Blogginlägg från november, 2001

Eldkvarn konsert

Postad: 2001-11-25 14:29
Kategori: Live-recensioner

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 25/11 2001.

KONSERT
ELDKVARN
Frimis, Örebro 23/11 2001


På vägen till Frimis passerar vi en gammal löpsedel som basunerar ut att Örebro är död som livestad. Men på restaurangen, vackert belägen på holmen i Svartån, var det minsann utsålt i fredagskväll när Eldkvarn kom till stan för första gången på nästan tre år.
   Det är naturligtvis glädjande att folk i gemen har upptäckt en av Sveriges hårdast turnerande rockband och att de dessutom ger sig tid, vilket närmast är att betrakta som ett mirakel, att uppleva bandet live. Som bjuder på ännu en ypperlig dimension på Plura & Co:s fantastiska kvalitéer.
   Ty Eldkvarn är inte bara Pluras låtar eller hans oefterhärmliga sång. Det är också musikanternas på alla händer suveräna skicklighet, som aldrig går över kanten till det ekvilibristiska, som mynnar ut i ett tätt nästan överjordiskt sväng som för mig ibland överskuggar både låtarna och Pluras profil.
   Nu ska det väl i rättvisans namn poängteras att för många av besökarna på ett fullpackat och bastuhett Frimis var fredagskvällen en ursäkt för att gå på krogen.
   Men efter en stökig och okoncentrerad inledning tog sig kvällen på ett alldeles underbart sätt mot en upplevelse av rang.
   Under många år, i stort sett sedan de gjorde den olycksaliga "Ny klubb"-skivan för 17 år sedan, har de på skiva varit i en stundtals sagolik form som inte alltid nått sin motsvarighet på scen. Men nu var det längesen det svajade om Eldkvarns sound och konserten på Frimis var inget undantag från de senaste årens konserter som pendlat mellan bra och utsökt.
   Med ännu en ny fin bekantskap i bagaget, senaste skivan "Död stjärna", var det inte överraskande inledningsvis många nya låtar som testade lojaliteten hos de många Eldkvarn-fansen.
   Där exempelvis Carlas nya glansnummer "Runt solen" kan växa till en rejäl hörnsten i Eldkvarns framtida repertoar. I fredags låg den insprängd mellan "Spårvagn genom ljuva livet" och "Kärlekens tunga" men gjorde på inget sätt bort sig.
   Överlag var konserten en fantastisk mix av nytändning och bottenlös rutin. Där Eldkvarn mot slutet kände av stämningen, anpassade extralåtarna och med hjälp av oerhörda publikovationer lyfte sig själva i kragen och avslutade konserten på ett både engagerat och passionerat sätt.

Död stjärna
En farlig väg
Inte ens hundarna vill ha dej
Jag står upp än
Aldrig fick av dig
"Förlåt......."
Du älskar inte mig
Samma sort
3:ans spårvagn genom ljuva livet
Runt solen
Kärlekens tunga
Pojkar pojkar pojkar

Extralåtar
Mitt hjärta tillhör dig
Man utan namn

Extra extralåtar
Kungarna från Broadway
Somliga går i trasiga skor

/ Håkan

”Arkiv X”

Postad: 2001-11-24 16:05
Kategori: Skiv-recensioner

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 24/11 2001.

WILMER X
Arkiv X
(Hi Fidelity/EMI)


Jag har aldrig tidigare tilldelat Wilmer X maximalt betyg. Det var nära en gång för drygt tre år sedan. På det inte alltid så gemytliga Slottsfestivalen fångades jag av en euforisk känsla inför bandet och låtarna. Men när drömmen om en duett mellan Olle Ljungström (som uppträtt tidigare på kvällen) och Nisse Hellberg inte besannades så behärskade jag mig i sista stund.
   Inför en karriärsammanfattande 4cd-box, med det passande namnet "Arkiv X", kan jag varken behärska mig eller fantisera fram argument för att sammantaget ge de 86 fantastiska låtarna mindre än absolut toppbetyg.
   Wilmer X har en märkvärdigt jämn skivkarriär på drygt 20 år bakom sig. Inga märkbara formsvackor eller turbulenta medlemsskiftningar. Kort sagt är bandet extremt homogena vilket, om inte förr, bevisas genom den här samlingen.
   Som är så bra, så stark och så jämn i kvalitén att jag inte vill byta ut en enda låt. Däremot saknar jag naturligtvis låtar som "Leka med livet", "Fast under jorden" och "Saker jag inte bryr mig om". Men det är som sagt inte så mycket att bry sig om. Hur många låtar jag saknar på enkel-cd-versionen, som kommer samtidigt, vågar jag inte ens tänka på.
   "Arkiv X" är inte så mycket en samling på udda, exklusiva spår (exempelvis Jalles födelsedagsskiva, okända B-sidor eller Elvis Presley-covers) utan är en strikt, kvalitetsmässigt guldstämplad produkt.
   De har inte alltid varit fantastiska. Under de första årens stapplande inspelningsförsök kopierade de mer än de skapade. Men det har alltid funnits en linje och en uttalad passion, för rockens rötter (från Jimmy Reed och Bo Diddley via Kinks och Stones till T Rex) i Wilmer. Som de sedan formgivit på sitt sätt, utvecklat och nu fulländat till något fullständigt historiskt.
   Samlingen innehåller inga kompromisser, inga funderingar på att för många rocklåtar på rad kan störa helhetsintrycket. Efter tre cd och en makalöst berättad skivhistoria kommer en skiva med outtakes och anekdoter. Som är lika bra som vilken Wilmer X-skiva som helst. Fast ännu ytterligare lite mer variationsrik.

/ Håkan

Reaktionerna gör att rockboken lever

Postad: 2001-11-19 16:09
Kategori: Krönikor

Den här krönikan publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 19/11 2001.

SÅ FORT VI föds riskerar vi att dö, stod det att läsa i NA förra söndagen.
   Så fort någon ger ut en skiva eller bok så finns det också risker. Inte på liv och död kanske - men nästan. Att någon recensent ska tycka att den inte motsvarar förväntningarna eller, vilket gud förbjuder, föreslå hur den skulle kunna göras bättre.
   Hela tiden handlar det om personliga åsikter och omdömen åt ena eller andra hållet. Och hela tiden riskerar de att riva upp himmel och jord.
   Som när Sven-Olof Malmsten, med sin fulla rätt, blir upprörd över min recension av hans och Bo Erikssons Rockbok - 50 år av rock och pop i Örebro.
   ”Jag undrar vad ditt fullständiga krossande av vår bok tjänar för syfte? Det är helt okej att tycka olika, men jag tycker inte det är okej att göra mos av någon som vill gott. Vi har lagt ner ett stort arbete på att visa upp musikens betydelse i mångas liv i vår stad och förtjänar normal mänsklig respekt”, skriver han i brevet.
   HÅRDA ORD, hårda omdömen från en bitter och besviken man.
   Jag har varken krossat eller mosat Rockboken. Malmsten och Eriksson känner jag som sansade killar och vet att de har lagt ned ett enormt jobb på det här projektet. Rockboken är ett gränslöst ambitiöst projekt, som jag bokstavligen uttryckte mig.
   Mitt uppdrag har inte varit något annat än att granska en unik bok utifrån mina egna värderingar och omdömen. Så personligt och subjektivt det någonsin går. Det är det en recension går ut på, att uttrycka åsikter om det jag ser och i det här fallet läser.
   Malmsten skriver också att de förtjänar normal mänsklig respekt och det hoppas jag verkligen inte att jag har tagit ifrån er. I så fall står det väldigt mycket mellan raderna som jag inte kan tyda.

Om vi ska gå i klinch på lågvattennivå så undrar jag, med min fulla rätt, varför författarna nästan genomgående citerat mig som ”Håkan Pop” fast jag, mig veterligt, aldrig undertecknat en recension eller krönika med det namnet. Det är väl också en form av mänsklig respekt som jag har rätt att kräva. Jag är född Pettersson, har levt 49 år som Pettersson efter min far som levde 73 år med det efternamnet.
   ”Det är väldigt olyckligt att en så onyanserad bild av vår bok fått komma på bästa plats i tidningen. Du måste ha haft helt fel förväntningar och inte alls förstått vårt syfte”.
   DEN NYANSERADE bilden av boken har vi behandlat på nyhetsplats i NA. En recension är, som jag redan nämnt, en kritisk granskning gjord av en människa. Sedan finns det kanske ytterligare 140 000 läsare som tycker si och så. Fel eller rätt förväntning tillhör väl också avdelningen personliga åsikter.
   Jag var inte nöjd med upplägget och kritiserade den inte helt användarvänliga formen. Andra som jag har pratat och haft kontakt med kritiserar mer handfast innehållet, med sakfel och fel uttalanden med mera, som jag inte har någon uppfattning om.
   ”Vi är stolta över vårt arbete som mynnat ut i Rockbok. Det är av kärlek till musiken och vår stad vi valt att använda energi, fantasi och tid att sammanställa dokumentationen Rockbok”.
   NI SOM HAR gjort Rockboken ska givetvis fortsätta att vara stolta över er bok. Men ni ska också vara väldigt glada över reaktionerna, både positiva och negativa. En bok (eller skiva) som inte upprör och skapar känslor är väl närmast att betrakta som en död produkt. Er bok lever - precis som rockutvecklingen i Örebro.

/ Håkan

"Live in New York City"

Postad: 2001-11-17 15:10
Kategori: Dvd-recensioner

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda i november 2001.

BRUCE SPRINGSTEEN
Live in New York City
(Columbia)

Vårens dubbel-cd-utgåva av Springsteens New York-konserter var magisk och tv-upptagningen var ännu ett steg bättre. För att nu, mirakulöst nog, överträffas av dvd-upplagan som slår allt jag tidigare sett, hört och upplevt i levande rock-genren. Fullt av makalöst glasklara detaljer (från Clarence Clemons svarta stenansikte via Bruce, långt in i de svettiga porerna, till den grymme Steven Van Zandts mandolinspelande) och fruktansvärt imponerande liveversioner av 25 låtar. Fem fler än cd:n och 11 fler än tv-programmet.

/ Håkan

Omfattande men inte speciellt användarvänlig rockbok

Postad: 2001-11-11 16:07
Kategori: Bok-recensioner

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 10 november 2001.

LITTERATUR
Bo Eriksson & Sven-Olof Malmsten
Rockbok – 50 år av rock och pop i Örebro
(Studiefrämjandet)


Med ytterst små medel, ännu mindre resurser men med en gränslös, nästan omänsklig ambition har Bo Eriksson och Sven-Olof Malmsten nått mållinjen i sitt maratonlopp att beskriva Örebros pop- och rockhistoria under 50 år. Som jag har längtat. Som jag har hoppats. Som jag har önskat. Och i mitt stilla sinne målat upp och fantiserat om en fantastisk kartläggning, en underbart heltäckande historiebok fylld av anekdoter, spännande bilder och en otroligt underhållande och avslöjande bok om rocklivet i Örebro.
   Men "Rockbok" är inget skönlitterärt verk, långtifrån, som man läser för att den är personligt skriven eller för att den drar finurliga slutsatser. "Rockbok" är inte heller det där slutgiltiga uppslagsverket som jag i min enfald trodde var målet när duon inledde resan för 18 månader sedan.
   "Rockbok" är omfattande och härligt detaljrik men inte överraskande och kommer inte med några nya och stora avslöjanden. Som kopiöst faktaspäckad historiebok har den en poäng, som jag personligen vill hylla, men utan register över alla flitigt förekommande namn så blir den inte speciellt användarvänlig.
   "Rockbok" är ungefär lika spännande som ett torftigt, tråkigt och trist bokslut. En bok som är resultatet av djup källforskning och en omfattande inventering i ämnet. Där kärleken till Örebros rockrötter är så mycket större än förmågan att presentera materialet på ett underhållande sätt.
   Med hjälp av i första hand NA har de nitiskt noterat varje litet källarband och registrerat varje liten medlem.
   Deras intervjuer har i första hand varit formade som förhör kring aktuella musiker. Där anekdoter, personliga minnen och udda uttalanden har fått stå tillbaka för exakta detaljer och ett namndroppande som saknar motstycke. "Rockbok" blir därför mer en uppräkning än en berättelse om en stad och dess rockhistoria.

Prioriteringen i boken kan också diskuteras. Mats Ronander, en artist som jag vill betrakta som nyckelfigur i det här ämnet, omnämns på två anspråkslösa ställen medan exempelvis många demoband representeras med både intervjuer och bilder.
   Att berätta historien om Prisma utan att nämna den numera rikskände revisorn Jan Beime är väl också närmast ett tjänstefel.
   Jag påstår inte att det är en lätt balansgång att rättvist beskriva en stads rockhistoria. Men ibland måste man prioritera, lägga mer krut på vissa portalfigurer med djupa, analytiska intervjuer och låta andra namn bli noteringar i marginalen.
   I marginalen i underkant på boken löper en kronologiskt daterad rockhistoria hämtad från NA och ÖK. Där dock både noggrannheten och värderingarna åsidosatts. Åtskilliga stavfel, några vilseledande sidhänvisningar och att jag nästan genomgående citerats som Håkan Pop kan jag leva med men när datum blir helt fel (jag debuterade över ett år tidigare som recensent i NA än vad boken säger) och komiska bisatser i nyårskrönikor upphöjs till viktiga fakta blir jag lite skeptisk.
   Att spalta upp rockens historia i Örebro under 50 år strikt kronologiskt gör sig inte heller enkelt. Speciellt som författarna valt att först berätta historien rakt av, sedan återkomma till samma namn i specialkapitel och däremellan hänvisa till ytterligare kapitel som tangerar ämnet.
   Ostrukturerat är bara förnamnet. Efter 316 faktaspäckade sidor har jag sällan känt mig så hungrig efter att ha tuggat i mig så mycket.

/ Håkan

”Driving rain”

Postad: 2001-11-10 12:26
Kategori: Skiv-recensioner

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 10/11 2001.

PAUL McCARTNEY
Driving rain
(EMI)


En av världens största melodisnickrare har (tillfälligt?) förlorat sin gudabenådade gåva. De två låtar han här har skrivit med sonen James har så otydlig struktur att jag misstänker att de skrevs samtidigt som de spelades in.
   De senaste årens engagemang i klassisk musik, poesi, måleri och inte minst kärleken har nu splittrat den gode Paul som på måndag levererar en skiva av uppseendeväckande medioker och ojämn kvalité.
   "Driving rain" är givetvis en hyfsad skiva efter konventionella mått mätt. Men är man en före detta Beatles-medlem och har en tidvis fantastisk solokarriär på över 30 år bakom sig får man stå ut med höga krav och enorma önskemål att hela tiden vara på topp.
   Drygt 67 minuter med både pop, snälla ballader, rock, instrumentala sekvenser och till och med experimentella inslag. Men det pendlar påfrestande mellan hackat och malet.
   Min favorit-McCartney är spontan, live i studion, starka melodier och utan pretentiösa inslag. Det är bara ibland som Paul tillfredställer mina önskemål. "Lonely road", "Your way", "I do" och "Tiny bubble" har de anspråkslösa ingredienserna.
   Medan "Spinning on an axis", där basisten i McCartney får helt funkigt spelrum, och experimentella "Rinse the raindrops", tio minuter och tolv textrader, känns allt annat än intressanta.
   Och de riktigt storslagna melodierna är få och sporadiska. Det oändliga temat på första singeln och balladen "From a lover to a friend" känns redan utnött medan "Your loving flame" är en bättre och fräschare variant på kombinationen ballad/kärlekstext.
   Enda låten det riktigt slår gnistor om är "Magic" som är både enkel, maffig och genial.

/ Håkan




10 år (90)
Beatles (59)
Blogg (396)
Feber (5)
Filmklipp (129)
Grupper (16)
Jul (53)
Konserter (216)
Krönikor (136)
Larm (20)
Listor (45)
Maxi12" (35)
Minns (104)
Pubrock (13)
Stiff (49)
www (1)

<< November 2001 >>
Ti On To Fr
      1 2 3 4
5 6 7 8 9 10 11
12 13 14 15 16 17 18
19 20 21 22 23 24 25
26 27 28 29 30    

Per Magnusson 12/08: Hej Håkan, det skall bli spännande att följa din topplista gällande det bästa fr...

Tuffe Tom 24/07: Hej Håkan! Håller med om att Damn...kan vara höjdpunkten ihop med Hard Promis...

Mikael 18/06: Jag är helt enig med dig. Detta är Springsteens masterpiece! Helt oöverträffad i...

Lise-Lotte Andersson 12/06: Hej, Var på Bristol i Södertälje och såg Steve Gibbons kommer inte ihåg vilket ...

Bubbert 17/05: Det stämmer väl inte riktigt att Neil Young skrev den mycket personliga sången ”...

Mikael 7/05: Jag tycker nog du underskattar albumet "George Harrison", som jag tycker är ett ...

Jesper Larsson 27/04: Bra recension. Den konserten skulle man ha varit på! Briljant band som jag aldri...

Mikael Löwengren 26/04: "Det vi aldrig skulle få" var ursprungligen tänkt till bonus-CD:n på den norska ...

Marcus Wensby 18/04: Denna platta (som jag själv kallar "Den blå stolen") är ju helt fantastisk! Gil...

Stefan 12/04: Hej! Bilden ovan är med största sannolikhet från någon konsert på Glädjehuset...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.