Blogginlägg från 2008-02-12

Omöjligt att inte imponeras av Jill

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 11/2 2008.

KONSERT
Jill Johnson
Konserthuset, Örebro 10 februari 2008
Konsertlängd: 19.02-20.30 (88 minuter)
Recensentens plats: Sittande på 14:e bänkraden

Förutsättningar och förväntningar är a och o när jag bedömer konserter. Du kommer till konserten mer eller mindre förberedd med både en bild och en tanke om vad du kommer att få uppleva. Överraskningar och oförutsedda händelser hamnar ofta på pluskontot.
   För elva månader sedan, på exakt samma plats som igår, slog Jill Johnson till rejält med en överraskande och häpnadsväckande stark konsert i en avskalad, nedtonad och dämpad skepnad.
   Av förklarliga skäl, efter förra årets fina prestation, höjdes förväntningarna inför gårdagskvällens konsert men överraskningsmomentet, som är viktigt när intryck ska sammanfattas, var den här gången decimerat till ett delvis tyngre, tuffare och mer elektriskt sound. Som i de sekvenserna ohjälpligt förvandlade soundet till mer hantverk än känslor.
   Visserligen var det till stor del en ny repertoar men eftersom senaste skivan ”Music row” är en naturlig förlängning av den förra turnésvängen, där covers i personliga tolkningar spelade den stora huvudrollen, så var det på den fronten inte så mycket nytt att rapportera om.
   Däremot är det svårt, för att inte säga omöjligt, att inte imponeras av Jill Johnson som artist med en naturlig och personlig utstrålning. Där hon utan minsta konstgjord andning pratade, skojade och var allmänt underhållande i mellansnacken.
   Jills konsert byggde alltså fortfarande på ett väldigt kärleksfullt förhållande till amerikansk countrymusik och på den punkten håller denna svenska sångerska en ganska exklusiv nivå i vårt nordliga klimat.
   Inför ett så gott som fullsatt Konserthus pendlade Jills kompband mellan det där muskulöst amerikanska, snygga accapella-körer och en nedtonad akustiskt baserad bluesgrassorkester. I samma grad pendlade kvalitén på repertoaren.
   Från de innerligt underbara och lågmälda inslagen ”Angel of the morning”, ”Too late to be drinkin’” och nyskrivna ”Baby blue paper” till de rockigare men också klumpigare och opersonligare ”Tumbling dice” och ”Life in the fast lane”. Som ledde fram till blueslåten ”Need your love so bad”, där skicklige Göran Eriksson fick stort utrymme med sin gitarr, som nog inte riktigt är Jill Johnsons hemmaplan. Hur duktig hon än är som sångerska.
   Då kom extralåtarna som en befrielse. Oerhört vackra ”Angel from Montgomery”, med en starkt sjungande Jill, och Neil Youngs ”Love is a rose”, traditionellt framförd som accapella samtidigt som Jill och bandet lämnade scenen och gick ut genom publiken och ut genom dörrarna.

Låtarna:
Rhythm guitar
Country song
Angel of the morning
Why´d you come in here looking like that
Jolene
Mama he's crazy
Calling my children home
Too late to be drinkin´
When love doesn´t love you
Papa come quick
Baby blue paper
Say something
Same everything
Tumbling dice
Life in the fast lane
Need your love so bad

Extralåtar
Angel from Montgomery
Love is a rose

/ Håkan

Tomas Skagerström 18/11: Håkan Pop, snyggt skrivet. Håller med dig./Tomas ...

Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...

Mikael Wigström 13/10: Så fint skrivet,,har ju följt nick sedan han började,,och han är fortfarande...

Mikael Bodin 11/10: Jag var också på plats i den bastuliknande arenan och fick uppleva vad som ver...

Mikael Bodin 11/10: Jag var på en av Tyrolspelningarna och en på Trädgårn i Göteborg och kan h�...

Hanna B 18/09: Hej Håkan! Min uppfattning av kvällen på Frimis var snarare att folk var där...

Peter Forss 5/09: Jag minns låten som "Stop" från LP:n Supersession. Här en spotifylänk till ...

Per H 28/08: Omräknat till dagens penningvärde är det 213 kr, det får man inte många kon...

Per Erik Ahlqvist 28/08: Hej Håkan! Jag har undrat över en sak med just Fluru. De släpte sin debutsing...

Bengt Gustafsson 17/08: Hej Visst kan Bruce varit missnöjd med Rendezvous. Men den spelades live 57 g�...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.