Blogginlägg från 2020-12-28

Pelle Alsing (1960-2020)

Foto: Anders Erkman (1958-2020)Pelle Alsing, 26 juni 1986 i Björneborg.

IBLAND KOMMER NYHETER OM DÖDSFALL bland artister och musiker alldeles för nära min verklighet och mitt minne. När jag förra veckan på söndagskvällen fick nyheten om trummisen PELLE ALSINGS bortgång blev det alldeles för sorgligt för att greppa. Och alldeles för tragiskt för att ens komma på tanken att spontant och kvickt pränta ned några snabbt formulerade kommentarer.
   Pelle var den trevligaste, vänligaste och mest omtänksamma själen, och för all del också den skickligaste trummisen, som jag någonsin har känt. Det tog mig alltså över en vecka för att samla tankar och minnas Pelle med all den respekt som han förtjänade.
   Jag träffade Pelle första gången efter premiären på Ulf Lundells sommarturné i Örebro 1982. Det var fram till dess hans största engagemang som musiker. Han började spela med Lundell redan hösten 1981, på skivinspelningen av singeln ”Snart kommer änglarna att landa”. Den kontakten fick en fortsättning året därpå när albumet ”Kär och galen” spelades in i mars som sedan följdes av två turnéer med Ulf Lundell 1982.
   Pelle var redan då fast medlem i Raj Montana Band, det ursprungligen skånska bandet som när Dan Hylander flyttade till Stockholm vintern 1979/1980 blev Stockholmsbaserat. Musikerna i bandet skulle på några år bli de mest respekterade och hyllade i landet.
   Pelle var den gladaste och piggaste i det här gänget som 1982 följde med Lundell på en minst sagt turbulent resa. Och min kontakt med Pelle fördjupades under de följande åren när Hylander, Py Bäckman och hela Raj Montana Band lade Sverige för sina fötter på oändliga turnéer med många besök i Örebro under några år. Det äventyret tog slut i december 1984 men Pelle var en hårt anlitad musiker på skivinspelningar men turnerade också flitigt.
   Under 1983, mitt under året med ett intensivt turnerande Raj Montana Band, var Pelle medlem i Niklas Strömstedts band på ett par turnéer. Under 80-talets första år spelade Pelle även på skivor med en brokig samling artister och grupper. Från Gösta Linderholm, Kal P Dal och Magnus Uggla till Lustans Lakejer och Ratata.
   Redan 1981 spelade Pelle på Dramaten-skådespelaren Johan Lindells första album. Ett samarbete som blev långvarigt för ett tajt kompband och resulterade i den egna gruppen Passagerarna som fick sitt namn efter ett Lindell-album. Passagerarna gav ut sitt första album 1986 som följdes av fler skivor fram till 1990. Lindell och bandet gjorde tidigt 1986 en kort exklusiv turné som bland annat landade i Örebro för konsert och intervju.

VID ETT TILLFÄLLE, SENVINTERN 1986, var Pelle också medlem i den stora skaran musiker som turnerade under namnet Varmare Än Körv och till och med drog till USA där de uppträdde under det lustiga namnet Off Coors.
   Sommaren 1986 återförenades Pelle med Py Bäckman både på skiva och turné. Jag intervjuade faktiskt Pelle på turnépremiären i Björneborg där han oroade sig för all teknologi med trummaskiner och syntar som höll på att ta jobbet ifrån honom. Bandet som då kompade Py, med producenten och Raj Montana-kollegan Clarence Öfwerman i spetsen, råkade samma sommar i sin helhet bli identiskt med kompet på Roxettes första skivor. Och Pelle kom sedan att bli Roxettes fasta trummis under alla år på ett stort antal världsturnéer och massor av skivor. Därav Pelles titel ”Roxette-trummis” som snurrat runt jorden under senaste veckan.
   Under den andra halvan av 80-talet var Pelle gift med Anne-Lie Rydé och var helt naturligt också medlem i hennes kompband vars turnéer fick problem när Anne-Lie drabbade av återkommande halsproblem. Sommaren 1987 träffade jag Pelle helt spontant på Engelen i Stockholm då han berättade för mig hur Anne-Lie mådde, hon hade precis ställt in sin sommarturné.
   Samma sommar var Pelle trummis i det stora band som kompade både Roxette, Eva Dahlgren och Ratata på den påkostade ”Rock Runt Riket”-turnén.
   Samtidigt som Passagerarna gav ut upprepade skivor i slutet slogs bandet om uppmärksamhet mot slutet av 80-talet. Våren 1989 besökte Pelle och Clarence Öfwerman flera gånger Örebro som medlemmar i det tillfälliga Stockholmsbaserade coverbandet Nerge Wind & Fire med Dave Nerge vid mikrofonen. Alltmedan jobbet som Roxette-trummis tog mer och mer tid.
   Bland alla framgångsrika Roxette-turnéer på 90-talet bestämde sig Dan Hylander för att återförena Raj Montana Band, med originalmusiker, som på sommarturnén 1997 besökte Karlskoga men inte Örebro.
   Varje år från 2009 turnerade Roxette, med Pelle som trummis, runt jorden och först 2013 blev det en längre paus i turnerandet. 27 januari 2013 står jag på Akkurat i Stockholm och väntar på konsert med Billy Bremner och känner att någon klappar mig på axeln. Jag vänder mig om och får se en brett leende Pelle Alsing med sitt gråa bockskägg. Efter säkert 16 år utan några möten kändes det som att vi hade känt varandra i alla år och Pelle undrar hur det är med MIG...
   Sista mötet med Pelle blev efter konserten med ett tillfälligt återförenat Raj Montana Band med Dan Hylander på Conventum i Örebro förra våren. Ett imponerande samspelt band bjöd på underbar underhållning och jag fick några pratstunder med flera musiker. Se bild nedan. Efter en konsert där energin från Pelle Alsings trummor var en viktig ingrediens som höjde konserten långt över alla nostalginivåer.
   Pelle Alsing avled 19 december 2020.

Foto: Anders ErkmanPelle Alsing, 13 april 2019 i Örebro.

/ Håkan

...och fler som har gått bort detta nådens år

ETT BRUTALT OCH OBARNHÄRTIGT TRIST och tråkigt år är snart till ända. På ett både globalt och personligt plan kan jag inte beskriva nådens år 2020 på ett mer positivt sätt. Pandemin härjar och under året har jag förlorat två av mina bästa vänner, mamma och min fotograferande kompis Anders Erkman, och även i övrigt har pop- och rockbranschen mist många profiler. Några är för mig viktigare namn än andra men alla saknas med vördnad och respekt. Vissa har jag under året skrivit några längre rader om, som exempelvis Little Richard, Sean Tyla och Moon Martin, och några andra försvann utan någon kommentar på Håkans Pop.
   Därför ska jag med några kortare kommentarer påminna om några andra profiler som under året lämnat oss och som på ett eller annat sätt satte tveklösa spår i både mitt och andras huvud med sin musik.


Den Tjeckien-födde IVAN KRÁL, gitarr och keyboards, var kanske den minst kände medlemmen i Patti Smiths grupp under 70- och 80-talet. Men det säger inte så mycket för i den gruppen fanns ju både Fred Smith och Lenny Kaye för att inte nämna frontpersonen Patti.
   Patti Smith var Ivan Králs störste arbetsgivare, på klassiska album som ”Radio Ethiopia”, ”Easter” och ”Wave”, men han spelade även med bland annat Iggy Pop, John Waite och John Cale.
   Ivan Král avled av cancer 2 februari 2020.


Utan att riktigt nå exklusiv stjärnstatus i mitt huvud och hjärta tillhörde BILL WITHERS tveklöst musikvärldens främsta namn och då i första hand för sin oförglömliga hitlåt ”Ain't no sunshine” som var hans genombrottslåt 1971. Men han var långtifrån någon one hit wonder för han hade mellan 1972 och 1981 flera hits som exempelvis ”Lean on me” ”Use me” och ”Just the two of us” med sin underbart mjuka barytonstämma som viktigaste instrument.
   Bill Withers avled av hjärtkomnplikationer 30 mars 2020.


JOHN PRINE var ju en jättestor inspiratör till många generationer av alla amerikanska singer/songwriters-artister. Jag äger bara ett vinylalbum med Prine (som jag härmed ber om ursäkt för) och det är ”Sweet revenge” (1973) med det starkt blåfärgade omslaget där John fläker ut sig i en cabriolet med en cigarett i munnen. Det var det liveinspelade spåret ”Dear Abby” som drog åt sig min största uppmärksamhet på skivan. Inför en hysterisk publik både sjunger och talar Prine.
   Jag hade en period på 70-talet där jag växelvis även lyssnade till Prines vän och kollega Steve Goodman, han spelar gitarr på ”Sweet revenge”. Men Prine har genom åren naturligtvis gjort, sjungit och skrivit, massor med andra legendariska låtar där jag aldrig kan sluta lyssna på ”Angel from Montgomery”, varken på engelska (Bonnie Raitt) eller svenska (Totta).
   John Prine avled 7 april 2020 efter komplikationer i samband med covid-19.


I den engelska new wave-rockgruppen The Stranglers var det nog gitarristen och sångaren Hugh Cornwell som var mest känd men soundmässigt hade organisten DAVE GREENFIELD stor del i bandets arrangemang. Bandet tillhörde den brittiska punkgeneration men musikaliskt var kvartetten mer känd för sina melodier än något provokativt uppförande.
   Bandets första skivor 1978 tillhör topparna och starka låtar som ”Peaches”, ”No more heroes” och ”Something better change” glömmer jag aldrig. En stark repertoar som vässade konserten i Örebro våren 1978 till något bättre än den var.
   Dave Greenfield avled av en covid-19-infektion 3 maj 2020.


1964 visste vi inte vad skamusik, rock steady eller reggae var för något. Men däremot kände vi till den svarta sångerskan MILLIE från Jamaica som i maj 1964 tog sig in på Tio i Topp och två veckor senare toppade listan.   
   Millicent Small, som var hennes fullständiga namn, blev pionjären av artister från Jamaica som slog igenom i England. Hennes manager var Chris Blackwell som var en av de första engelsmännen som uppmärksammade musik från Jamaica. Decennier framöver slogs han för reggaemusiken, hade redan grundat skivbolaget Island, och låg sedan bakom artister som Toots & the Maytals och Bob Marley. Millie fick aldrig någon mer hit och får väl närmast beskrivas som en one hit wonder.
   Millie avled av en stroke 5 maj 2020.


Den engelske skivproducenten RUPERT HINE hade ett speciellt sätt att producera skivor och var tekniskt sett tidigt steget före många andra. Men det var som artist han började sin karriär, redan 1971 gav han ut sitt första album (producerades av Deep Purple-basisten Roger Glover), men det skulle dröja till 80-talet innan han kommersiellt blev ett känt namn, både som artist och producent.
   På egna album som ”Immunity” (1981) och ”The wildest wish to fly” (1983) men också på skivor som han producerade åt Kevin Ayers, Yvonne Elliman, några låtar på Tina Turners ”Private dancer”, Stevie Nicks, Bob Geldof och inte minst supergruppen Spin 1ne 2wo, där Hine också var medlem, som släppte ett coveralbum 1993.
   Rupert Hine avled i sitt hem 2 juni 2020.


På 60-talet var engelsmannen WAYNE FONTANA ett framgångsrikt namn som sångare. Han kompades av The Mindbenders (där 10cc-profilen Eric Stewart var medlem) och 1964/65 fick han stora hits med ”Um, um, um, um, um” och ”The game of love”.
   1965 bröt han samarbetet med sitt kompband och fick några mindre hits med ”Come on home” och Graham Gouldmans ”Pamela, Pamela” men försvann sedan.
   Wayne Fontana, hans riktiga namn var Glyn Geoffrey Ellis, avled av cancer 6 augusti 2020.


Den franske skivproducenten, låtskrivaren och arrangören MARK WIRTZ nådde sin absoluta höjdpunkt i karriären med Keith Wests ”Excerpt from A Teenage Opera" som toppade Tio i Topp hösten 1967. Wirtz, Europas svar på Phil Spector, hade planer på ett helt album men det blev bara två singlar. Han var flitigt verksam som producent, bland annat för gruppen Kippington Lodge (där Nick Lowe var medlem), men han kunde dessvärre aldrig upprepa succén.
   Mark Wirtz dog av Pick's sjukdom, en demensrelaterad sjukdom, 7 augusti 2020.


Den store reggaeprofilen TOOTS HIBBERT introducerade ordet reggae redan på 60-talet. Tillsammans med sitt kompband The Maytals blev han så mycket mer än bara en reggaeartist. Han var en profil i reggaemusiken men blandade upp sin musik med gospel, soul, rock och r&b. Han var tillsammans med Bob Marley och Jimmy Cliff den som gjorde reggaemusiken stor i England på 70-talet. Ivrigt påhejad av Island Records chef Chris Blackwell.
   Toots Hibbert avled 12 september 2020 i en misstänkt covid-19-relaterad sjukdom.


Trummisen LEE KERSLAKE var mest känd för alla år, i två omgångar 1971-1979 och 1981-2007, han spelade med Uriah Heep i ungefär åtta olika konstellationer. Åren däremellan spelade han i Ozzy Osbournes band Blizzard Of Ozz. Men Lee var verksam musikerf både före och efter Uriah Heep. 1967 och 1968 i Gods och 1969 i Toe Fat. Under några åri mitten på 00-talet var Lee medlem i hårdrockgruppen Living Loud med bland annat gitarristen Steve Morse.
   Lee Kerslake avled i cancer 19 september 2020.


Den amerikanske låtskrivaren MAC DAVIS kunde ha varit legendariskt känd för en enda låt, Elvis Presleys stora hit ”In the ghetto”, men skrev så många andra låtar under sin karriär. Ofta under sitt riktiga namn Scott Davis. På 70-talet satsade Mac på egen karriär som artist i countrybranschen med ”Baby don't get hooked on me” som största hit.
   Mac blev som sagt mest känd som låtskrivare med låtar som ”Memories”, ”Don't cry daddy”, ”A little less conversation” (alla till Elvis) plus låtmaterial till artister som Bobby Goldboro, Kenny Rogers, Donna Summer(!) och Kiss(!!).
   Mac Davis avled efter en hjärtoperation 29 september 2020.


Även JERRY JEFF WALKER kanske är mest känd för en enda låt, ”Mr Bojangles”, men hade en flitig karriär både artist och låtskrivare. Utan att jag äger en enda Jerry Jeff-skiva har jag blivit bekant med honom genom flera artiklar i tidningen Larm på 70-talet, hört Richard Lindgren framföra ovannämnda låt både live och på skiva och Jerry Jeff som var den första artist spelade in en Guy Clark-låt 1972, ”L.A. Freeway”. Jerry Jeff gav ut ett par dussin album mellan 1967 och 2018.
   Jerry Jeff Walker avled i strupcancer 23 oktober 2020.


Ingen musiker eller låtskrivare kunde mellan 1969 och 1980 personifiera gruppen Uriah Heep bättre än KEN HENSLEY. Under de åren skrev han en majoritet av gruppens repertoar och soundet av hans keyboards genomsyrade bandet skivor och konserter. Han inledde sin karriär redan i mitten på 60-talet, bildade gruppen Gods (med bland annat gitarristen Mick Taylor som medlem), fortsatte i Cliff Bennetts band Toe Fat innan han bildade Uriah Heep 1969. Förutom soloskivor, flera återföreningar i Uriah Heep och ett kort mellanspel i Blackfoot blev Hensleys senare decennier ganska anonyma i USA och Spanien.
   Ken Hensley avled 4 november 2020.


LEN BARRY var visserligen en typisk one hit wonder-artist, hans singel ”1-2-3” blev 1965 en jättehit över hela världen. Barry började sin karriär som sångare i The Dovells som 1961 fick en stor hit med ”Bristol stomp”. Solokarriär inleddes 1964 och Len gav ut fyra singlar innan ”1-2-3” slog till. Under sitt riktiga namn, Len Borisoff, var Barry med och skrev sina egna låtar. Som låtskrivare samarbetade han tidigt med Leon Huff som senare skulle få legendstatus tillsammans med Kenny Gamble, soullegendarer. Barry fortsatte ge ut singlar efter ”1-2-3”, dock inteså kommersiellt framgångsrika, långt in på 70-talet men satsade då mer på producentjobbet.
   Len Barry avled i cancer 5 november 2020.


Gitarristen LESLIE WEST skapade rubriker när han var medlem i den hårda amerikanska rockgruppen Mountain i slutet på 60-talet. West hade tidigare spelat i garagerockbandet The Vagrants som släppte flera singlar från mitten av 60-talet. Men det var i alltså i Mountain som West blev känd. Den karriären följdes av supergruppen West, Bruce & Laing, med bland annat Jack Bruce, vars album ”Why dontcha” (1972) fanns i min samling men det där blytunga hårdrockssoundet blev lite för högljutt för mig. Och resten av Wests karriär noterade jag på avstånd.
   Leslie West avled av hjärttack 20 december 2020.

/ Håkan

Tomas Skagerström 18/11: Håkan Pop, snyggt skrivet. Håller med dig./Tomas ...

Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...

Mikael Wigström 13/10: Så fint skrivet,,har ju följt nick sedan han började,,och han är fortfarande...

Mikael Bodin 11/10: Jag var också på plats i den bastuliknande arenan och fick uppleva vad som ver...

Mikael Bodin 11/10: Jag var på en av Tyrolspelningarna och en på Trädgårn i Göteborg och kan h�...

Hanna B 18/09: Hej Håkan! Min uppfattning av kvällen på Frimis var snarare att folk var där...

Peter Forss 5/09: Jag minns låten som "Stop" från LP:n Supersession. Här en spotifylänk till ...

Per H 28/08: Omräknat till dagens penningvärde är det 213 kr, det får man inte många kon...

Per Erik Ahlqvist 28/08: Hej Håkan! Jag har undrat över en sak med just Fluru. De släpte sin debutsing...

Bengt Gustafsson 17/08: Hej Visst kan Bruce varit missnöjd med Rendezvous. Men den spelades live 57 g�...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.