Blogginlägg från 2013-10-23

John "Gypie" Mayo (1951-2013)

I april 1977 ersatte Gypie Mayo originalgitarristen Wilko Johnson i Dr Feelgood. I nästan fyra år var han medlem och i mina öron var det gruppens bästa och mest kreativa år.
   Mayo hade kanske inte Wilkos utstrÃ¥lning (vem har det?) men kom in som en färgstark gitarrist och blev ocksÃ¥ en viktig lÃ¥tskrivare i gruppen. Redan pÃ¥ första albumet tillsammans, "Be seeing you" (oktober 1977) hade Mayo del i de flesta originallÃ¥tarna och "Hi-rise" skrev han dessutom själv.
   Inför nästa album, "Private practice", hamnade Mayos gitarr och lÃ¥tar än mer i centrum och skulle pÃ¥ en av albumlÃ¥tarna, "Milk and alcohol", spela huvudrollen tack vare ett av hans gitarriff som sedan fick en text av Nick Lowe. LÃ¥ten blev Feelgoods största listsuccé i England.
   Under Mayos tid i Feelgood producerade gruppen fem album, inklusive en liveskiva, där han bidrog med lÃ¥tar till alla. Inte minst pÃ¥ den Nick Lowe-producerade "A case of the shakes" (1980), hans sista skiva med gruppen, där han var med och skrev sju lÃ¥tar.
   I mars 1981 lämnade han gruppen och spelade först med The Cobras och sedan med The Lone Sharks med bland annat Bill Hurley pÃ¥ sÃ¥ng. Under 90-talet spelade han ocksÃ¥ i en ombildning av Yardbirds och under senare Ã¥r spelade han i Oriole Express.
   Mitt enda levande minne av Gypie Mayo var 1988 när jag sÃ¥g Inmates i Örebro dÃ¥ han tillfälligt ersatte bandets ordinarie gitarrist Peter Gunn. Ni kan läsa mer om den konserten här.
   När Gypie Mayo, döpt till John Phillip Cathra, gick med i Dr Feelgood fanns där redan tre John, Lee John Collinson (Lee Brilleaux), John Martin (The Big Figure) och John Sparkes (Sparko) sÃ¥ Lee döpte om honom till Gypie Mayo.
   Läs även Will Birchs initierade ord om Gypie här.
   Gypie Mayo dog i morse 23 oktober 2013 efter en tids sjukdom.

/ HÃ¥kan

"Women"

HALDEN ELECTRIC
Women
(Rootsy/Home On The Range)

Ibland får jag för mig att Norge är USA:s närmaste grannland. Inte minst musikaliskt har de båda länderna många gemensamma intressen. Jag, som är tillräckligt gammal, minns exempelvis på 80-talet när den norska musiktidningen Beat skrev om otaliga intressanta amerikanska artister inom rock- och countrygenren. De uppmärksammade namn som ingen skrev om i Sverige. Americana innan ordet hade uppfunnits.
   I den lite udda, mycket personliga men musikaliskt mycket starka genren befinner sig Halden Electric som inte vill bestämma sig för om det är en artist, ett band eller ett koncept. SÃ¥dant skapar lite oro och osäkerhet i mitt huvud där jag alltid uppfattat Halden Electric som en person, som en pseudonym för Anders Svendsen. Det har jag inte minst fÃ¥tt uppleva under hans uppmärksammade konserter pÃ¥ Live At Heart ett par gÃ¥nger.
   Det är Svendsen som sjunger och har skrivit samtliga lÃ¥tar pÃ¥ det nya albumet, en dubbel-cd, och har tillsammans med multiinstrumentalisten Freddy Holm bÃ¥de producerat, spelat in och mixat skivan. Men har ocksÃ¥ musiker bakom sig, främst Holm som snarast är virtuos pÃ¥ bÃ¥de mandolin, dobro, gfiol, cello och steelguitar.
   Nu är första halvan av "Women" musikaliskt överlag ingen stor produktion med skickliga musikerinsatser som viktigaste detalj. Nej, Svendsen är sÃ¥ lÃ¥ngt lÃ¥gmäld, sÃ¥ngerna är ofta lite svÃ¥rtillgängliga för det ovana örat och profilerade refränger är inte direkt i centrum ty berättelserna och texterna bottnar ofta i vemod, bitterhet, sorg och för all del ocksÃ¥ glädje.
   Inledande "Loving comes to life", med ett finmejslat plockande pÃ¥ en mandolin och det trygga celloljudet, välkomnar lyssnaren pÃ¥ ett fint och lovande sätt. Sedan radas sÃ¥ngerna upp ansprÃ¥kslöst och sympatiskt, pÃ¥ ett gammalt amerikanskt sätt, men utan att fastna i min hjärna pÃ¥ riktigt. Sedan kommer den oerhört vackra "Annie leaving" och förändrar allt. Som en gammal folkmelodi, och den pÃ¥minner om nÃ¥got man har hört förut, sjungs och spelas det pÃ¥ ett alldeles magiskt sätt.
   Den huvudsakligen akustiska första cd:n avslutas med "True love", ännu en melodiskt magisk pärla, och albumets elektriska del inleds med "No more love" och det är inte bara texterna som dÃ¥ ändrar karaktär.
   Av olika skäl är cd 2 elektrisk, mer högljudd och där blir uttrycket lite större men ocksÃ¥ lite mindre personligt. De stora gesterna, de elektriska gitarrerna blir mer effekter än musikaliskt motiverade. Tänker jag först innan lÃ¥tar som den Neil Young-influerade "Somewhere" och den fina "All I ever needed", med fiolen i centrum, fÃ¥r mig pÃ¥ andra tankar. Men fiol/cello ihop med elektrisk gitarr är inte alltid en positiv kombination. Ibland, "See no evil" och "How much attention", luktar det ren symfonirock.
   Slutet är dock gott pÃ¥ denna samling med hela 20 nya Halden Electric-lÃ¥tar. PÃ¥ "Trust your love" har han i halvfart fÃ¥tt vemod och elektricitet att mötas pÃ¥ halva vägen.

/ HÃ¥kan

Mogen sångerska

Irma, som vid den här tidpunkten strök sitt efternamn Schultz, hade på försommaren 1989 solodebuterat med albumet "Då staden har vaknat" och genomförde på hösten en sporadisk turné i eget namn. I kompbandet hade producenten Billy Bolero, på gitarr, samlat en mix av musiker från de Bolero-producerade grupperna SH! (Nyström, Sventelius) och Zzaj (Gunnarsson, Eriksson) plus körtjejen Emily Gray som 1983 var medlem i Raj Montana Band.

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 13/10 1989.

IRMA
Contan, Örebro 11 oktober 1989

Irma Schultz på scen. De fyra konserter hon just nu genomför sker inte under stor publicitet och som albumdebutant är hon givetvis ännu en okänt kort. Ändå var det välfyllt med folk på Contan i onsdagskväll.
   Det var en förhÃ¥llandevis ung publik uppfödd pÃ¥ disco och dans som därför var lite avvaktande för levande rock.
   Irma är en ovanligt mogen sÃ¥ngerska som albumdebuterade i vÃ¥ras. Hon har lÃ¥ng rutin som körsÃ¥ngerska bakom bland annat Imperiet, Lolita Pop, Docenterna, Zzaj och Reeperbahn och har tidigare varit medlem i Zzang Tumb, Big Bang Ralph och Paris Bis.
   Med bara ett album bakom sig, en skiva där producenten Billy Bolero dessutom har skrivit de flesta lÃ¥tar, är det tufft att redan turnera. Men skivan är genomgÃ¥ende stark och pÃ¥ scen fick den lugna musiken pÃ¥ vinyl ett helt annat bett. Och Irma hade en underbar röst, som hon har utvecklat ytterligare hos den kände sÃ¥ngpedagogen Bo Sydow, som passade till bÃ¥de rock och ballader.
   Med samma känsla och noggrannhet som Billy Bolero skapat Irmas sound pÃ¥ skiva hade han ocksÃ¥ samlat ihop ett stort och duktigt gäng kompmusiker. Bolero, som spelade gitarr, omgav sig med musiker frÃ¥n SH! och Zzaj och en körtjej, Emily Gray, som tidigare sjungit med Raj Montana Band.
   Den ödmjukhet och vänliga framtoning Irma har privat var som bortblÃ¥st när hon klev upp pÃ¥ scenen. Ännu sÃ¥ länge hade hon lite svÃ¥rt för mellansnacket men som sÃ¥ngerska är hon redan ett helgjutet proffs med en självklar utstrÃ¥lning och en rutin hon odlat sedan 16-Ã¥rsÃ¥ldern.
   Irma med vänner framförde Ã¥tta av de tio lÃ¥tarna frÃ¥n albumet. Följaktligen en kort konsert som gav en hoppfull föraning om framtiden.
   Hon hÃ¥ller pÃ¥ och skriver egna lÃ¥tar nu och med ytterligare nÃ¥gra album bakom sig kan hon bli en sensation även pÃ¥ scen. Redan nu kan vi dock ana en osedvanligt talangfull sÃ¥ngerska.

Billy Bolero, gitarr
Mats Gunnarsson, saxofon och percussion
Johan Nyström, trummor
Patrik Sventelius, bas
HÃ¥kan Eriksson, keyboards
Emily Gray, kör

LÃ¥tarna:
Vem är du
För varje steg
När dagen återvänder
Genom natten
VÃ¥r bar
Tillbaks till mig
När du ändå tänker gå

Extralåt
Den jag väntat på

/ HÃ¥kan

Tomas Skagerström 18/11: Håkan Pop, snyggt skrivet. Håller med dig./Tomas ...

Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...

Mikael Wigström 13/10: Så fint skrivet,,har ju följt nick sedan han började,,och han är fortfarande...

Mikael Bodin 11/10: Jag var också på plats i den bastuliknande arenan och fick uppleva vad som ver...

Mikael Bodin 11/10: Jag var pÃ¥ en av Tyrolspelningarna och en pÃ¥ TrädgÃ¥rn i Göteborg och kan hÃ...

Hanna B 18/09: Hej Håkan! Min uppfattning av kvällen på Frimis var snarare att folk var där...

Peter Forss 5/09: Jag minns låten som "Stop" från LP:n Supersession. Här en spotifylänk till ...

Per H 28/08: Omräknat till dagens penningvärde är det 213 kr, det får man inte många kon...

Per Erik Ahlqvist 28/08: Hej Håkan! Jag har undrat över en sak med just Fluru. De släpte sin debutsing...

Bengt Gustafsson 17/08: Hej Visst kan Bruce varit missnöjd med Rendezvous. Men den spelades live 57 gÃ...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.