Blogginlägg från 2019-10-01

Sommaren, augusti och september på Håkans Pop

Foto: Anders ErkmanMats Ronander på Stinsen i Hallsberg.

OKTOBER ÄR HÄR, HÖSTEN ÄR ETT FAKTUM och det är dags att titta tillbaka på Håkans Pop-innehållet under de senaste månaderna. Sommaren var ju till stor del fylld av repriser, gamla texter om album återpublicerades, men också några aktuella texter. Om semestern i Southend-On-Sea, sedvanlig rapport från Packmopedsturnéns sista spelning i Västra Ämtervik och en utomhusspelning med Pontus & Amerikanerna i Örebro innan augusti kom och gjorde innehållet på Håkans Pop lite mer traditionellt.
   Trettonde säsongen på Håkans Pop startade i mitten på augusti och de återkommande kategorierna i år blev ”Bästa 00-albumen” (måndagar), ”Intervjuer 1974-94” (onsdagar) och cover- och tributeskivor (fredagar).
   Sedan 19 augusti har jag varje måndag presenterat ett album från 00-talet på en rangordnad lista från plats 36 till förstaplatsen som avslöjas i maj nästa år. Jag har hittills hunnit med att presentera sju album från platserna 36 till 30 med artisterna/grupperna Ebba Forsberg, Rolling Stones, EP's Trailer Park, Rebecka Törnqvist, Lars Winnerbäck, Peter LeMarc och Wilmer X. Som synes en stor svenskdominerad lista och det kommer även i fortsättningen handla om mycket svenskt men kanske inte med en lika hög procentuell andel som hittills.
   Intervjuserien, med mina gamla intervjuer från 1974 till 1994, som jag inledde förra säsongen fortsätter nu med ett varv till. I augusti-september återpublicerade jag intervjuer med ELO (1978), Thin Lizzy (1980), Lolita Pop (1983), Ulf Lundell (1980), Lizard (1980) och Mats Ronander (1981).
   Bland coverskivorna valde jag under augusti-september album med Allison Moorer, Spin 1ne 2wo, Ian McNabb, Firefall Acoustic, Maritza Horn och KajHolst.
   Ovannämnda Lolita Pop-intervju publicerades på samma dag som det återförenade bandet uppträdde på Örebrofestivalen Live at Heart. En konsert som jag naturligtvis recenserade. I samband med den exklusiva konserten (se bild till vänster) skrev jag en lång karriärsammanfattande artikel om Lolita Pop och hittade av en händelse en 31 år gammal Lolita Pop-konsertrecension som jag publicerade här.
   Min bevakning av årets festival blev lite bristfällig i övrigt men jag missade inte Eric Palmqwists tre olika framträdanden.
   Jag har under de sista månaderna varit på ytterligare konserter: Ulf Lundell i Göteborg, duon Richard Lindgren/Olle Unenge vid två till fällen i Örebro (Pennybridge Arms och en trädgårdskonsert), Mats Ronander i Hallsberg och Per Persson på STÅ förra veckan.
   Jag uppmärksammade några artister som har gått ur tiden under de senaste veckorna, norska sångerskan Anne Grete Preus och den engelske gitarrprofilen Larry Wallis. Båda har jag starka minnen av.
   Jag har även gjort några konventionella recensioner av nya skivor också: Dalaplans ep och Rag-And-Bones senaste album ”How long is the dark?”.

JAG HAR SEDAN I SOMRAS LYSSNAT på många nya skivor men har inte riktigt kommit till skott med några åsikter. Exempelvis passerade album med Doug Seegers, Nike Markelius, Northern Indians, Justin Townes Earle, Waterboys, Laleh, Madonna, Willie Nelson, Raconteurs och Rubinoos mina öron men också ganska obemärkt.
   Med undantag för Ulf Dageby Bands album från i somras (missa inte!) var det först nu i slutet på september som det blev riktigt intressant på skivtallriken med Anna Ternheim och Lars Winnerbäck. Skivor som är bra men som jag ändå inte älskar i sin helhet.
   Ternheims ”A space for lost time” har i vanlig ordning en rad starka låtar med den där personligt starka stämpeln som utmärker en stor artist, underbar sångerska och fantastisk låtskrivare. Så långt uppfattar jag albumet som en klockren hit men däremot har jag några små invändningar på produktion (Anna tillsammans med Björn Yttling) och arrangemang. Jag har en känsla att Anna den här gången har sneglat lite mot ett mer kommersiellt sound med något hitstuderande ögon. Men som sagt, låtarna håller en genomgående hög kvalité.
   Winnerbäck gör väl egentligen inga dåliga skivor men han kanske upprepar sig lite för ofta och med åren har det blivit mer och mer rutin och mindre spännande personlighet på skiva. Jag har alltid väldigt höga förväntningar när jag börjar lyssna på en ny Winnerbäck-platta och blir direkt imponerad på öppningslåten ”Tror jag hittar hem”. Till bara piano i komp inleds låten så starkt och suggestivt med sedvanligt stark text. Låten byggs upp och avslutas med båda elgitarrer och unikt Per Texas Johansson-solo på saxofon.
   Efter den öppningen ramlar Winnerbäck och bandet in i gamla hjulspår och allt känns igen från text och melodier till arrangemang. Med undantag för ”Skulle aldrig hända oss” blir det inte riktigt intressant förrän på skivans sista låt, ”Hymn”, som är så där avskalat personlig som Winnerbäck är i sina bästa stunder.

/ Håkan

Tomas Skagerström 18/11: Håkan Pop, snyggt skrivet. Håller med dig./Tomas ...

Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...

Mikael Wigström 13/10: Så fint skrivet,,har ju följt nick sedan han började,,och han är fortfarande...

Mikael Bodin 11/10: Jag var också på plats i den bastuliknande arenan och fick uppleva vad som ver...

Mikael Bodin 11/10: Jag var på en av Tyrolspelningarna och en på Trädgårn i Göteborg och kan h�...

Hanna B 18/09: Hej Håkan! Min uppfattning av kvällen på Frimis var snarare att folk var där...

Peter Forss 5/09: Jag minns låten som "Stop" från LP:n Supersession. Här en spotifylänk till ...

Per H 28/08: Omräknat till dagens penningvärde är det 213 kr, det får man inte många kon...

Per Erik Ahlqvist 28/08: Hej Håkan! Jag har undrat över en sak med just Fluru. De släpte sin debutsing...

Bengt Gustafsson 17/08: Hej Visst kan Bruce varit missnöjd med Rendezvous. Men den spelades live 57 g�...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.