skinande och nästan sju minuter lång version av "Land of hope and dreams" som inte känns ett dugg upprepande.
   På ett riktigt studioalbum som utnyttjat resurserna på ett många gånger överväldigande sätt. Men jag är också rädd att bäst före-datumet på den här typen av skiva kan vara kort. Ungefär som "The rising" för tio år sedan. En skiva som jag gav maximalt betyg en sommardag 2002 men som ett halvår senare inte alls kändes lika fräsch och nyskapande. Jag hoppas mina farhågor är överdrivna.
   Sedan kan jag tycka att det är lite simpelt av Bruce att skriva en låt, och dessutom döpa hela albumet efter just den låten, med samma titel som Neil Young gjorde för 23 år sedan på "Freedom"-albumet.

/ Håkan

LIVE#12: "Ett steg till"

PUGH & RAINROCK
LUCAS PERSSON
OLA MAGNELL
Konserthuset, Örebro 17 november 1974

Pugh Rogefeldt, född Torbjörn i förnamn, var ingen man eller artist som gjorde det förväntade. Efter sin makalöst uppseendeväckande (han sjöng ju på svenska!) debut-skiva ”Ja dä ä dä” överraskande han musikbranschen flera gånger under 70-talet. Inte bara genom att sjunga på låtsasspråk (”Pughish”), raka sitt huvud rent från hår (kom ihåg att det var 1973!) eller ställa upp i Melodifestivalen några år senare.
   Turnén i november-december 1974, som året efter resulterade i livedubbelskivan (okänt begrepp i Sverige) ”Ett steg till”, var ännu ett pionjärprojekt. En gammal hederlig paketturné med flera artister där huvudartisten Pugh inte bara spelade sina mest kända och önskade låtar utan huvudsakligen framförde låtar som ingen i publiken hade hört tidigare. Ännu ett ännu så länge okänt grepp i den svenska (och utländska) konserthistorien.
   Artisterna som gjorde sällskap med Pugh i den här paketturnén var båda just då knutna till skivbolaget Metronome precis som Pugh. Göteborgaren Janne ”Lucas” Persson var mest känd under den senare delen av 60-talet som sångare och ledare i popbandet Lucas som till slut gav honom hans mellannamn. Lucas vann Sveriges Radios popbandstävling 1967 med låten ”Go now” och låg på Tio i Topp vid tre tillfällen 1967-1969 innan han blev soloartist med eget kompband. Solodebuterade redan 1969 med albumet "Lucas" (på Polar) och 1973 släppte han albumet ”Grand piano” (producerad av Anders Henriksson) och gästspelade samma år på Pughs coverskiva ”Pugh on the rocks”.
   Stockholmaren Ola Magnell (född i Småland) hade också solodebuterat 1973 med singeln ”Påtalåten”, en låt som Ola av kontraktsmässiga skäl inte fick sjunga orden till på albumet “Påtalåtar” (producerad av Björn J:son Lindh) som släpptes 1974, därav den lite töntiga trallande fusklive versionen.
   Pugh hade tidigt i karriären ett Västerås-baserat kompband, Hjärtans Ungar: Bo Frölander, trummor, Roger Pettersson, bas, och Göran Ringström, gitarr. De kompade Pugh 1970-1972 när gruppen Nature under ett år, från våren 1972 till våren 1973, kompade Pugh på både turnéer och två singlar.
   Efter Nature-samarbetet återkom medlemmarna i Hjärtans Ungar bakom Pugh, Ringström hade lämnat gruppen som nu döpts till Rainrock och ersattes av Pughs bror Ingemar Rogefeldt på sologitarr. Pugh Rogefeldt & Rainrock gav ut albumet ”Bolla och rulla” våren 1974 innan planerna på ”Ett steg till” började formeras.
   Paketturnén hade premiär just i Örebro, en söndag i november 1974, men Ola Magnell har berättat för mig att det var smygpremiär på turnén dagen före i Enköping. Låtlistan här nere bygger på det officiella konsertprogram som publicerades i den intressanta boken i cd-boxen "Pugh" (2003). Inspelningarna som skulle bli dubbelalbumet "Ett steg till" skedde några veckor senare 1, 2 och 3 december i Kristianstad, Helsingborg och Halmstad och programmet hade ändrats något.
   Andra avdelningens inledning med Janne Lucas var nu ett Bach-stycke, "Solseggietto" (som egentligen heter "Solfeggietto"...) och Owe Thörnqvists humoristiska gylflåt "På festplatsen" fanns inte heller med vid premiären.
   Våren 1975 släpptes "Ett steg till" på skiva och sålde bättre än någon tidigare Pugh-platta. Folkparkssommaren 1975 blev intensiv för Pugh & Rainrock med 80 konserter. Våren 1976 for Pugh till USA och spelade in för nästa album "Bamalama" (1977). Sommaren 1977 turnerade Pugh med norrländska Kornet, förstärkta med Mats Ronander, innan han i november-december återförenade Rainrock med just Ronander som ersättare för Pughs bror med bland annat en konsert i Örebro.
   1978 blev ett år med schlageranknytning för Pugh. Först Melodifestivalen med ”Nattmara” och albumet ”Attityder” producerades av Anders Berglund. Pugh bytte sedan skivbolag från Warner till EMI. Albumet ”Het” (1981) följde med singlarna ”Stockholm” och ”Tuggummit”, turné som Pugh & Trousers, ytterligare en poprockig singel, ”Pop o twist”, nytt album på engelska ”Face” (1983) och sedan en turné med The Radio som kompband innan Pugh 1985 återförenades med Rainrock och gav ut det hårdrockiga ”Hammarhjärta”-albumet.

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 19/11 1974.

ETT STEG FRAMÅT FÖR DUKTIG PUGH

Pugh Rogefeldt hade på söndagskvällen turnédebut i Örebro för sitt nya konsertpaket som förutom han själv också innehöll Ola Magnell, Janne Lucas Persson och Pughs kompgrupp Rainrock.
   Pugh har lite utmanande valt att kalla konserten för ”Ett steg till” och det är ett ordentligt kliv framåt han gör i och med detta. Han har ju under åren sysslat med många musikstilar och olika former av musikaliska infall har aldrig varit främmande för honom. Men han har knappast någonsin varit så allsidig som han är just nu. Den över två timmar (bra valuta för pengarna!) långa konserten innehöll det mesta och Pugh fick visa upp många sidor av sig själv.
   Konserten inleddes med en akustisk del med enbart Pugh på scenen som bland annat framförde den vackra ”Små lätta moln” till ackompanjemang av den egna tolvsträngade gitarren. Pugh fick sedan hjälp av Ola Magnell och tillsammans gjorde de bland annat en akustisk version av ”Hog farm” och den akustiska delen avslutades med en oförglömlig tolkning av ”Svarte Rudolf” där Ola och Pugh i finalen fick hjälp av Janne Lucas Persson som spelade dragspel.
   Rainrock kom sedan in på scenen och musiken växte och fick en något hårdare karaktär. Ola Magnells ”Påtalåten” och Pughs nyskrivna ”Vandrar i ett regn” framfördes innan paus.
   Andra avdelningen inleddes med Persson sittande ensam vid pianot. Han spelade några klassiska stycken för att liksom bevisa att han kan spela piano ”på riktigt” också.
   Pugh kom sedan in på scenen iklädd en afrikansk dress och den över timmen långa andra avdelningen innehöll ett antal fina låtar. Det är nog inga större problem att samla in intressant material till den planerade liveskivan.
   Pugh var intressant när han kom för fem år sedan och har lyckats ha kvar den fängslande och de ibland chockerande musikaliska infallen. Orädd för nya idéer som gör honom till en stjärna av idag.

Bosse Frölander: trummor
Ola Magnell: akustisk gitarr, percussion och sång
Janne Lucas Persson: akustiskt piano, elpiano och sång
Roger Pettersson: bas och sång
Ingemar Rogefeldt: gitarr
Pugh Rogefeldt: gitarr, munspel och sång

Låtarna:
Bolla och rulla (Pugh)
Små lätta moln (Pugh)
Ungmön dansar (Ola)
Hog farm (Pugh)
Boy-friend (Ola)
Take a train (Pugh)
Svarte Rudolf (Pugh)
Påtalåten (Ola)
Vandrar i ett regn (Pugh)
Blus-blues (Ola)
Du tände lyset Andersson (Pugh)
Funderingen (Janne Lucas)

Paus

Tema från Elvira Madigan (Janne Lucas)
Rondo i c-dur, opus 51 nr 1 (Janne Lucas)
Låt storseglet gå (Pugh)
Finns det lite stolthet kvar, finns det också hopp om bättring (Pugh)
Flickornas Laban (Pugh)
Baby doll (Janne Lucas)
Långt ut på lande (Pugh)
Resan:
Sovjet (Pugh)/Kina (Pugh)/Australien (Pugh)/Amerika (Pugh)/Afrika (Pugh)
Jesus (Pugh)
Bara ett steg till (Pugh)

Låtkommentaren: En turnépremiär med många premiärlåtar som året därpå, 1975, i de flesta fall skulle ges ut på liveskivan ”Ett steg till”. De första två delarna i ”Resan”, ”Sovjet” och ”Kina”, kom på skiva först 2004 i Pugh-boxen, medan ”Australien” aldrig släppts på skiva.
   Dessutom gjorde Pugh i första avdelningen några äldre kända låtar i sin repertoar där jag inte kan identifiera ”Take a train”-låten. Kan det vara en engelsk variant på Pugh & Nature-singeln ”En gång tog jag tåget bort”?
   Ola gjorde singeln ”Påta låtar” en låt från ”Påta låtar”-albumet, en från Olas kommande album ”Nya perspektiv” medan ”Boy friend” (fick titeln ”You got a boy friend” på ”Ett steg till”) aldrig släppts på någon officiell Magnell-skiva. Och Janne Lucas (som på omslaget till ”Ett steg till” kallas ”Lucas Persson”) gjorde, förutom några klassiska pianostycken (Beethoven och Mozart), sin egen ”Funderingen” från albumet ”Grand piano” (1973) och en 50-tals-cover (Andy Williams) av ”Baby doll”.
   Flera av Pughs ”nya” låtar var amerikanska original som Pugh hade skrivit svenska texter till. ”Bara ett steg till” (förkortades på skivan till ”Ett steg till”) spelades först in av Staple Singers 1973 med titeln ”Heaven”. ”Finns det lite stolthet…” fanns med på Dr Johns album ” Desitively Bonnaroo” från våren 1974 under titeln ”Let’s make a better world”. Även originalet till ”Långt ut på lande” (Captain Beefheart & the Magic Bands ”Peaches”) kom ut 1974, på albumet ”Unconditionally Guaranteed” liksom The Meters-låten ”Africa” från albumet “Rejuvenation”.
   En av Pughs nya svenska originallåtar, "Flickornas Laban", hade funnits på konsertrepertoaren sedan våren 1974.

/ Håkan

Tomas Skagerström 18/11: Håkan Pop, snyggt skrivet. Håller med dig./Tomas ...

Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...

Mikael Wigström 13/10: Så fint skrivet,,har ju följt nick sedan han började,,och han är fortfarande...

Mikael Bodin 11/10: Jag var också på plats i den bastuliknande arenan och fick uppleva vad som ver...

Mikael Bodin 11/10: Jag var på en av Tyrolspelningarna och en på Trädgårn i Göteborg och kan h�...

Hanna B 18/09: Hej Håkan! Min uppfattning av kvällen på Frimis var snarare att folk var där...

Peter Forss 5/09: Jag minns låten som "Stop" från LP:n Supersession. Här en spotifylänk till ...

Per H 28/08: Omräknat till dagens penningvärde är det 213 kr, det får man inte många kon...

Per Erik Ahlqvist 28/08: Hej Håkan! Jag har undrat över en sak med just Fluru. De släpte sin debutsing...

Bengt Gustafsson 17/08: Hej Visst kan Bruce varit missnöjd med Rendezvous. Men den spelades live 57 g�...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.