Blogginlägg från 2004-11-09

“The change”

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 9/11 2004.

Marie Fredriksson
The change
(Mary Jane/Capitol/EMI)

Marie Fredrikssons comeback på den svenska popscenen har blivit en oväntat rockig återkomst. Stundtals stökig, alltid känslostark och ofta spontant rättfram. En ovanlig sida av Marie som slår mig med häpnad låt efter låt. Melodiskt är det inte lika tveklöst hela tiden.
   Efter två års sjukdom var jag beredd på en känsloexplosion i ord och lågmäld innerlighet i arrangemang. Men dels är orden på engelska, för första gången i Maries solokarriär, och dels är det levande soundet genomgående så mycket kraftfullare än jag vågat tro på. Som nästan får de många djupsinniga och personliga texterna att hamna i bakgrunden av rock, blues och högljudd energi som genomsyrar många låtar.
   Riff och sound har blivit så mycket viktigare än melodi och harmoni så “The change” är ingen rakryggad kommersiell produkt. Som stundtals har mer gemensamt med Hives, lyssna bara på “All you’ve gotta do is feel”, än med Maries hela svenska material. Och musikaliskt kommer “The change” knappast att gå hem oreserverat i både hus och stuga. Men känslomässigt är Maries skiva givetvis redan i hamn som en storsäljare i höst.
   Maries starka version av nyligen avlidne Sacha Distels “The good life” är ett bevis på det.

/ Håkan

Dunger Holland konsert

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 9/11 2004.

KONSERT
Nicolai Dunger
Jolie Holland
Strömpis/Klubb Söndag, Örebro 7/11 2004

När hösten blivit höst på allvar gjorde Klubb Söndag, Örebros akustiska konsertalternativ, en sen säsongspremiär och bjöd på ett späckat program med två amerikanska artister och en svensk.
   Efter den inledande amerikanen Sean Hayes korta uppvärmning med traditionell folkmusik och en röst som påminde om Michael Stipe så tog Jolie Holland över scenen och gav ett känslostarkt men också lite buttert intryck bakom sina solglasögon.
   Men sjuk och dämpad så är det kanske inte så muntert att turnera i kylslagna Sverige. Och förkylningen gav faktiskt en viss sensuell klang på hennes röst och en charmig touch på hennes inbundna framtoning.
   Jolies musik har rötter i den amerikanska folkmusiken men rör sig också helt fritt över både country-, blues- och jazzområdet. Som en följd av röstens lite darriga form så blev hela framträdandet lidande och lite ofokuserat men hon visslade snyggt i flera låtar och hennes fiolspel var klanderfritt.
   Jolie hade ett litet minimalt band med sig men kvällens huvudartist Nicolai Dunger satt på scenen helt själv. Och ägde den faktiskt. Har tidigare uppfattat Dunger som disträ och osäker men uppträdde nu både avslappnad, självsäker och flexibel. Och behandlade sin 12-strängade gitarr som en virtuos.
   Den minst sagt egensinnige Nicolai Dunger, som större delen av publiken kommit till Strömpis för, har verkligen en egen aura när han uppträder. I de stora sammanhangen är han inte så bekväm men i de mindre lokalerna, som Strömpis, blir han de små nyansernas mästare.
   Rutinen och den långa karriären, nio album sedan 1996, till trots har han aldrig tummat på sin kantiga och smått nerviga personlighet. Och det blev både magiskt och udda när han fångade in hela publiken i söndagskväll. Fick den att sjunga med vid ett flertal tillfällen, bland annat ”Hey mama”, men han ignorerade i vanlig ordning alla önskemål om kända låtar. Han ville helst sjunga nya okända låtar och det gör ju honom till en singer-songwriter av en väldigt udda prägel.

/ Håkan

Björn 3/03: Hej Håkan. Tack för de orden om D.J. Tumme upp, för liknelsen med Mick Jagge...

Kjell J 31/01: Texten är förstås skriven 1980, Men ursäkta gnället och/eller pekpinnen, Ro...

Jarmo Tapani Anttila 31/01: Lustigt, har precis läst färdigt boken Too Much Too Young, The 2 Tone records ...

Anne-Lie Dahl Parkegren 16/01: Hej! Jag, en tjejkompis och lilla syrran var på hans konsert. Tror vi satt på...

Peter Jönsson 1/01: Hej Håkan, Bra och nykter recension av Indoor Safari. (Tror emellertid att Nic...

Per Magnusson 29/12: Hej, ang svenska The Howlers inspelning av "Susie Q", som var b-sida på deras e...

Torsten Ståhlberg 29/12: Ang. SAM & DAVE/PERCY SLEDGE/ARTHUR CONLEY/TENDERS: Idrottshuset 25/10 1967. P...

Jan Boholm 13/12: Den här plattan gjorde mig glad, varm och trygg! Har gillat hans lågmälda pla...

Tomas Skagerström 18/11: Håkan Pop, snyggt skrivet. Håller med dig./Tomas ...

Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.