Blogginlägg från 2018-02-02

I min skivhylla: Smithereens

THE SMITHEREENS: Beauty and sadness (Wire LR 103)

Release: 16 april 1984
Placering i skivhyllan: Hylla 9. Mellan Russell Smiths "The boy next door" (1984) och Smithereens "Especially for you" (1986).

DET ÄR JU SORGLIGT ATT DET SKA BEHÖVAS ett dödsfall för att jag ska börja bläddra bland mina Smithereens-vinyler. När sångaren och huvudsaklige låtskrivaren Pat DiNizio dog några veckor före jul färdades jag i minnet direkt till 80-talet och bandet första intressanta skivor. Deras skivproduktion blev med åren under senare decennier alltmer sporadisk men jag lyckades snappa upp deras Beatles-tribut-album "Meet the Smithereens" (2007) för några år sedan och har nämnt deras namn på hyllningsskivor till George Harrison och Bruce Springsteen . Och gruppnamnet fanns givetvis med i texten när jag i våras skrev om Don Dixons "Most of the girls like to dance", ett fynd i skivhyllan.
   Längst till vänster bland Smithereens-skivorna hittar jag "Beauty and sadness" som inte är ett helt album och borde kanske i rättvisans namn, som den 45-varvare den är, stÃ¥ bland maxisinglarna och dÃ¥ vara en rejäl utmanare pÃ¥ den Maxi-12"-lista jag just nu räknar ned pÃ¥ mÃ¥ndagarna pÃ¥ HÃ¥kans Pop.
   "Beauty and sadness" var min första kontakt med Smithereens och den första skivan som släpptes i Sverige med bandet. PÃ¥ den här tiden var Smithereens ett kvalificerat indieband frÃ¥n New York som gav ut sina sporadiska skivor pÃ¥ smÃ¥ lokala etiketter som D-Tone och Little Ricky. Som i det senare fallet skulle fÃ¥ exklusiv distribution i Sverige.
   Bandet bildades 1980 när Pat DeNizio och trummisen Dennis Diken gick ned i en källare i New Jersey för att spela in nÃ¥gra demos med Pats lÃ¥tar. Gitarristen Jim Babjack och basisten Mike Mesaros anslöt strax därefter och bandet gjorde sin scendebut i mars 1980. PÃ¥ hösten samma Ã¥r släppte de den egenproducerade ep:n "Girls about town" med tre DiNizio-lÃ¥tar och en Brian Wilson-cover, i alla lÃ¥ttitlar pÃ¥ skivan förekommer ordet "Girl"...
   Under de följande tvÃ¥ Ã¥ren spelade bandet flitigt pÃ¥ klubbarna runt New York när de upptäcktes av skivproducenten Alan Betrock, rockjournalisten som i mitten pÃ¥ 70-talet förstod den naturliga relationen mellan 60-talets musik och den nya framryckande vÃ¥gen av rockband. Han var tidigt involverad i Blondies, The dB's, Marshall Crenshaws och Richard Hells karriärer och blev den logiska länken och producenten när Smithereens gick in i Record Plants berömda New York-studio för att spela in lÃ¥tarna som blev "Beauty and sadness"-ep:n.
   Med sina fyra lÃ¥tar plus en repris, som är en längre instrumental mix av titellÃ¥ten, bör skivan som sagt beskrivas som en ep men är rakt igenom sensationellt stark. Soundmässigt är det en ljuvlig mix av engelskinspirerad amerikansk rock när den är som bäst. Melodiös och psykedelisk pÃ¥ samma gÃ¥ng. Stundtals tydliga Beatles-klanger som exemplifierar det bästa som gÃ¥r att rekommendera i den genren.
   "Tracey's world" är underbar powerpop med fina elgitarrer och ett munspel som spräcker upp ljudbilden. "Much too much" är ren och skär rockabilly i det svängiga, dansanta standarformatet. "Some other guy" är INTE identisk med Richie Barretts 1962-singel, populär coverlÃ¥t bland Liverpool-band inklusive Beatles samma Ã¥r, utan är som allt annat pÃ¥ Smithereens-skivan skriven av DiNizio. En intensiv framÃ¥tlutad poprocklÃ¥t.
   TitellÃ¥tens tvÃ¥ versioner täcker skivans andrasida. En härligt psykedeliskt färgad poplÃ¥t med sköna "Ticket to ride"-vibrationer. Den över fem minuter lÃ¥nga instrumentalmixade varianten, med endast lite körsÃ¥ng, väcker med sitt sinnesutvidgande sound rena "Eight miles high"-känslor.

"BEAUTY AND SADNESS" MED SMITHEREENS gavs ut på Little Ricky Records 1983 i USA och blev bandets första release i Sverige året efter. Skivan var också premiär för den nystartade svenska skivetiketten Wire. Ett skivbolag som entusiastiskt utlovade att "ingen ny spännande musik ska få dö bortglömningsdöden på grund av rutinmässig behandling". Bolaget stod också bakom Smithereens-turnén som skulle genomföras i Skandinavien efter skivsläppet.
   Wire skulle under kommande Ã¥r ge ut skivor med bland annat Nomads, Fra Lippo Lippi, Leather Nun, Houses and Gardens och All That Jazz.

/ HÃ¥kan

Tomas Skagerström 18/11: Håkan Pop, snyggt skrivet. Håller med dig./Tomas ...

Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...

Mikael Wigström 13/10: Så fint skrivet,,har ju följt nick sedan han började,,och han är fortfarande...

Mikael Bodin 11/10: Jag var också på plats i den bastuliknande arenan och fick uppleva vad som ver...

Mikael Bodin 11/10: Jag var pÃ¥ en av Tyrolspelningarna och en pÃ¥ TrädgÃ¥rn i Göteborg och kan hÃ...

Hanna B 18/09: Hej Håkan! Min uppfattning av kvällen på Frimis var snarare att folk var där...

Peter Forss 5/09: Jag minns låten som "Stop" från LP:n Supersession. Här en spotifylänk till ...

Per H 28/08: Omräknat till dagens penningvärde är det 213 kr, det får man inte många kon...

Per Erik Ahlqvist 28/08: Hej Håkan! Jag har undrat över en sak med just Fluru. De släpte sin debutsing...

Bengt Gustafsson 17/08: Hej Visst kan Bruce varit missnöjd med Rendezvous. Men den spelades live 57 gÃ...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.