Blogginlägg från 2017-11-24

I min skivhylla: Poco

POCO: Rose of cimarron (ABC ABCD 946)

Release: 26 maj 1976
Placering i skivhyllan: Hylla 8. Mellan Pocos "A good feelin' to know" (1972) och The Pogues "Rum sodomy & the lash" (1985).

PLÖTSLIGT DRABBADES JAG AV DJUP NOSTALGI, som av naturliga skäl ofta händer när jag slumpartat bläddrar bland vinylskivorna, och hamnade i en djungel full av amerikansk 70-talscountryrock. Det ena gav det andra och bordet fylldes av skivor med Firefall, Herb Pedersen, Fools Gold, Batdorf & Rodney, Silver, Souther-Hillman-Furay Band och Funky Kings. Kanske inte just i den ordningen.
   Det existerar naturligtvis fler countryrockskivor i samlingen men när jag nÃ¥dde till ovannämnda Poco-skiva tog den spontant spirande fantasin slut. Jag hade hittat albumet som gjorde mig intresserad att Ã¥terupptäcka en över 40 Ã¥r gammal skiva, och samtidigt närmare granska den intressanta historien om kanske världshistoriens första countryrockband, där det egentligen bara var titellÃ¥ten som var mig riktigt bekant och sÃ¥ gott som oförglömlig.
   Jag kan väl som parentes nämna att majoriteten av albumen med de ovannämnda grupperna/artisterna föll mig inte omedelbart pÃ¥ läppen sÃ¥ här 40 Ã¥r efterÃ¥t. NÃ¥gra var helt okej (Fools Gold och Funky Kings), nÃ¥gra för snälla och smeksamma (Silver och Batdorf & Rodney) och nÃ¥gra blev aspiranter för min kategori "I min skivhylla" (Herb Pedersen och Firefall) medan de inledande jazzrockiga lÃ¥tarna pÃ¥ Souther-Hillman-Furay-albumet "Trouble in paradise" släckte tÃ¥lamodet snabbt.
   Men det var ändÃ¥ lustigt att konstatera att skivorna jag spontant plockade ur vinylhyllan, med hopp om bra countryrockskivor, i mÃ¥nga fall var utgivna 1976, sÃ¥ även dagens huvudtema. Jag trodde spontant att den amerikanska countryrocken hade sin kulmen nÃ¥gra Ã¥r tidigare och hade jag tvingats gissa ett datum hade jag nog nämnt hösten 1972 när Eagles släppte sitt debutalbum. 1976 hade ju Eagles utvecklats eller förvandlats till ett mer eller mindre arenarockband.
   Poco fÃ¥r väl ändÃ¥ anses ha startat vÃ¥gen av countryrockband redan hösten 1968 och nästan exakt samtidigt som Byrds gav ut sitt countryklingande album "Sweetheart of the rodeo". Poco blev därmed pÃ¥ sätt och vis föregÃ¥ngare i den countryrocktradition som skulle blomstra nÃ¥gra Ã¥r senare. Med exempelvis just Eagles framfart. En naturlig och logisk fortsättning.
   Poco tillhör ju raden av klassiska grupper som bildades redan i slutet pÃ¥ 60-talet ur spridda rester frÃ¥n andra band, i det här fallet Buffalo Springfield (Jim Messina och Richie Furay), Boenzee Cryque (Rusty Young och George Grantham) och The Poor (Randy Meisner). En klassisk konstellation som bara existerade i drygt ett halvÃ¥r men redan här ser man vad framtiden bär i sitt sköte. Meisner var förste man att hoppa av för att börja spela i Rick Nelsons Stone Canyon Band och sedan hamnade han i Linda Ronstadts kompgrupp där fyra man bröt sig ut och bildade Eagles.

EFTER MEISNERS UTTRÄDE FORTSATTE POCO som kvartett i knappt ett år innan Timothy B Schmit (ännu ett känt namn med framtida Eagles-koppling) tog över basgitarren och bandet existerade i nästa berömda sättning i nio månader innan Messina hoppade av och blev duo med Kenny Loggins. Paul Cotton ersatte och nästa stora låtskrivarprofil hade därmed anlänt. Till ett band vars ständiga medlemsförändringar blev en lång följetong.
   Innan även nästa originalmedlem hoppade av, Furay, i september 1973 kunde bandet i nästan tre Ã¥r, en period som mÃ¥ste beskrivas som Pocos kreativa höjdpunkt, bygga upp sin dignitet pÃ¥ allvar just när den allmänna countryrockvÃ¥gen växte som mest. Det resulterade i tre starka album, "A good feelin' to know" (1973) har jag ocksÃ¥ ett gott förhÃ¥llande till, innan bandet cementerades som kvartett i mÃ¥nga Ã¥r som alltsÃ¥ inkluderar "Rose of cimarron"-skivan.
   Poco blev lite bortglömda under de här Ã¥ren i mitten pÃ¥ 70-talet, i alla fall hos mig, sÃ¥ när recensionsexemplaret av "Rose of cimarron" ramlade ner pÃ¥ mitt bord blev jag överraskad, bÃ¥de musikaliskt och över att bandet fortfarande var i stÃ¥nd att leverera ett starkt album. Utan varken gruppnamn eller albumtitel pÃ¥ omslaget (se bilden ovan) var skivan visuellt anonym (men jag misstänker att den distribuerades med tunn genomskinlig plast utanpÃ¥ där klisterlappar säkert berättade om innehÃ¥llet).
   I min recension framhöll jag just dÃ¥ den 6:42 lÃ¥nga titellÃ¥ten och jämförde med Eagles "Lyin' eyes". Därför har mitt minne aldrig glömt lÃ¥ten, som pÃ¥ skivan för övrigt ligger som lÃ¥t 1 pÃ¥ sida 1. En placering som ocksÃ¥ inneburit att det övriga materialet pÃ¥ skivan under Ã¥ren har hamnat i minnets bakvatten och eventuella kvalitéer är förträngda. Som det är läge att pÃ¥minna om nu.
   1976 hade Rusty Young och Paul Cotton utkristalliserats som bandets huvudsakliga lÃ¥tskrivare där Schmit spelade en mindre roll. Ingen skrev dock lÃ¥tar ihop med nÃ¥gon annan och i stort sett fick Young och Cotton varsin skivsida att breda ut sina respektive lÃ¥tar. Fyra kompositioner var med Schmits tvÃ¥ bidrag psykologiskt placerade mittemellan. Lite överraskande är Cottons lÃ¥tar mer countryfierade än Youngs fast deras musikaliska bakgrund är det motsatta.
   Rusty Young har skrivit den formidabla titellÃ¥ten, spelar elegant bÃ¥de mandolin, banjo och dobro, som alltsÃ¥ sträcker ut sig i närmare sju minuter utan att bli det minsta upprepande eller händelsefattig. Det är väl snarare sÃ¥ att det 90 sekunder lÃ¥nga avslutande partiet med elgitarrsolo, maffigt strÃ¥karrangemang och en omotiverad flygel knappast känns nödvändiga. Där gÃ¥r kreativiteten över gränsen till det överambitiösa. Mannen bakom strÃ¥karrangemanget och flygeln, nu Tom Sellers, var för övrigt producent och arrangör till ovannämnda Batdorf & Rodney- och Silver-skivor och säkert skyldig till de albumens snälla och tama uttryck.
   PÃ¥ Poco-albumets andrasida kontrar Paul Cotton med sitt stÃ¥tliga bidrag, "Too many nights too long", som nästan tangerar styrkan hos "Rose of cimarron". Akustiskt klingande gitarrer, fiol och mandolin i arrangemanget och sedvanligt flerstämmiga röster avslöjar countryrockens innersta kärna.

/ HÃ¥kan

Tomas Skagerström 18/11: Håkan Pop, snyggt skrivet. Håller med dig./Tomas ...

Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...

Mikael Wigström 13/10: Så fint skrivet,,har ju följt nick sedan han började,,och han är fortfarande...

Mikael Bodin 11/10: Jag var också på plats i den bastuliknande arenan och fick uppleva vad som ver...

Mikael Bodin 11/10: Jag var pÃ¥ en av Tyrolspelningarna och en pÃ¥ TrädgÃ¥rn i Göteborg och kan hÃ...

Hanna B 18/09: Hej Håkan! Min uppfattning av kvällen på Frimis var snarare att folk var där...

Peter Forss 5/09: Jag minns låten som "Stop" från LP:n Supersession. Här en spotifylänk till ...

Per H 28/08: Omräknat till dagens penningvärde är det 213 kr, det får man inte många kon...

Per Erik Ahlqvist 28/08: Hej Håkan! Jag har undrat över en sak med just Fluru. De släpte sin debutsing...

Bengt Gustafsson 17/08: Hej Visst kan Bruce varit missnöjd med Rendezvous. Men den spelades live 57 gÃ...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.