Blogginlägg från 2009-10-05

#64/70: "Out of the blue"

ELECTRIC LIGHT ORCHESTRA: Out of the blue (Jet, 1977)

När Roy Wood lämnade Electric Light Orchestra 1972 och Jeff Lynne tog over rodret i en av 70-talets mest intressanta popgrupper blev det alltmer hitinriktat för varje år och varje skiva. 1977 nådde gruppen sin definitiva höjdpunkt med dubbelalbumet ”Out of the blue”.
   Jag älskade den första ELO-skivan, då Wood fortfarande var med, men tappade intresset några år innan jag 1974 åter blev hängiven ELO-fantast. På tre skivor, ”Eldorado” (1974), ”Face the music” (1975) och ”A new world record” (1976), hade Lynne och bandet förädlat pop- och hitinfluenserna till max och ”Out of the blue” var och är en fullständigt läcker skiva.
   Denna maffiga samling, på sammanlagt 17 låtar, kanske inte soundmässigt har överlevt alla trender som passerat förbi sedan 1977. Men ibland måste man släppa in nostalgin som en värdemätare och då har ELO sin prydliga plats i minnets mest kärleksfulla kammare.
   Genomarbetat är ett bättre ord än överproducerat och storslaget är mer beskrivande än bombastisk. Men där någonstans befann sig Lynne och grabbarna 1977. Jag uppfattade det inte då men nu när jag lyssnar koncentrerat på den här skivan upptäcker jag influenser av både Bee Gees (när Lynne tar till falsettknepet), Beatles (och då mest John Lennon) och ABBA.
   Skivan är inspelad i Musicland Studios i München. Där härjade vid tillfället Giorgio Moroder och hans discofierade sound och det var hans tekniker Mack, riktigt namn Reinhold Mack, som rattade inspelningarna till ”Out of the blue”.
   Mack inledde sin bana som tekniker 1975 på ELO-skivan ”Face the music”. Fortsatte sedan på skivor med Giorgio och Donna Summer innan han 1981 debuterade som producent på en skiva med Billy Squier. Sedan blev han anlitad producent åt både Sparks, Meatloaf, Black Sabbath och på Moroder-soundtracket ”Metropolis”.
   Jeff Lynne hade däremot skrivit låtarna till skivan i schweiziska Bassins på bara tre och en halv vecka. På inspelningarna använde han sig av många avancerade instrument, exempelvis Gibson EDS 1275, Ovation 1615/4, Wurlitzer E.P. 200, och under avdelningen ”Special effects” återfinns än mer udda mackapärer som Eventide harmonizer, Shaffer Vega diversity systems och Musictronics octave divider.
   När skivan släpptes var jag grymt imponerad av ”Out of the blue” eller som jag skrev i Nerikes Allehanda 15 november 1977:

”Rockgenerations egen lilla farkost har åter tagit mark. ELO är nu en världsgrupp kända i alla led och folkgrupper. Blev det genom förra årets ”A new world record”. En sjudundrande succé som nu alltså ska följas upp.
   ’Out of the blue’ skiljer sig inte nämnvärt från föregångaren. Skönt, säger de flesta. Jasså, säger någon. ELO strövar hela tiden på egen mark och egna områden. Jeff Lynne skriver låtar som ingen annan. ELO framför dem som inga andra. Det räcker.
   Skivorna är omåttligt överarrangerade och genomtänkta. Det fina är dock att arrangemangen aldrig tar udden av de instinkter Lynne haft vid låtskrivandet. Körer, ekon och bakgrunder faller in på de rätta ställena och snarare profilerar än döljer och slätar ut.
   Trots fullkomliga stråkarrangemang utför ELO musik som fungerar på rockmusikens villkor. Aggressiviteten och rockkänslan finns tack och lov bevarad.
   Jeff Lynne är en kompositör av den gamla stammen. Låtarna är inte upphängda på några få ackord. Det är istället lättfångade refränger som omger de täta och kompakta verserna. Paralleller med Beatles är på sin plats. Som de möjligen hade låtit idag.
   ”Out of the blue” är som väntat sprängfylld med fina låtar. Avslutningen på tredjesidans regniga svit ”Concerto for a rainy day”, en finurligt upplagd kärlekshistoria, heter ”Mr blue sky” och är favoriten just nu. Men det är många om budet. Så se upp, i morgon kan det vara en annan melodi.
   ELO, evigt lysande orkestern, har alltså gjort det igen. Men det är inte på något sätt överraskande.”
   Det tog nästan två år för Lynne och ELO att följa upp ”Out of the blue” men de kunde aldrig upprepa succén därefter med något starkt album eller bra låtar som ”Turn to stone”, ”Mr blue sky” eller ”Sweet talkin’ woman”.

/ Håkan

Tomas Skagerström 18/11: Håkan Pop, snyggt skrivet. Håller med dig./Tomas ...

Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...

Mikael Wigström 13/10: Så fint skrivet,,har ju följt nick sedan han började,,och han är fortfarande...

Mikael Bodin 11/10: Jag var också på plats i den bastuliknande arenan och fick uppleva vad som ver...

Mikael Bodin 11/10: Jag var på en av Tyrolspelningarna och en på Trädgårn i Göteborg och kan h�...

Hanna B 18/09: Hej Håkan! Min uppfattning av kvällen på Frimis var snarare att folk var där...

Peter Forss 5/09: Jag minns låten som "Stop" från LP:n Supersession. Här en spotifylänk till ...

Per H 28/08: Omräknat till dagens penningvärde är det 213 kr, det får man inte många kon...

Per Erik Ahlqvist 28/08: Hej Håkan! Jag har undrat över en sak med just Fluru. De släpte sin debutsing...

Bengt Gustafsson 17/08: Hej Visst kan Bruce varit missnöjd med Rendezvous. Men den spelades live 57 g�...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.