Blogginlägg från 2000-10-16
Legendarisk trummis är död
Den här artikeln publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 16/10 2000.
2019 förlängdes artikeln på slutet med den SVT-producerade dokumentären från 1980.
SJUNNE FERGER ÄR DÖD. EN STOR MÄNNISKA och musiker och en exceptionell trumslagare har lagt sina trumpinnar på hyllan för sista gången. Han var en visionär med högtflygande planer och hade samtidigt jordnära åsikter om den globala musikbranschen. Efter en tids sjukdom avled han förra veckan på ett sjukhus i Helsingborg.
Hela hans liv präglades av musik, en klyscha som i Sjunnes fall i allra högsta grad var sanning. Redan som åttaåring lärde han sig spela trummor på I3 och som 13-åring var han med och startade popgruppen Alligators, som då kallades för "Sveriges yngsta popgrupp". Ett musikaliskt underbarn hade man sagt idag.
Hasse Andersson, gitarrist i Alligators, minns:
- Vi träffades i musikaffären Hagströms & Musik på Olaigatan 7. Jag var 12 år och Sjunne ett år äldre och han var redan då en driven, duktig trummis. Vi repade på Fritiden (ungdomsgård i Baronbackarna) och våra mammor skjutsade oss till spelningar runt om i landet och vi uppträdde på både svensk och norsk teve.
- Vi var inspirerade av Shadows blänkande röda gitarrer och Sjunne utvecklade sitt trumspel rejält under de här åren. Han höll sig alltid med de senaste, dyraste och finaste grejerna. När Beatles kom gick han naturligtvis över till Ludwig-trummor.
Alligators fick göra en skiva, singeln "I'm here to stay", men splittrades när Sjunne bildade TS People med bland annat gitarristen Tommy Svensson. Det var förlagan till Blues Quality som blev en av landets första bluesgrupper.
Samtidigt spelade Sjunne bandy i ÖSK:s pojklag parallellt med sitt musicerande. Där träffade han Bela Svärdmark, senare känd Örebrogitarrist.
- Jag såg upp till Sjunne som människa och musiker, han var två år äldre än mig. Vi var båda andliga sökare och hade mycket gemensamt. Vi spelade aldrig ihop officiellt men vi jammade ofta tillsammans.
- Sjunne fick mig att våga bli musiker men han var en perfektionist med mycket höga krav på sig själv.
Sjunne var som vanligt tidigt ute och förutsåg det sena 60-talets stora revival för blues. 1967 kom Blues Quality trea i Sveriges Radios Popbandstävling vilket ledde till skivinspelning och två singlar.
Bluesvågen var här och Sjunne fick Peps Persson att flytta till Örebro och bli ny sångare i Blues Quality. Men Sjunne var som 17-åring redan på väg in i nästa viktiga fas i sin karriär, jazzmusiken. Han träffade jazzmusikern Don Cherry, i dag mer känd som pappa till Neneh och Eagle-Eye, gick in i en intensiv bebopperiod och bildade duon Takt & Ton med pianisten Lars Jansson.
Under åren med Blues Quality öppnades legendariska Power House, rock-, blues- och senare jazzklubben, som drevs av Sjunne tillsammans med sin norska mamma Åse. Många utländska namn gästade klubben och Herbie Hancock fick Sjunne att resa till USA där han fick trumlektioner av Tony Williams, Miles Davis-trummisen, och fick 1974 förmånen att spela in en liveskiva med Elvin Jones, "Mr Thunder".
Trots flera amerikanska erbjudanden återvände Sjunne till Örebro, full av idéer och energi, och började utveckla sin egen musikaliska vision, Exit, som under många år skulle formas och omformas och slutligen (1984) resultera i en skiva, "Mind games". Nu hade inspirationen hämtats från moderna kompositörer som Terry Riley och John Cage.
Han byggde en inspelningsstudio i Tångeråsa, Ferger Studio, och skapade ett skivbolag, Fat Records, med hela världen som marknad. Ännu en gång högtflygande visionära planer som ganska rejält kraschlandade ekonomiskt. Dock med skivor av Lix, Mr No No och Special Delivery som historiska minnesmärken.
Anders Moberg, gitarristen i Lix och senare affärskompanjon med Sjunne, berättar:
- Han var en stark, komplex figur som var otrolig på att entusiasmera sin omgivning.
Under alla de här musikaliska åren var Sjunne Ferger en renlevnadsman, noga med hygien, sömn, mat och dryck, med många andra verksamheter. 1970 var han entusiastisk musik- och rytmiklärare på Birgittaskolan för hörselskadade barn, 1974 var han cirkelledare i improvisationsmusik, 1979 startade han en aikidokurs i Gropen och han var över huvudtaget en engagerad och känslovarm medmänniska i en iskall cynisk musikbransch.
- Jag är så trött på korvhandlarmentaliteten i den musikbransch jag både älskar och hatar, sa han till mig vid ett flertal tillfällen under 80-talet.
Sjunne Ferger drevs så hårt av sina egna, välvilliga idéer att det ofta gick överstyr ekonomiskt men med samma brinnande iver var han snart tillbaka med nästa projekt.
Örebro har förlorat en stor musikprofil och utan eldsjälar som Sjunne Ferger (och hans mamma Åse som gick bort 1993) så hade 60- och 70-talet i stan varit musikaliskt mycket fattigare.
/ HÃ¥kan
| << | Oktober 2000 | >> | ||||
| Må | Ti | On | To | Fr | Lö | Sö |
| 1 | ||||||
| 2 | 3 | 4 | 5 | 6 | 7 | 8 |
| 9 | 10 | 11 | 12 | 13 | 14 | 15 |
| 16 | 17 | 18 | 19 | 20 | 21 | 22 |
| 23 | 24 | 25 | 26 | 27 | 28 | 29 |
| 30 | 31 | |||||
Tomas Skagerström 18/11: Håkan Pop, snyggt skrivet. Håller med dig./Tomas ...
Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...
Mikael Wigström 13/10: Så fint skrivet,,har ju följt nick sedan han började,,och han är fortfarande...
Mikael Bodin 11/10: Jag var också på plats i den bastuliknande arenan och fick uppleva vad som ver...
Mikael Bodin 11/10: Jag var pÃ¥ en av Tyrolspelningarna och en pÃ¥ TrädgÃ¥rn i Göteborg och kan hÃ...
Hanna B 18/09: Hej Håkan! Min uppfattning av kvällen på Frimis var snarare att folk var där...
Peter Forss 5/09: Jag minns låten som "Stop" från LP:n Supersession. Här en spotifylänk till ...
Per H 28/08: Omräknat till dagens penningvärde är det 213 kr, det får man inte många kon...
Per Erik Ahlqvist 28/08: Hej Håkan! Jag har undrat över en sak med just Fluru. De släpte sin debutsing...
Bengt Gustafsson 17/08: Hej Visst kan Bruce varit missnöjd med Rendezvous. Men den spelades live 57 gÃ...
Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker.
Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress.
Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt.
E-posta mig.
Kommentarer till blogginlägget:
Jag gick själv där 1987-88. Bland lärarna fanns Åke Eldsäter och Rune Persson. Svar:
Intressanta info. Tack!
I projektet ingick även den i vissa kretsar legendariske perkusionisten Antonio Reebop Kwaku-baah (enligt mig allt för snäva kretsar). Denne andra legendar avled dock tyvärr alldeles i början av projektet Fatt Reckords.
Perioden jag jobbade med musikerna inom Fat och på Agtsugård, var mycket spännande och intensiv. Det var i många stycken var ett galet skivbolags projekt som aldrig lyckades nå ut med sin musik till något flertal. Men det handlade om massor av kreativitet och mycket bra musik. Hos Sjunne Ferger mötes musik genialitet med både hybris och genuin ödmjukhet. Sjunne var en person med mycket glädje och kärlek. På Agatsugård iTongeråsa möttes österländsk filosofi jordskor och renlevnad med den modernaste inspelningstekniken och ett ständigt försök att göra kommersiell framgång men på egna villkor.
Sjunne var även den som intresserade mig i aikido något som var mycket viktigt för Sjunne och även där var han en person som gick sin egen väg. Vilket visade sig bland annat i att han var en initiativtagarna till att introducera Ki Aikido i Sverige och därmed bjuda hit Yoshy Gasaki.
Pece love and harmony var mottot och Sjunne tänkte att vi kanske kunde åka runt själva till skivbutikerna ikläda silveroveraller och sälja våra plattor med konvolut i silverpapper. Men det var i Sjunnes studio jag satt o undrade om man inte kunde leverera musik i telefonledningen nu när det i en DX7a kunde finnas musik i digitaliserad form. Teknikern som förklarat den digitala tekniken för mig menade att minnet tyvärr var för utrymmeskrävande. Det skulle behövas en minnes modul stor som en kubikmeter för att lagra en platta där flera personer samtidigt skulle kunna lyssna på vad vi i dag skulle kalla strömmad musik i realtid on demand. Ja ni vet själva vad som skedde på det området. I många stycken var Sjunne med medarbetare långt före sin tid eller mer aldrig i tiden mer än i rytmisk bemärkelse för tight svängit och fett skulle det vara.
Sjunne var fett grym och ville sin värd så väl.
Tack min Håkanpop för att du upplåtit plats till minnet av Sjunne och att jag fick tilfälle att skriva o minnas lite av tiden tillsamans med Sjunne med vänner.
HÃ¥kan Smedja
Svar:
Tack för dina tankar, Håkan. De gör bilden av Sjunne än mer komplett.
Jag var mycket hos Åse den sista tiden min arbetsgivare men även min bästa vän vi umgicks privat och det var en mycket sympatisk människa hon med Skall tilläggas att hon hade skinn på näsan men ett stort hjärta.
Anders P CarlssonSvar:
Tack, Anders, för din kommentar och dina minnen.