Blogginlägg från 2016-10-10

#30. dvd: Rude boy

THE CLASH: Rude boy (Metrodome, 2001)

DEN ENGELSKA BIOGRAFFILMEN "RUDE BOY", från 1980, är i grund och botten en fiktiv historia men så nära en dokumentär det går att komma. Den berättar historien om punkaren Ray Gange, som spelar sig själv, och säger upp sig från jobbet i en sexshop i Londons West End för att börja jobba som roadie i Englands just då (1978) mest spännande liveband, The Clash. Följer med bandet på turné och vi får genom kameran tillträde till bandets replokaler, inspelningsstudio, backstage och scenen i explosiva livebilder.
   Filmen ligger mig väldigt varmt om hjärtat då jag såg "Rude boy" på biograf i London i mars 1980 veckan efter premiären. De livefilmade sekvenserna i filmen är så levande och musikaliskt starka att jag just där och då blev mycket imponerad av gruppen, mer än tidigare. Och då kan jag tillägga att jag såg bandet live i Örebro i oktober 1977 och hade lyssnat på "London calling" bara några månader innan filmen.
   "Rude boy" är en fantastisk musikfilm fast den nog mest har ambition att förmedla ett politiskt budskap från ett England där rasism härjar, gatudemonstrationer avlöser varandra medan högerpartiet National Front växer och Margaret Thatcher till slut får makten 1979. Filmen är på sätt och vis ett tidsdokument men budskapet är inte så tydligt fast Gange hänger i de rätta sällskapen där Clash har sin hemvist. Bandet har i efterhand underkänt filmen och var missnöjda med hur bandets åsikter skildrades. När jag såg filmen första gången överskuggade Clashs framträdanden alla eventuella budskap och jag har fortfarande samma känsla.
   Mellan alla fina livebilder drar Gange (namnet är slarvigt felstavat "Ray Grange" på omslaget till min dvd...) omkring lite håglöst i London, trött på jobbet men drömmer rockstjärnedrömmen och som roadie åt Clash blir hans dröm nästan verklighet. Denne Gange hade ingen skådespelarrutin när filmen gjordes och konstigt nog fick han inga fler anbud efter "Rude boy". Visar väl ingen extremt stor talang som skådespelare här men ser bra ut och borde kunna levt på den här erfarenheten.
   När jag idag söker på Ray Ganges namn visar det sig, lite uppseendeväckande, att han håller på och spelar in en film, "The price of death" (se bild vänster), just nu och spelar då Sam Crenshaw i en västernfilm med okänt premiärdatum.
   Producenterna och regissörerna till "Rude boy", Jack Hazan och David Mingay, kunde inte skryta om någon intressant bakgrund i filmbranschen och filmen resulterade inte i någon stor framtid för de två. Men de har kommit nära Clash i en tid när deras storhet var i växande. När filmen gjordes, 1978, hade Clash exempelvis inte släppt någon skiva i USA. Debutsingeln där blev "I fought the law" samtidigt som debutalbumet släpptes sommaren 1979, drygt två år efter England.
   I verkligheten utspelar sig filmen när bandet håller på och spelar in sitt andra album, "Give 'em enough rope", i Basing Street Studios våren 1978 och livebilderna är hämtade från den engelska turnén "Clash on parole" från samma tid.

DE ENGELSKA MILJÖERNA FRÅN DET SENA 70-TALET förstärker givetvis är också filmens kvalitetsnivå men mest av allt är det alltså livebilderna med The Clash som gör filmen levande till just den intressanta musikfilm som marknadsföringen vill förmedla: "The movie is a must have for Clash fans" som det heter. Ljudet är verkligen vibrerande och Clashs rockiga livesound kliver ut ur tv-rutan på ett mycket effektivt sätt. Ofta är konsertinslagen filmade bakifrån där man ser det gungande publikhavet, som i Victoria Park 30 April 1978, älska den engelska punkrockens ledande band fysiskt.
   Från Rock Against Racism-konserten får vi oerhört starka konsertversioner av "London's burning" och "White riot" (där Sham 69-sångaren Jimmy Pursey gör ett inhopp) som hetsar upp publiken till max.
   Men även ett besök i replokalen Rehearsal Rehearsals i Camden, där de spelar "Garageland", är musikaliskt imponerande när de tre musikerna står med ansiktet mot trummisen Topper Headon och öser på för livet.
   Turnén våren 1978 tar Clash också till Skottland och vi får några explosiva livebilder från både Glasgow, Aberdeen och Dunfermline. Men också ett exklusivt besök i inspelningsstudion där Joe Strummer och Mick Jones sjunger in "All the young punks" respektive "Stay free" till nya albumet.
   Det sägs att Clash spelade in musiken till livebilderna igen i studion men det är inget som stör livekänslan i deras framträdanden här. De tre låtarna från Music Machine i London, "Complete control", "Safe Europeran home" och "What's my name", tillhör filmens höjdpunkter. Inte minst tack vare en kokande het publik.
   Till de mest exklusiva bidragen till filmen vill jag nog också räkna Joe Strummer sittande vid pianot i bandets replokal och hamra iväg "No reason" och en helt orepeterad "Let the good times roll". Två låtar som inte finns officiellt utgivna med Clash. Men även liveversionen av "I fought the law" på ett packat Lyceum i London, filmens sista liveinslag, imponerar givetvis.
   Det felstavade namnet på huvudrollsinnehaven är givetvis en stor miss men informationen i övrigt, på insidan av dvd-omslaget, är utmärkt där alla scener i filmen är tydligt markerade.

Extramaterial: 1. Livespår: "English Civil War", den gamla amerikanska folksången "When Johnny Comes Marching Home" som med irländska rötter också är känd som "Johnny I Hardly Knew Ye". 2. Livespår: "White riot", trångt och livligt både på och framför scenen. 3. Stillbilder från filmen. 4. Production notes: Förklaring på det 400 år gamla uttrycket "Rude boy" som även har en jamaicansk koppling. Historien om Ray Gange och vad som hände efter filmen, att han flyttade till USA och gifte sig. Clashs historia fram till filmen i mars 1980: Turnéplanen för "Clash on parole" uppritad på Englandskarta. David Mingay/Jack Hazan-samarbetet förklaras. Träffades 1969 och hadenågra anspråkslösa filmer, "Grant North" och "A bigger splash", bakom sig innan "Rude boy".

/ Håkan

Björn 3/03: Hej Håkan. Tack för de orden om D.J. Tumme upp, för liknelsen med Mick Jagge...

Kjell J 31/01: Texten är förstås skriven 1980, Men ursäkta gnället och/eller pekpinnen, Ro...

Jarmo Tapani Anttila 31/01: Lustigt, har precis läst färdigt boken Too Much Too Young, The 2 Tone records ...

Anne-Lie Dahl Parkegren 16/01: Hej! Jag, en tjejkompis och lilla syrran var på hans konsert. Tror vi satt på...

Peter Jönsson 1/01: Hej Håkan, Bra och nykter recension av Indoor Safari. (Tror emellertid att Nic...

Per Magnusson 29/12: Hej, ang svenska The Howlers inspelning av "Susie Q", som var b-sida på deras e...

Torsten Ståhlberg 29/12: Ang. SAM & DAVE/PERCY SLEDGE/ARTHUR CONLEY/TENDERS: Idrottshuset 25/10 1967. P...

Jan Boholm 13/12: Den här plattan gjorde mig glad, varm och trygg! Har gillat hans lågmälda pla...

Tomas Skagerström 18/11: Håkan Pop, snyggt skrivet. Håller med dig./Tomas ...

Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.