Blogginlägg från 2006-12-13

Lögnen är den nya sanningen

Vad är vitt och vad är svart? Vad är sanning och vad är lögn? Och vad är parodi och vad är riktig humor? Gråzonen breder ut sig, osäkerheten florerar och lögnen kan vara den nya sanningen.
   Gränsen mellan fiktion, dokumentär och rena rama lögnen blir allt svårare att urskilja. I popens historia har jag upplevt många påhittade, uppdiktade och fantasieggande artister men knappast något så uppenbart lögnaktigt som Dave Stewarts senaste projekt, Platinum Weird.
   Tidigare konstgjorda gruppkonstellationer har räddat ansiktet med mycket humor och snillrik fantasi. Archies, kända för ”Sugar, sugar” och inte så mycket mer, var ju trots allt bara några oskyldigt tecknade figurer.
   Masked Marauders uppstod som resultatet av en helt fejkad skivrecension i Rolling Stone av en helt påhittad skiva gjord av en grupp tagen helt ur fantasin. Som påstods innehålla Mick Jagger, John Lennon, George Harrison och Bob Dylan och produceras av Al Kooper. Som svar på den recensionen producerades en skiva som lät som just det. Uppmärksammad för stunden men glömd i historien.

The Rutles var kanske den fyndigaste och roligaste konstruktionen av alla påhittade grupper. Uppfanns av den engelske musikaliske hjärnan Neil Innes, en sann komiker från sina år i Bonzo Dog Doo-Dah Band, och Monty Python-medlemmen Eric Idle som en satir på The Beatles.
   Innes skrev ”nya” Beatles-låtar som lät kusligt lika originalen men ändå var helt nya låtar. Ett vinnande koncept med outplånlig respekt.
   Klaatu, den amerikanska popgruppen i början på 80-talet, var också påverkade av Beatles och gjorde så snillrikt konstruerad popmusik att ryktet gick intensivt om att det trots allt hade autentisk Beatles-anknytning.
   Till den här spännande skaran av intressanta namn har nu Platinum Weird gjort entré. Men har hittills gjort ett blekt musikaliskt intryck och Dave Stewarts detaljerade marknadsföringsplan ser ut att sluta i ett praktfiasko.
   Tidigt i våras började Stewart sprida den uppdiktade historien om gruppen med det mystiska namnet. Tidigt kom det ut en låt på nätet, ”This guitar”, där George Harrison sjöng, och en biografi som påstod att gruppen existerade 1974 men precis när skivan skulle spelas in försvann sångerskan.

På You Tube la Stewart eller allierade ut filmer som påstods vara gamla tv-inspelningar från 1974 i autentiska bilder. Så tidstrogna att jag själv för en stund tog det på allvar.
   Men det var något i Stewarts historia som inte stämde. Påstods bilda Platinum Weird 1974, debuten skedde på Mick Jaggers födelsedagsfest, Elton John skrev kontrakt med bandet men sångerskan Erin Grace försvann spårlöst när albumet var inspelat men inte utgivet.
   Det är naturligtvis en spännande historia om den hade haft ett uns av sanning. Han påstod vidare att efter Platinum Weird bildade han gruppen Longdancer, som av en tillfällighet faktiskt hade ett riktigt kontrakt med Elton Johns skivbolag Rocket, och där uppstår bokstavligen alla tvivel. För den gruppen gav ut två skivor, 1973 och 1974, och då faller ju alla rimliga tidsangivelser.

Stewart, som ännu inte officiellt medgivit sina uppenbart vilseledande krumbukter, är uppenbart inspirerad av Rutles-historien ty i våras satte han igång en massiv marknadsföringskampanj. Där kändisar som Mick Jagger, Stevie Nicks, Paris Hilton, Annie Lennox och Christina Aguilera spelat in små reklamfilmer och berättar hur gruppen existerade på 70-talet.
   Att Stewart på skivan, som kom för några månader sedan, samarbetar med den professionella låtskrivartjejen Kara DioGuardi, som skrivit låtar åt artister som Carlos Santana, Britney Spears och Gwen Stefani, är ännu en historia höljd i dunkel. Nu 34-åriga DioGuardi påstås på 70-talet ha växt upp med Erin Grace som lärare och därför har ett naturligt förhållande till Platinum Weirds ursprungliga musik.
   Jag hade gärna köpt hela den här historien, alla utstuderade detaljer med komiska inslag, om nu skivan, ”Make believe”, hade varit något att rapportera om. Den är så blek, så opersonlig och så fullständigt obetydlig att den egentligen borde tigas ihjäl.

/ Håkan

Tomas Skagerström 18/11: Håkan Pop, snyggt skrivet. Håller med dig./Tomas ...

Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...

Mikael Wigström 13/10: Så fint skrivet,,har ju följt nick sedan han började,,och han är fortfarande...

Mikael Bodin 11/10: Jag var också på plats i den bastuliknande arenan och fick uppleva vad som ver...

Mikael Bodin 11/10: Jag var på en av Tyrolspelningarna och en på Trädgårn i Göteborg och kan h�...

Hanna B 18/09: Hej Håkan! Min uppfattning av kvällen på Frimis var snarare att folk var där...

Peter Forss 5/09: Jag minns låten som "Stop" från LP:n Supersession. Här en spotifylänk till ...

Per H 28/08: Omräknat till dagens penningvärde är det 213 kr, det får man inte många kon...

Per Erik Ahlqvist 28/08: Hej Håkan! Jag har undrat över en sak med just Fluru. De släpte sin debutsing...

Bengt Gustafsson 17/08: Hej Visst kan Bruce varit missnöjd med Rendezvous. Men den spelades live 57 g�...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.