Blogginlägg från 2013-10-11

Underhållande pop i en välfylld foajé

Bilder: Anders Erkman

THE BAGARI-HAYES PROJECT
Clarion Hotel, Örebro 10 oktober 2013
Konsertlängd: 20:08-21:09 (61 min)
Min plats: ca 7 meter från scen delvis skymd bakom en pelare.

I samband med ett skivsläpp är en så kallad releasekonsert alltid något speciellt. Förväntansfullt och festligt i publiken, spelsuget och lättsamt på scen. Det blir liksom hemmaplan för bandet på en konsert inför många vänner, bekanta och familj. Men de gynnsamma förutsättningarna störde inte ambitionen hos The Bagari-Hayes Project att bjuda på det allra bästa från en skiva, recension här, som håller en hög och underhållande nivå.
   I biljettpriset ingick ett exemplar av skivan "Chakoufi" sÃ¥ mÃ¥nga i publiken hade säkert inte hört skivan innan konserten. Men materialet är ju av den omedelbara sorten sÃ¥ jag tror alla gick hem efter konserten med ett leende pÃ¥ läpparna. Nya skivan spelade givetvis en stor huvudroll pÃ¥ torsdagskvällens konsert.
   I sÃ¥ gott som samma lÃ¥tordning tog bandet sig igenom repertoaren och rytmen mellan lÃ¥tarna pÃ¥ skivan blev givetvis lika naturlig pÃ¥ scen. Med underhÃ¥llande mellansnack av John Hayes Jr som extra bonus. Han behärskade den svÃ¥ra konsten att blanda allvar med humor perfekt. Bredvid stod bandets andre huvudperson, Tommy Bagari och spelade genomgÃ¥ende akustisk gitarr, exemplariskt mixad, pÃ¥ ett lysande personligt sätt.
   Med sig pÃ¥ scen hade Bagari-Hayes samma gäng musiker som pÃ¥ skivan, lugn och trygghet för alla inblandade. Men ingen lutade sig tillbaka utan alla bjöd pÃ¥ ett genomgÃ¥ende högklassigt framförande. Med ännu en gÃ¥ng Clas Olofsson som den kanske mest lysande medlemmen pÃ¥ sina olika steelgitarrer, elektrisk slidegitarr och mandolin. Slutsolot pÃ¥ "Children of a greater God" var en av konsertens mest hisnande upplevelser.
   John Hays Jr överraskade som sÃ¥ngare redan pÃ¥ skivan och motsvarade de höjda förväntningarna pÃ¥ scen med en stark och väldigt melodisk röst. Tommy Bagari hade mer emotionell kraft i sin röst och kombinationen av de bÃ¥da stämmorna ger bandet en underbar bredd och styrka.
   Trots rutinerade musiker i den bakre linjen, Olofsson, Fredrik Landh och Anders Moberg, var det ändÃ¥ de udda instrumenten fioler och det irländska inslaget med säckpipa och flöjt som gav livearrangemangen det mest personliga intrycket. De mÃ¥nga snygga harmonierna i Bagaris melodier fick där delikata smÃ¥ känslohöjande effekter.
   Kajsa Zetterlund pÃ¥ fiol och sÃ¥ng fick stundtals hjälp av Karin Gustavsson pÃ¥ ytterligare en fiol och Christy O'Leary gav John Hays Jrs irländska ursprung en musikalisk inramning med det läckra soundet av säckpipa och den fint utmejslade flöjten utan att gruppsoundet hamnade i renodlad folkmusik.
   Repertoarens lÃ¥tordning var som sagt ingen överraskning men det bjöds ändÃ¥ pÃ¥ en ny lÃ¥t, "Lost and gone" som kom att avsluta huvudavdelningen, där presentationen av gruppen bakades in snyggt och relevant.
   Bandet klappades naturligtvis in pÃ¥ scenen igen och fick dÃ¥ sluta med skivans sista lÃ¥t som är en hyllning till John Lennon, "John", och inleddes dämpad och akustisk men som sedan ökade i intensitet medan musikerna en och en förstärkte bandet. I en stormande och högljudd final, exempelvis spelade Fredrik Landh trummor som aldrig förr, blev textraden "a working class hero is something to be" som en tribut över hela konsertkvällens fina stämning i en välfylld foajé pÃ¥ Clarion Hotel.

LÃ¥tarna:
Chakoufi
Eyes
Children of a greater God
Voices
The journey
Glass house
I owe you
To the dealers and the wheelers
Dear God
Lost and gone

Extralåt:
John

/ HÃ¥kan

Tributes: Nick Lowe

"Lowe country" (Fiesta Red, 2012)

Nick Lowes låtskrivarkapacitet börjar attrahera även den yngre artistskaran på den amerikanska kontinenten. "Lowe country" är ett försök att plantera Lowes genuint engelska låtar i den amerikanska countrytraditionen.

När jag tror att jag har skrivit om alla coverskivor med Nick Lowe-låtar, "Lowe profile" och "Labour of love", så dyker det upp ännu en som dessutom är tämligen aktuell och nyproducerad. Och medverkande artister är i mina ögon och öron övervägande okända och, misstänker jag, hämtade från den yngre generationen. Men sådant skadar inte utan gör lyssningen spännande. Artister som inte växt upp med Nick Lowe kan mycket väl ha förutsättningslösa ambitioner.
   Temat pÃ¥ skivan är alltsÃ¥ country, bÃ¥de ny och gammal traditionell, vilket intensifierar nyfikenheten fast "Lowe country" frÃ¥n första till sista lÃ¥t är ett amerikanskt projekt. Först tror jag urvalet av lÃ¥tar är hämtade frÃ¥n Nicks senare repertoar men det visar sig vara en skeptisk felanalys. Det är sannerligen ett mycket blandat innehÃ¥ll, frÃ¥n 1972 (Brinsley Schwarzs "Don't lose your grip on love") till 2001 ("Lately I've let things slide") och frÃ¥n överraskande rockigt känt material ("Heart of the city") till rent obskyra lÃ¥tar ("Marie Provost").
   Allt framfört pÃ¥ ett fräscht countryfierat sätt av en rad artister där egentligen bara Ron Sexsmith, Elvis Costellos favoritsÃ¥ngare, är bekant för mig tidigare.
   Det är alltid intressant när kvinnliga artister tolkar manliga lÃ¥tskrivare. Inledande Caitlin Rose gör en tämligen rak men bra version av "Lately I've let things slide" men Amanda Shires gör en hudnära och personlig variant pÃ¥ "I love the sound of breaking glass". Hennes fiolspel gör det ocksÃ¥ spännande.
   JEFF The Brotherhood, som är bröderna Jake och Jamin Orrall, gör en minimalistisk Buddy Holly-influerad variant pÃ¥ "Mary Provost". Texas-sÃ¥ngaren Hayes Carll gör skivans mest udda lÃ¥turval, "(I'm gonna start) Living again if it kills me", lÃ¥ten som är skriven av Lowe tillsammans med Dave Edmunds och Carlene Carter men aldrig inspelad av Lowe.
   Erin Enderlin, kraftfull röst mitt i all countrytwang, Unsinkable Boxer, bra men lite förkyld stämma, och Colin Gilmore (Jimmie Dales son), med en naken temposvag version av "You make me", är nÃ¥gra av topparna pÃ¥ skivan.
   "Heart of the city", en rockklassiker, borde inte passa in i det här sammanhanget men görs här som en överraskande svängig bluesgrasslÃ¥t av Chatham County Line.
   Lori McKenna och Griffin House gör inga större avtryck innan Ron Sexsmith kommer och avslutar skivan storartat med en enkel och liveinspelad i studion "Where's my everything" som vore den skriven av honom själv.

Innehåll:
1. Lately I've Let Things Slide (Caitlin Rose)
2. Don't Lose Your Grip On Love (The Parson Red Heads)
3. All Men Are Liars (Robert Ellis)
4. I Love The Sound Of Breaking Glass (Amanda Shires)
5. Marie Provost (Jeff The Brotherhood)
6. (I'm Gonna Start) Living Again If It Kills Me (Hayes Carll)
7. Lover Don't Go (Erin Enderlin)
8. When I Write The Book (The Unsinkable Boxer)
9. You Make Me (Colin Gilmore)
10. Heart Of The City (Chatham County Line)
11. What's Shakin' on the Hill (Lori McKenna)
12. Cracking Up (Griffin House)
13. Where's My Everything? (Ron Sexsmith)

/ HÃ¥kan

Tomas Skagerström 18/11: Håkan Pop, snyggt skrivet. Håller med dig./Tomas ...

Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...

Mikael Wigström 13/10: Så fint skrivet,,har ju följt nick sedan han började,,och han är fortfarande...

Mikael Bodin 11/10: Jag var också på plats i den bastuliknande arenan och fick uppleva vad som ver...

Mikael Bodin 11/10: Jag var pÃ¥ en av Tyrolspelningarna och en pÃ¥ TrädgÃ¥rn i Göteborg och kan hÃ...

Hanna B 18/09: Hej Håkan! Min uppfattning av kvällen på Frimis var snarare att folk var där...

Peter Forss 5/09: Jag minns låten som "Stop" från LP:n Supersession. Här en spotifylänk till ...

Per H 28/08: Omräknat till dagens penningvärde är det 213 kr, det får man inte många kon...

Per Erik Ahlqvist 28/08: Hej Håkan! Jag har undrat över en sak med just Fluru. De släpte sin debutsing...

Bengt Gustafsson 17/08: Hej Visst kan Bruce varit missnöjd med Rendezvous. Men den spelades live 57 gÃ...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.