Blogginlägg från 2002-10-05

”Club Zebra”

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 5/10 2002.

ULF LUNDELL
Club Zebra
(Rockhead/Capitol/EMI)

Jag är allergisk mot skivor som har en längre speltid än en timme. Jag borde verkligen hata Ulf Lundells nya tegelsten som sträcker ut sig i 27 låtar på två cd och hela 148 minuter.
   Men jag är bara lite splittrad och lätt besviken på ett album som vill mätta alldeles för många munnar.
   Den annonserade simpla rockskivan har blivit ännu en alldeles för omfattande och alldeles för bekant ekande med alldeles för många låtar som liknar varandra.
   Det finns en gammal härlig nerv i de avskalade rocklåtarna på albumet som får mig att blunda ögonen och minnas 76-77, Nature (saxofonen är tillbaka i Lundell-soundet) och livespelningar i trånga, svettiga lokaler.
   Där skulle arbetsnarkomanen Lundell kapat den ivriga kreativiteten. Så hade vi fått en skiva som motsvarat den nostalgiska titeln. Och följaktligen sluppit många upprepningar från hans långa karriär. För det är alldeles för ofta jag hör gamla låtar, mer eller mindre tydligt, när jag gång efter annan tar mig igenom Lundells senaste mastodontverk.
   Överraskningarna är få, latinkryddad rock'n'roll på några låtar, och Lundells traditionella rockingredienser, ibland tydligt Stones- och Springsteen-influerade, desto fler.
´ I den musikaliska pytt-i-pannan, som naturligtvis inkluderar några riktigt långa ballader (på många sätt känns "Club Zebra" som "På andra sidan drömmarna" del två på gott och ont), är det lätt att fastna i fascinationen över de enkla boogie-takterna. Där tajta rytmer och komprimerade arrangemang inte har större krav på sig än att underhålla för stunden.
   I öppningen med "Fem minuter", där Lundell borde skänka åtminstone 50 procent av royaltyinkomsterna till Chuck Berry, och "Dicks Spitfire" finns en lovande programförklaring som bara bitvis hålls på resten av skivan.
   Tyvärr är det riktigt platta försöket att skriva en hit, "Farligt farligt, härligt härligt" där titeln faktiskt är minst generande, och en hårdrockdänga, "Röd klänning", på en frapperande låg Lundell-nivå.
De raka partylåtarna "Vackra Anita" och "Gå ut och var glad" är desto roligare i dubbel mening. Tillsammans med bluesdoftande "Hon" och en handfull stora stolta Lundell-klassiker som "Fria fåglar i ett fritt land", "Kvar där för gott", "Öppet hela natten", "På den andra sidan" och "Älska med främlingen" är det skivans behållning.

/ Håkan

”Da capo”

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 5/10 2002.

ACE OF BASE
Da capo
(Edel Mega)

Vill man erhålla drygt 40 minuters hyfsad popunderhållning duger "Da capo" väldigt bra. Vill man däremot se och höra popmusik som utvecklats på ett spännande sätt är Aces Of Bases comebackskiva både tråkig, fyrkantig och opersonlig.
   Då är faktiskt Supernaturals skiva både roligare och bättre.
   Det finns människor, inte minst de själva i gruppen, som vill dra paralleller mellan Ace of Base och ABBA men bara tanken är ju absurd.
   Visst finns här en handfull riktigt klockrena hits som roar för stunden men knappast klarar djupare analys. "World down under", "Show me love", "Unspeakable" och titellåten kan säkert följa "Beautiful morning" i rampljuset. Ofta med de förförande, men också förrädiska, ingredienserna av reggae som möter dansmusik.
   Det kan musikaliskt ibland bli segt som tuggummi men också fastna i medvetandet varken man vill eller inte.
   Ibland blir ABBA-influenserna lite för tydliga och gruppen avslöjar sig som högst ordinära artister där jämförelser med Björn och Bennys låtar och Agnetha och Fridas röster och flörtarna knappast resulterar till Ace of Bases fördel.

/ Håkan

Björn 3/03: Hej Håkan. Tack för de orden om D.J. Tumme upp, för liknelsen med Mick Jagge...

Kjell J 31/01: Texten är förstås skriven 1980, Men ursäkta gnället och/eller pekpinnen, Ro...

Jarmo Tapani Anttila 31/01: Lustigt, har precis läst färdigt boken Too Much Too Young, The 2 Tone records ...

Anne-Lie Dahl Parkegren 16/01: Hej! Jag, en tjejkompis och lilla syrran var på hans konsert. Tror vi satt på...

Peter Jönsson 1/01: Hej Håkan, Bra och nykter recension av Indoor Safari. (Tror emellertid att Nic...

Per Magnusson 29/12: Hej, ang svenska The Howlers inspelning av "Susie Q", som var b-sida på deras e...

Torsten Ståhlberg 29/12: Ang. SAM & DAVE/PERCY SLEDGE/ARTHUR CONLEY/TENDERS: Idrottshuset 25/10 1967. P...

Jan Boholm 13/12: Den här plattan gjorde mig glad, varm och trygg! Har gillat hans lågmälda pla...

Tomas Skagerström 18/11: Håkan Pop, snyggt skrivet. Håller med dig./Tomas ...

Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.