Blogginlägg från 2016-10-19

Gick aldrig vilse

EFTER JOHN HIATTS FANTASTISKA ALBUM "BRING THE FAMILY", 80-talets bästa skiva i min värld, som släpptes i maj 1987 var det i augusti dags att turnera. Det var naturligtvis praktiskt omöjligt att få ihop killarna som spelar på skivan, Ry Cooder, Nick Lowe och Jim Keltner, men Hiatt vänder sig då till ett redan existerande band, The Goners.
   Turnén inleddes i Boulder, Colorado, fortsatte i övriga USA och Kanada och nÃ¥dde sedan Europa i oktober. The Goners, som tidigare hette Bayou Rhythm Band (dÃ¥ med Greg Morrow pÃ¥ trummor), var samlingsnamnet pÃ¥ tre musiker som kom att bli Hiatts stadiga kompband under bÃ¥de 1987 och 1988. Vilket ocksÃ¥ ledde till att bandet av naturliga skäl kompade Hiatt pÃ¥ hans nästa studioalbum, "Slow turning" (1988).
   Ett samarbete som Ã¥terupptogs 1999 och fram till 2003 var det The Goners som kompade John Hiatt pÃ¥ turnéer. Vilket fick till följd att bandet finns med pÃ¥ bÃ¥de "The tiki bar is open" (2001) och "Beneath this gruff exterior" (2003).


Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 8/10 1987.

JOHN HIATT
Konserthuset, Stockholm 6 oktober 1987

Efter att ha gjort årets bästa album, "Bring the family" (inspelad på bara fyra dagar), var det inte en fråga om John Hiatt skulle lyckas under efterföljande turné. Det var istället en fråga om hur stor succén skulle bli.
   PÃ¥ ett inte(!) fullsatt Konserthus i Stockholm pÃ¥ tisdagskvällen blev han till slut inropad fyra gÃ¥nger och dÃ¥ var det bara en brÃ¥kdel av publiken som fÃ¥tt nog. Efter en nära nog tvÃ¥ timmar lÃ¥ng konsert som givetvis byggde pÃ¥ senaste skivan men ocksÃ¥ innehöll nÃ¥gra äldre favoriter.
   "Bring the family" spelades i stort sett in live i studion. Bara ett handfull sÃ¥ng- och solopÃ¥lägg gjordes. Därav den spontana och helt fantastiska stämningen som genomsyrade hela produktionen.
   DÃ¥ jobbade Hiatt med proffs som Jim Keltner, Nick Lowe och Ry Cooder som nu när det är dags för turné inte har möjlighet att deltaga. En trio Louisiana-musiker (Sonny Landreth, slide, Dave Ranson, bas, och Ken Blevins, trummor) hade det naturliga och rullande svänget i ryggraden.
   Hiatt dubblerade mellan den akustiska gitarren och pianot sÃ¥ sättningen pÃ¥ scen var minimal men största instrumentet av dem alla denna tisdagskväll var Hiatts underbara röst.
   En röst som bar konserten under armarna frÃ¥n rockigaste rock, "Pink bedroom", till Ry Cooders harmoniska "Borderline", en lÃ¥t som Hiatt mycket sällan gör pÃ¥ konserter.
   "Pink bedroom" och flera andra lÃ¥tar som "She loves the jerk" och "Riding with the king" hade fÃ¥tt ett helt annat stuk som mer liknade soundet pÃ¥ senaste albumet.
   Som rutinerad konsertartist kommunicerade Hiatt ofta med publiken. Ibland ensam bakom pianot, ibland ensam pÃ¥ scen med gitarr. VÃ¥gade pÃ¥ ett moget sätt dämpa tempot i mitten pÃ¥ flera lÃ¥tar, "Love like blood", "Your dad did" och "Riding with the king", för att sedan öka och svänga grymt mot slutet. Utan att spränga nÃ¥gra ljudvallar eller gÃ¥ vilse i oändliga solon.
   SÃ¥ professionellt jobbar en 35-Ã¥rig rockartist som befinner sig i sin mest blomstrande rockepok.


Aftonbladet 7/10 1987.


Expressen 7/10 1987.

/ HÃ¥kan

Tomas Skagerström 18/11: Håkan Pop, snyggt skrivet. Håller med dig./Tomas ...

Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...

Mikael Wigström 13/10: Så fint skrivet,,har ju följt nick sedan han började,,och han är fortfarande...

Mikael Bodin 11/10: Jag var också på plats i den bastuliknande arenan och fick uppleva vad som ver...

Mikael Bodin 11/10: Jag var pÃ¥ en av Tyrolspelningarna och en pÃ¥ TrädgÃ¥rn i Göteborg och kan hÃ...

Hanna B 18/09: Hej Håkan! Min uppfattning av kvällen på Frimis var snarare att folk var där...

Peter Forss 5/09: Jag minns låten som "Stop" från LP:n Supersession. Här en spotifylänk till ...

Per H 28/08: Omräknat till dagens penningvärde är det 213 kr, det får man inte många kon...

Per Erik Ahlqvist 28/08: Hej Håkan! Jag har undrat över en sak med just Fluru. De släpte sin debutsing...

Bengt Gustafsson 17/08: Hej Visst kan Bruce varit missnöjd med Rendezvous. Men den spelades live 57 gÃ...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.