Blogginlägg från 2018-02-07

Tredje gången sämst

EFTER NÅGRA REGELBUNDNA SVERIGE-BESÖK under 1993 och 1995 hade Neil Young kompats av Booker T & the MG's respektive Pearl Jam men när den annars så överraskande Neil Young återvände 1996 hade han åter sitt lojala kompband Crazy Horse med sig. Konserten i Stockholm sammanföll med utgivningen av albumet "Broken arrow", dock inte någon av Neil Youngs bättre skivor.




Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 27/6 1996.

NEIL YOUNG & CRAZY HORSE
Sjöhistoriska Muséet, Stockholm 25 juni 1996
Konsertlängd: 19:32-21:40 (128 minuter)

För tredje gången på fyra år stod Neil Young på Sjöhistoriska Museets scen i tisdagskväll.
   Neil har närmast blivit en sommartradition i det här landet. En tradition dock helt utan förutsägbara inslag.
   I Ã¥r var det en Neil Young pÃ¥ ojämnt humör men ändÃ¥ med ambition att bjuda pÃ¥ sÃ¥ mycket som gick. FrÃ¥n sÃ¥ mÃ¥nga olika epoker som möjligt.
   Toppnumret "Country home" inledde den starka scenrepertoaren men ljudkvalitén var under all kritik. Grötigt, burkigt sound. "Pocahontas" som följde var nästan en katastrof.
   Smakproven frÃ¥n nya skivan, "Big time" och "Loose change", blev sÃ¥ lÃ¥ngt ännu mer tÃ¥lamodskrävande.
   Efter fem lÃ¥tar var publiken missnöjd. spridda visslingar, när Neil Young uppenbart testade lojaliteten hos sina fans. Det var först under konsertens fÃ¥ akustiska inslag, "I am a child" och "Heart of gold", som ljudet blev bättre och publiken i gemen sken upp medan solen dalade.
   Men tisdagskvällens konsert var i första hand inte ämnad att samla trivselpoäng till Neil Young. Tillsammans med Crazy Horse framkallade han ett oborstat, grabbigt sound. Med sin repertoars mest primitiva mangel i form av "Fuckin' up" och "Welfare mothers".
   Han slet kopiöst och frenetiskt för att ta oss med till sitt nirvana där gitarrsolot är inträdesbiljetten och rundgÃ¥ng ett givet inslag.
   För ett ögonblick, jag tror det var efter "Cortez the killer", framstod repertoaren och arrangemangen mer anpassade en intim klubbspelning än arenarockmodellen inför 8000-9000 personer utomhus.
   Men efter ytterligare nÃ¥gra lÃ¥tar, bland annat den vackra men synnerligen simpla "Music arcade", kom lyftet och konserten nÃ¥dde högre än de luftballonger som svävade ovanför oss.
   Det började med "Like a hurricane", med klockrena solon, och fortsatte med "Hey hey, my my" och "Powderfinger" med en nästan manisk Neil Young pÃ¥ gitarr.
   DÃ¥ bevisade teamet Crazy Horse/Neil Young att de är oslagbara som en enhet. Och klassikerna har aldrig lÃ¥tit bättre live i Sverige.
   ExtralÃ¥tarna pendlade mellan country(!) och rejäla showstoppers som "Cinnamon girl" och "Rockin' in the free world".
   Det var en ojämn avslutning pÃ¥ en ojämn konsert där Neil Young aldrig satte sig vid pianot eller tramporgeln som stod oanvända pÃ¥ scenen.
   Av 90-talets Young-konserter i Sverige var Ã¥rets upplaga den sämsta. Med Crazy Horse i kompet var det stundtals, mest innan konserten, historiska vingslag i atmosfären som aldrig riktigt materialiserades under konserten.

Neil Young - sång, gitarr, keyboards, munspel
Frank Sampedro - gitarr, keyboards, sång
Billy Talbot - bas, sång
Ralph Molina - trummor, sång


Country Home
Pocahontas
Stupid Girl
Big Time
Drive Back
I Am A Child
Heart Of Gold
The Loner
Fuckin' Up
Cortez The Killer
Scattered
Music Arcade
Welfare Mothers
Like A Hurricane
Hey Hey, My My (Into The Black)
Powderfinger
Sedan Delivery

Extralåtar
The Losing End
Roll Another Number
Rockin' In The Free World

Extra extralåtar
Cinnamon Girl
Mother Earth


Dagens Nyheter 26/6 1996.


Expressen 26/6 1996.

/ HÃ¥kan

Tomas Skagerström 18/11: Håkan Pop, snyggt skrivet. Håller med dig./Tomas ...

Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...

Mikael Wigström 13/10: Så fint skrivet,,har ju följt nick sedan han började,,och han är fortfarande...

Mikael Bodin 11/10: Jag var också på plats i den bastuliknande arenan och fick uppleva vad som ver...

Mikael Bodin 11/10: Jag var pÃ¥ en av Tyrolspelningarna och en pÃ¥ TrädgÃ¥rn i Göteborg och kan hÃ...

Hanna B 18/09: Hej Håkan! Min uppfattning av kvällen på Frimis var snarare att folk var där...

Peter Forss 5/09: Jag minns låten som "Stop" från LP:n Supersession. Här en spotifylänk till ...

Per H 28/08: Omräknat till dagens penningvärde är det 213 kr, det får man inte många kon...

Per Erik Ahlqvist 28/08: Hej Håkan! Jag har undrat över en sak med just Fluru. De släpte sin debutsing...

Bengt Gustafsson 17/08: Hej Visst kan Bruce varit missnöjd med Rendezvous. Men den spelades live 57 gÃ...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.