Blogginlägg
"Wrecking ball"
BRUCE SPRINGSTEEN: Wrecking ball (Columbia)
Vad är skälet? Har man hört för mycket för att inte falla pladask för en ny Springsteen-platta eller, hemska tanke, har denne New Jersey Boy svårt att hitta på något riktigt nytt och fräscht. Ja, jag tycker nya skivan inte alls är dålig eller likgiltig men den där berusande känslan vill inte riktigt infinna sig. Tyvärr.
Ändå är "Wrecking ball" inte alls förutsägbar eller en enkel kopia av hans två senaste album som, måste jag erkänna, snabbt har sjunkit långt ned i medvetandet. Är det inte egentligen så att Bruce här till stor del försökt göra sina egna Seeger Session-sånger på sitt eget språk och med ett sound som är både traditionellt och modernt. Inte alls illa men det griper inte tag fast det bevisligen är intressant lyssning nästan hela tiden.
Däremot kommer väl inte soundet på den här skivan att följa med på världsturnén som sparkar igång snart. Här finns låtar, starka låtar ("Death to my hometown", "Rocky ground", titellåten och "Land of hope and dreams" igen), som givetvis har sin plats i en 2012-setlist men knappast kommer att bära sommarens konsert under armarna utan mer blir korta, små delikata avbrott i den förväntade rock'n'roll-stormen.
Nej, "Wrecking ball" välter inga hus och ger ingen svårartad abstinens att lyssna igen och igen. Däremot är jag glad att den inledande singeln "We take care of our own" inte stått modell för hela albumet för det hade slutat i en enda lång gäspning.
På nya skivan är Bruce ofta en modern Woody Guthrie med viktiga texter, kalla dem gärna politiska, och ger oss en oväntat bred musikalisk resa till album. Överraskande är nog det ord jag mest tänker på. För här får vi gospel, rap, himmelska körer, avskalade ballader, irländsk folkmusik, afrikanskt sound och en ny skinande och nästan sju minuter lång version av "Land of hope and dreams" som inte känns ett dugg upprepande.
På ett riktigt studioalbum som utnyttjat resurserna på ett många gånger överväldigande sätt. Men jag är också rädd att bäst före-datumet på den här typen av skiva kan vara kort. Ungefär som "The rising" för tio år sedan. En skiva som jag gav maximalt betyg en sommardag 2002 men som ett halvår senare inte alls kändes lika fräsch och nyskapande. Jag hoppas mina farhågor är överdrivna.
Sedan kan jag tycka att det är lite simpelt av Bruce att skriva en låt, och dessutom döpa hela albumet efter just den låten, med samma titel som Neil Young gjorde för 23 år sedan på "Freedom"-albumet.
/ HÃ¥kan
LIVE#12: "Ett steg till"
E Street Shuffle
<< | Mars 2012 | >> | ||||
Må | Ti | On | To | Fr | Lö | Sö |
1 | 2 | 3 | 4 | |||
5 | 6 | 7 | 8 | 9 | 10 | 11 |
12 | 13 | 14 | 15 | 16 | 17 | 18 |
19 | 20 | 21 | 22 | 23 | 24 | 25 |
26 | 27 | 28 | 29 | 30 | 31 |
Hanna B 18/09: Hej Håkan! Min uppfattning av kvällen på Frimis var snarare att folk var där...
Peter Forss 5/09: Jag minns låten som "Stop" från LP:n Supersession. Här en spotifylänk till ...
Per H 28/08: Omräknat till dagens penningvärde är det 213 kr, det får man inte många kon...
Per Erik Ahlqvist 28/08: Hej Håkan! Jag har undrat över en sak med just Fluru. De släpte sin debutsing...
Bengt Gustafsson 17/08: Hej Visst kan Bruce varit missnöjd med Rendezvous. Men den spelades live 57 gÃ...
Peter 2/07: Nja, Honeycombs hade ju en hit till: That´s the way som jag tror hamnade på Ti...
Mikael Johansson 27/06: Var där i konserthuset 1977, 16 år gammal. Visste inte riktigt vad som väntad...
Kjell J 16/06: Kolla gärna in denna ytterst förträffliga Youtube-kanal:@YesterdaysPapers (ti...
Valbobo 10/06: 1970 spelade faktiskt Cilla Black in en cover på Olles Det gåtfulla folket. Ko...
Andreas Lundell 19/05: Svensk pappa och irländsk mamma kan man väl klämma in....
Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.
Kommentarer till blogginlägget:
Där ser man.
Bra info. Det hade jag missat.
Jo, det var just den låten och versionen jag syftade på. Vet inte om Neil nånsin gjort den själv.