Blogginlägg från 2021-10-27

"Somewhere you feel free"

TOM PETTY
SOMEWHERE YOU FEEL FREE
The making of ”Wildflowers''
Directed by Mary Wharton
(105 minuter)

TOM PETTYS ALBUM ”WILDFLOWERS” (1994) kan mycket väl vara ett av musikhistoriens bästa skivor, garanterat Topp 20 om jag lite snabbt och spontant tänker efter, av alla album jag äger. Ganska exakt fyra år efter Pettys död släpps en dokumentär om inspelningarna av skivan, visades exklusivt igår tisdag på biograf Roxy i Örebro inför en andäktigt intresserad skara, och det kreativa skapandet runt om.
   ”Wildflowers” är ju inte bara ett fantastiskt album, processen med nye producenten Rick Rubins entré i Pettys liv och hans påverkan på sound och arrangemang är ju på en historiskt hög nivå. Och Rubin får många chanser i filmen att förklara sin syn på Petty, hans låtar och hur det ska låta.
   Redan innan Pettys död fanns det långt framskridna planer på att ge ut skivan igen med många extraspår. Som vi kunde se i filmen fanns det mycket inspelat material och ursprungligen fanns det allvarliga funderingar att göra ”Wildflowers” till ett dubbelalbum. För ett år sedan släpptes mycket av det överblivna materialet, exempelvis i en grotesk fem cd-box, men också i en mer bekväm dubbel-cd som jag då faktiskt kvalitetsmässigt tyckte var lite tunn. Men jag tycker nu att dokumentären återupprättar kvalitén lite på det tidigare osläppta materialet. Många av de låtarna figurerar i filmen.
   Inför den planerade återutgivningen av ”Wildflowers” upptäcktes filmmaterial som spelats in mellan 1993 och 1995, på skivinspelning och efterföljande turné, som nu har blivit ryggrad i dokumentären. Många filmklipp, grynigt svartvita, känns privata och inte så professionella men berättar historien på rätt sätt med musiken som huvudroll. De långt senare inspelade intervjuerna med Heartbreakers-medlemmarna Benmont Tench, Mike Campbell, Rubin och Pettys dotter Adria gör sedan historien komplett.
   Tench, Campbell och Rubin var ju de tre viktiga arkitekterna som, tillsammans med Petty, i efterhand kan understryka arbetsmetoden och hur de sedan fick ihop skivan. Alla högaktar musikernas insatser och ambitionen att lämna teknik och elektronik utanför inspelningsprocessen. Det är ju förresten Rick Rubins signum när han producerar skivor och det som fick Johnny Cashs comeback att bli så stor. Första Cash/Rubin-skivan producerades för övrigt parallellt med ”Wildflowers”...
   I filmen får vi också en liten inblick i valet av musiker. Den inte så ledsna Heartbreakers-trummisen Stan Lynch berättar att han fick sparken under de här inspelningarna och ersattes av den lättsamme engelsmannen Steve Ferrone som sedan blev stadig medlem i Heartbreakers. Basisten Howie Epstein, även han Heartbreakers, spelade bara på några spår men fick uteslutande goda vitsord av Petty. Och hans eftermäle, lämnade Heartbreakers 2002 och dog en drogrelaterad död 2003, lämnades utanför dokumentären.
   ”Somewhere you feel free” är en mycket sevärd dokumentär, inte bara för genuina Petty-fans, och filmens en timme och 45 minuter gick överraskande snabbt. Filmen gav en ljus och positiv bild av en kedjerökande Petty, som vid den här tidpunkten hade en del privata problem, men lyckades producera sitt mest personliga album. Jag fick nya favoriter bland låtar som aldrig hamnade på originalalbumet och fick se hur Petty och hans musiker till synes lekfullt skapade låtar och musik.

/ Håkan

ALL TIME BEST #72: "The Band"

THE BAND: The Band (Capitol, 1969)

INGET BAND KAN LEVA UPP TILL SITT NAMN lika bra som The Band. Namnet på bandet har en märkligt lång historia och det tog några år innan det blev officiellt och riktigt accepterat. Det var när The Bands första skiva, albumet ”Music from Big Pink”, släpptes 1 juli 1968. Men inofficiellt hade bandets namn existerat sedan hösten 1965 när Levon Helm, trummor, Robbie Robertson, gitarr, Richard Manuel, piano, Garth Hudson, keyboards/saxofon, och Rick Danko, bas, började turnera som kompband till Bob Dylan som då övergav det akustiska soundet och började spela elektriskt till de traditionella Dylan-fansens missnöje.
   Det huvudsakligen kanadensiska bandet hade under många år tidigare svetsats samman som kompgrupp till rock'n'roll-sångaren Ronnie Hawkins. De fem musikerna lämnade till slut Hawkins och bildade en egen grupp, Levon & the Hawks, innan Dylan-turnén annonserades som Bob Dylan and the Band. Ännu så länge ett anonymt namn på det fem man starka kompet men Levon Helm hoppade tidigt av turnén då han ogillade den negativa publikresponsen som följde med under hela hösten 1965 och våren 1966. Helm ersattes då av Bobby Gregg, Sandy Konikoff och sedan Mickey Jones.
   Efter sommaren 1966, när Dylan hade skadat sig i en mc-olycka, avslutades turnésamarbetet och Levon & the Hawks tog då tillfälligt upp sin egen verksamhet. Men i februari 1967 träffades de igen i Woodstock där de fyra musikerna (Helm var fortfarande ovillig att medverka) bodde i ett hus som hette Big Pink i vars källare det fanns inspelningsutrustning.
   Under flera månader sommaren 1967 satt Dylan och bandet, vars namn The Band fortfarande var inofficiellt, och spelade in mängder av nytt låtmaterial. Helm, som nu hade anslutit till gruppen, kallade gruppen mer eller mindre som skämt för The Crackers men i takt med skivkontrakt som skrevs blev gruppnamnet The Band definitivt någon gång under 1967.
   Källarinspelningarna med Dylan arkiverades i åtta år, officiell release 1975 som ”The Basement Tapes”, då under artistnamnet Bob Dylan & the Band. Under tiden dök några av de inspelade låtarna upp som covers med andra artister. Exempelvis ”You ain't going nowhere” med Byrds, ”Too much of nothing” med Peter, Paul & Mary och ”This wheel's on fire” med Julie Driscoll, Brian Auger And The Trinity. Och tre låtar hamnade av naturliga skäl på The Bands debutalbum ”Music from Big Pink”.
   Naturligtvis har The Bands debutalbum, som släpptes sommaren 1968, ett större historiskt värde än uppföljaren som jag har valt och tycker låtmässigt och musikaliskt är ett strå vassare. Alltför stort fokus på de tre exklusiva Dylan-låtarna motsvarade inte det musikaliska värdet i mina öron. ”The weight”, Robbie Robertsons första hitlåt i det officiella ljuset, är ju en oförglömlig klassiker men förutom Dylan-låtarna är ”Music from Big Pink” ett ganska ordinärt men ändå bra album.

”THE WEIGHT” VAR DEN AVGÖRANDE startpunkten på Robbie Robertsons låtskrivande där han textmässigt kombinerade tradition, kultur och historia på ett sätt som vi aldrig tidigare hade hört. Den finessen utvecklades och finjusterades till bandets andra album, en kvalitetsförbättring som blev extra tydlig på ”The Band”. Från omslaget via en rad klassiska The Band-sånger till typiska men urstarka albumlåtar gör ”The Band” som helhet till bandets absoluta höjdpunkt på skiva.
   Bara bilden på framsidan till omslaget på de fem skäggiga och/eller mustaschprydda männen är ju ett historiskt minne. Redan här tillhörde The Band rockhistorien. Medlemmarna, vid tidpunkten mellan 26 och 32 år gamla, ser ut att vara i övre medelåldern och gjorde sång och musik som var så uttrycksfull och personlig att det inte gick att jämföra The Band med något annat. Med sina tre olika sångare, Helm, Danko och Manuel, blev varje låt ett nytt äventyr för en grupp vars huvudsaklige låtskrivare, Robertson, paradoxalt nog inte sjöng alls.
   Redan från start sätter ”The Band” en hög nivå på den fantastiska underhållningen. ”Across the great divide” är en underbar öppningslåt som representerar The Band så fint med historien om den amerikanska drömmen. Vi ska komma ihåg att 4/5-delar av gruppen, inklusive låtskrivaren, var kanadensare...
   Resten av albumets förstasida innehåller helt igenom bara höjdpunkter med tre starka singellåtar, ”Rag mama rag”, ”The night they drove old Dixie down” och ”Up on cripple creek”, som alla sjöngs av Levon Helm. Hans sångframträdande på ”The night...” under ”The last waltz”-konserten sittande bakom trummorna är ren och skär musikhistoria.
   ”Utfyllnaden” på denna magiska skivsida är långtifrån några anonyma låtar. ”When you awake”, med Danko-sång, och ”Whispering pines”, med Manuel-sång, är kanske okända låtar för allmänheten men gör inte bort sig tillsammans med det mer kända låtmaterialet.
   I jämförelse är andrasidan på ”The Band” av låtmässigt lite mer traditionellt stuk men absolut inte sämre. Några svängiga rocklåtar, ytterligare en vacker Robertson-låt sjungen av Manuel (”Rockin' chair”) och en närmast himmelsk final, ”The unfaithful servant” och ”King Harvest (has surely come)”, där Robertson och The Band överträffar sig själva.
   De två avslutningslåtarna är kanske inte The Bands mest kommersiella höjdpunkter men var trogna bandets liverepertoar och tillhör topparna på livedubbeln ”Rock of ages”. Studioversionerna är inte långt efter.

”THE UNFAITHFUL SERVANT”, med Rick Danko i högform vid mikrofonen, är en underbar höjdpunkt på The Bands andra album.



/ Håkan

Tomas Skagerström 18/11: Håkan Pop, snyggt skrivet. Håller med dig./Tomas ...

Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...

Mikael Wigström 13/10: Så fint skrivet,,har ju följt nick sedan han började,,och han är fortfarande...

Mikael Bodin 11/10: Jag var också på plats i den bastuliknande arenan och fick uppleva vad som ver...

Mikael Bodin 11/10: Jag var på en av Tyrolspelningarna och en på Trädgårn i Göteborg och kan h�...

Hanna B 18/09: Hej Håkan! Min uppfattning av kvällen på Frimis var snarare att folk var där...

Peter Forss 5/09: Jag minns låten som "Stop" från LP:n Supersession. Här en spotifylänk till ...

Per H 28/08: Omräknat till dagens penningvärde är det 213 kr, det får man inte många kon...

Per Erik Ahlqvist 28/08: Hej Håkan! Jag har undrat över en sak med just Fluru. De släpte sin debutsing...

Bengt Gustafsson 17/08: Hej Visst kan Bruce varit missnöjd med Rendezvous. Men den spelades live 57 g�...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.