Blogginlägg från 2024-01-25

TisdagsAkademien (19)

TisdagsAkademien, Janne Rindar , jag och Olle Unenge, firar fem år! Sedan februari 2023 har vi haft våra regelbundna möten på Makeriet på Kungsgatan i Örebro. Där diskuterar vi varje vecka (gissa vilken dag!) musikaliska ämnen utifrån något tv-program, dvd, dokumentärfilm eller YouTube-länk som vi gemensamt har sett.


DE TRE MEDLEMMARNA I TISDAGSAKADEMIEN firar i dagarna fem år. Vi inledde traditionen med regelbundna möten varje månad i slutet på januari 2019. När pandemin slog till ett år senare ökade vi mot alla odds och rekommendationer intensiteten i våra möten till en gång i veckan och har hållit det tempot sedan dess.
   Vi träffas varje vecka för att diskutera nya artister, nya ämnen och nya dokumentärer inom en rad olika områden. Och det händer att vi ser dokumentärer på biograf också. Rapporterna från våra möten skrivs sedan ned i korta minnesrader för att fungera som stöd för diskussionerna. Från och med det senaste årsskiftet finns det dessutom ett datum på varje möte. Samtliga rapporter, 19 stycken, återfinns under kategorin TisdagsAkademien.
   Dagens samlande rapport omfattar möten från i senhösten 2023 till i tisdags 23 januari och innehåller diskussioner om dokumentärer som vi har sett på SvtPlay och YouTube. I dagens rapport om våra sex senaste möten handlar om dokumentärer som har handlat om Shane MacGowan ( i samband med hans död), Woodstock-festivalen 1969, Pierre Isacsson, Kurt Cobain, Carl-Axel och Monica Dominique och David Bowie.




If I should from grace: The SHANE MacGOWAN story (TG 4, 1:09, 2001)
Musikvideos och arkivfilmen med förre Pogues-sångaren Shane MacGowan. Vi får följa hans liv från de tidiga åren i England och på Irland. Och när bandet Pogues bildas som han senare får sparken ifrån.
   Introt är Dublin julen 2000. Live är det en galen publik. Shane med sluddrande sång.
   Han sitter i en bar på trottoaren och pratar och dricker vitt vin. Häller vin i det nästan redan fyllda glaset. Och dricker.
   Någon beskriver Shane som ”Brilliant brain” och vi får höra ”The old main drag”
   Pappa och mamma, Maurice och Therese MacGowan, och Aunty Monica berättar.
   Shane återvänder till Irland på alla sina semestrar.
   Pappa berättar om valium, mental hospital och droger. Shane slutade skolan som 12-åring men hade en ”Happy childhood”.
   Frun Victoria Clarke: ”Strong spirit”. ”Romantic ideal”.
   Han gillade Bob Dylan och Grateful Dead. Manager och låtskrivaren Philip Gaston berättar om ”speed and drugs”. Shane startade ett fanzine. Och ett band, Nipple Erectors som sedan bytte namn till det mindre kontroversiella The Nips.
   Pogues-medlemmen Philip Chevron berättar.
   Elvis Costello om Pogues: Mycket bra musiker.
   Live i studion. ”Irish rover” tillsammans med Dubliners.
   Hemma i lägenheten där Shane bor med sin Victoria är det kaos.
   Nick Cave berättar: ”Unbelievable lyrics”.
   På färjan till Irland är Shane allmänt berusad. Joey Cashman, tourmanager, berättar hur det går till när de checkar in på hotell. Han hämtar nycklarna utan att bandet är närvarande. ”För mycket uppmärksamhet på Shane.”
   Shane och Sinead O'Connor sjunger ”Haunted”
   På landet med pappa och Victoria. Med en ginflaska i handen bland kor snubblar han fram.
   Konsertbilder live från Galway med Shanes band The Popes.
   Alla i dokumentären från 2001 pratade vänligt om Shane. Som om han redan var död...
   När Shane pratar är det bara hälften som går att förstå.
   Slutet när eftertexterna rullar kommer ”You're the one” med Maire Brennan och Shane. Från filmen Circle of dreams 1995.

BOB DYLAN-podden "Vi snackar Dylan": Olle valde ”Talkin' world war III Blues” med Jan Erik Vold som gäst.




WOODSTOCK – tre dagar vi aldrig glömmer (SvtPlay, 1:18, 2019)
En dokumentär av Barak Goodman.
   I augusti 1969 samlades nära en halv miljon människor på ägorna till en mjölkfarm i staten New York för att lyssna på musik. Det som hände de kommande tre dagarna skulle bli mycket mer än en konsert. Det skulle bli en legendarisk händelse som kom att definiera en hel generation. Genom ett unikt arkivmaterial får vi uppleva musiken, kaoset, leran och gemenskapen på nytt.
   En välgjord film med de som en gång arrangerade festivalen i Woodstock.
   Första bilden är ett hav av mämmiskor, oändligt mycket folk. När skyfallet kom berättar att ”allt som gick fel, gick fel”. Barry Melton i Country Joe & the Fish ropade i mikrofonen: ”No rain! No rain!”.
   Den engelska låten ”Something in the air” med Thunderclap Newman inleder dokumentären.
   Oändliga köer av bilar på vägen till festivalen. ”Jag hade aldrig sett så mycket folk”.
   Ett arv (250 000 dollar) finansierade festivalen.
   16 mil norr om New York City i Wallkill var planerna för att festivalen skulle arrangeras. Ett centrum för konstnärer. Musik- & konstfestival skulle det bli.
   Brian Jones passerade i bild. Han dog sommaren 1969...
   Först bokades Creedence men inte Stones, Dylan eller Doors.
   Efter protester flyttades festivalen till Max Yasgurs farm i Bethel, Woodstock. Trodde först på 50 000 i publiken, sedan 10 0000. Det blev 400 000 och efter stora praktiska problem blev det en gratiskonsert.
   Richie Havens var förste artist på scen. Joan Baez i duggregn.
   15-16-17 augusti och lite på måndagen 18 augusti då Jimi Hendrix spelade en elektrisk version av nationalsången.
   Massor av droger, många sprang omkring nakna. Hog Farm var en alternativ del av festivalen.
   Santana live. Bra ljud på filmen.
   Maten tog slut på området men boende i närheten skänkte mat till festivalbesökarna. ”De var hungriga, vi gav dem mat”.
   ”Överstimulerad av musik”.
   Lördagen avslutas med Sly & the Faimily Stone och The Who.
   Söndag morgon med en tröttkörd publik inleddes med Jefferson Airplane förstärkta med Nicky Hopkins på keyboards.
   Yasgur hade skänkt mjölk och yoghurt.
   Joe Cocker sjöng ”With a little help from my friends”. Sedan kom regnet och åskan. Deleketrisk energi på scen utan tak.
   Många ville åka hem från gyttjan. Crosby, Stills & Nash uppträdde för första gången.
   Dag fyra: 18 augusti. Gyttja och Jimi Hendrix på scen. ”Det lät som raketer, missiler och bomber som exploderade”.
   Så mycket skräp efter festivalen.
   Filmen avslutades musikaliskt med skotten Donovan som sjöng ”Catch the wind”. Filmen om den amerikanska festivalen inleddes alltså med en engelsk låt och avslutades med en skotsk!

BOB DYLAN-podden "Vi snackar Dylan": Jag valde ”I believe in you” med Lars Larholm som gäst.




Då går jag ner i min källare – filmen om PIERRE ISACSSON (SvtPlay. 2023. 53 min)
Svensk dokumentärfilm från 2023 av Melker Becker och Kristian Jeremic-Laache.
   Dokumentär om artisten Pierre Isacsson, vars låt "Då går jag ner i min källare" blev en av 1970-talets största svenska hits. De allra flesta känner igen den karaktäristiska visselmelodin - men få vet vem som låg bakom supersuccén.
   Det här är berättelsen om en artist som kom att hata sin mest framgångsrika låt och vars karriär smärtsamt tog slut när det var dags för en comeback. Men det är också historien om en son som via några gamla kassettband lär känna sin sedan länge döda pappa.
   Filmen inleds med daramatiska och vilda havsvågor. Pierre omkom ju i Estonia-katastrofen 1994.
   En film med många obesvarade frågor. Ännu en gång (senast var det när senaste Beatles-singen ”Now and then” marknadsfördes) illustreras gamla inspelningar med en demokassett och med ett brusigt ljud.
   Per Wiker, journalist, berättar historien. Pierre fick en dunderhit med ”Då går jag ner i min källare” på Svensktoppen 1974.
   Christian Kjellvander berättar vid flera tillfällen. Han känner sig påverkad av Pierres öde.
   Historien: Country Four och sedan Family Four. 1971 och 1972 representerade gruppen Sverige i Eurovision Song Contest.
   En känslig Marie Bergman, Family Four-medlem, berättar: ”Han var så värdig och en schysst kille”. ”Gruppen var en underhållningsprodukt.”
   Janne Schaffer berättar: ”Han sjöng bra”.
   Marie B: ”Det fanns en omtanke i rösten”.
   Pierre hoppade av Family Four 1974 och samma höst fick han en hit med ovannämnda låt. Sålde 50 000 ex av singeln och fick sedan göra fyra soloalbum.
   Låten ”Samma luft” är en klockren schlagerhit!. Han turnerade i folkparkerna.
   Mats Olssons elaka recension i Expressen citeras.
   Pierre skaffade sig en videokamera och filmade familjen och vi får se flera klipp i dokumentären.
   Sonen Ludvig Isacsson berättar: Hjälplöshet och på 80-talet gick det knackigt. En sorglig tid.
   Han var så trött på sin låt som alla ville höra. Bara den.
   Han började jobba som skådespelare och tolkade countrylåtar men de stora jobben uteblev.
   På 90-talet började han skriva låtar igen. Personligt starka låtar om ensamhet och längtan. Spelade in en demo. Jämför med Johnny Cash eller Leonard Cohen. Det fanns en äkthet i rösten. Han var redo för comeback. Jobbade tillsammans med Alf Robertson som kryssningsvärd på Estonia. Just den här fatala resan 28 september 1994 kl 19:15 från Tallinn kunde inte Alf så Pierre hoppade in. 867 ombord. Tragedi. Vi får se filmade dokumentära bilder från 1993.
   Sonen Ludvig har jobbat med låtarna på Pierres kassett: ”Det är nånting vi bygger tillsammans.”

BOB DYLAN-podden "Vi snackar Dylan": Janne valde ”Only a pawn in their game” med Jonas Svensson som gäst.




3 januari 2024
KURT COBAIN: Montage of Heck (HBO Documentary/SvtPlay, 2:07, 2015)
Regissör: Brett Morgen.
Kurt Cobain (1967-1994) - sångare, gitarrist, låtskrivare i Nirvana - definierade en hel generation och förblir en ikon för nya fans även nästan 30 år efter sin allt för tidiga bortgång.
   Oscarsnominerade regissören Brett Morgen fick i den här hyllade och den enda sanktionerade dokumentären en unik tillgång till Cobains personliga arkiv och ej tidigare utgiven musik och konst. Via hemvideofilmer, animationer och intervjuer med familj och vänner får vi följa Cobain från hans tidiga liv i Aberdeen, Washington, till framgångarna med Nirvana, hans liv som ikon för hela grungerörelsen och det tidiga slutet.
   Filmen inleds med ”Programmet innehåller obehagliga scener” och ”Olämpligt för barn.” Det här är nästan en skräckfilm med all tragedi och regisserade scener.
   Kurt Cobain hade en hjärna på högvarv. Idag hade det beskrivits som ADHD. Han kunde inte ta beröm.
   Mamma Wendy O'Conor berättar i filmen.
   Vi får historia från 50-talet med gamla privata filmbilder. Mycket sorgligt att se en glad skrattande och vänsterhänt Kurt som barn.
   Don Cobain, pappa, berättar också. Kurts föräldrar skilde sig och det stökade till det för den unge Kurt.
   Jenny blev då styvmor men Kurt ville vara med sin mamma.
   Konstiga otäcka filmer illustrerar historien när Kurt mådde dåligt när han blev bortvald och inte fick bestämma var han ville vara..
   Marijuana kom in i hans liv. Animerade filmer illustrerar den perioden.
   Kim Cobain, systern, berättar om sin bror som inåtvänd och asocial.
   Men Kurt fick utlopp i musiken. Punk! Ren ilska när de repade som bandet The Reaganites.
   Filmen är snyggt gjord med anteckningar på ett rutigt papper.
   Sedan blev det Nirvana. 31 minuter in i dokumentären är vi på 1988.
   Basisten Krist Novoselic berättar.
   Tracy Marander var Kurts flickvän. Det var fysiskt vilda konserter. ”Love buzz” hette Nirvanas första singel.
   Kurt hatade att bli förödmjukad. Han hade mardrömmar. Självmedicinerade. Heroin 1987 i Aberdeen, South Dakota.
   Först skivbolaget var Sub Pop, sedan Geffen Records. Inte så grunge musikaliskt.
   Courtney Love kom in i Kurts liv. Med droger.
   Nirvanas ”Nevermnind” sålde 600 000 ex. Kurt sjunger bra.
   Kurt: ”Jag blev utvärderad varje dag”.
   Han spelar ”And I love her”, Beatles-låten, tillägnad Courtney, mycket fint på akustisk gitarr.
   Mitt i allt businessnack blev Kurt självdestruktiv.
   På MTV Unplugged sjunger Kurt mycket bra.
   I barndomen skrev han vid något tillfälle ”kill yourself”. Han blev 27 år....

BOB DYLAN-podden "Vi snackar Dylan": Olle valde avsnittet om Woodstock.




16 januari 2024
MUSIKMAKARNA (SvtPlay, 1:13, 2024)
I mer än tjugo år har Tom Alandh velat göra en film om musikmakarna Monica och Carl-Axel Dominique. De som i mer än 60 år spelat med alla de stora på alla nöjesestrader. Nu är den filmen klar. En hyllning till musiken och kärleken.
   Tom Alandhs sista dokumentär, om det strävsamma och genommusikaliska paret Monica och Carl-Axel Dominique, 83 respektive 84 år gamla. Två otroligt begåvade musikmänniskor.
   Inleds med båda bakom samma piano när de spelar fyrhändigt. ”Svårt att spela, kan krocka”. Carl-Axel: ”Vi turas om att spela fel”.
   Samarbetet och äktenskapet mellan makarna har beskrivits med ordet togetherness.
   1962 eller 63, de kan inte riktigt bestämma sig, köpte de huset de bor i. Tre pojkar är födda där. Rörigt inomhus, kontor och bostad i ett. Flera pianon på olika ställen i huset.
   En positiv Monica är mycket tacksam för livet.
   Tina Ahlin kommer på besök. ”Vi ska repa ihop oss lite”. ”Vad vore livet utan fniss” säger Tina.
   Carl-Axel jobbar med en okänd folkmusikers musik. Svårt, frågar Tom. Nja, bara lite ovanligt, svarar Carl-Axel.
   I dokumentären bjuds vi på mycket arkivmaterial. 1969: med Monica Z. Palle Danielsson på bas, Monicas lillebror.
   Monica är också sångerska, Gals & Pals bland annat. Carl-Axel beskriver Monicas röst som ”Lyrisk sopran”.
   Ett inslag med Made in Sweden med Tommy Körberg. ”Köris” som de kallar honom. Carl-Axel: ”Jussi Björling-klass”.
   Carl-Axel spelar tvärflöjt utomhus i trädgården varje morgon.
   Monica förklarar röran inomhus: ”Musiken kommer i första hand, då hinner man inte städa och fixa i hemmet. Det får anstå...”.
   Hemma har paret kanske Sveriges eller världens största arkiv med noter. Stora högar av noter. Letar noter. Stora arkivskåp. Carl-Axel håller på med en Aniara-föreställning. Inte opera.
   1988: ”Svepet” på tv. Carl-Axel: ”Vilken vitamininjektion att se det här”.
   Carl-Axel arbetar med en föreställning/konsert på 2 tim och 20 min.
   1971: Med Mikis Theodorakis. ”Fantastisk kompositör men halvdålig dirigent”. ”Han var vrålkrävande”. 1979: Ett barnprogram. 1977: Camera Obscura. Torbjörn Axelman. Tv-pris i Montreux.
   Hayate Kafé (”Sveriges svar på Frank Sinatra”) kom på besök, lite rep inför en spelning.
   Monica började spela piano som 3-åring och har absolut gehör men har noter framför sig som hon inte tittar i när hon spelar.
   1961: Måndagsposten, Bo Billtén intervjuar det unga paret och dagens Monica härmar den unga Monica. Som unga studerade de på dagarna och spelade på Scalateatern på kvällarna. Dubbeljobb.
   Carl-Axel: ”Enkelhetens lycka”.
1970: Spader Madame med och av Hasse & Tage.
   ”Musik skapar lycka”. ”Pianot ska låta levande och sjungande”.
   Olof Buckard, 90, kommer på besök för lite rep. ”Vi är soldater i samma armé”, säger han.
   1973: Gruppen Solar Plexus. 1983: Monica med barnkör. ”Barn och fred och miljö är viktigt!”
   ”Vi har lekfullt yrke men det är inte något tråkigt jobb”.

BOB DYLAN-podden "Vi snackar Dylan": Jag valde avsnittet om ”You angel you” med Ola Holmgren som gäst.




23 januari 2024
MOONAGE DAYDREAM – filmen om David Bowie (2:09, 2022)
Genretrotsande dokumentär av Oscarsnominerade regissören Brett Morgen (för övrigt samma kille som gjorde Kurt Cobain-dokumentären ovan) om David Bowie - en av de mest ikoniska rockstjärnorna genom tiderna.
   Genom många av Bowies bästa låtar, med konsertmaterial som aldrig tidigare har visats, skildrar "Moonage Daydream" Bowies liv och verk, i vad som har beskrivits som en audiovisuell rymd-odyssé. Tysk-amerikansk dokumentärfilm från 2022.
   David Bowie var ingen vanlig artist, därför är även filmen om Bowie annorlunda. Ingen vanlig dokumentär. Som en mix av teater, musikal eller föreställning.
   Inleds med ett långt citat om Friedrich Niezsche av Bowie från 2022.
   O IE på skärmen fylls i med B och W. ”Finns ingen början eller slut”. Bild på stjärnhimlen. ”Sky is the limit, liksom”.
   Ganska modern musik inleder med historiska bilder som leder till Ziggy Stardust, konsert och turné 1972/73.
   Massor av fans, gråtande flickor i publiken, och målade naglar. Det var ju glamrocktider.   
   Kontrast med nyare bilder på Bowie på flygplats. I kostym och hatt.
   ”All the young dudes”, skriven av Bowie och en hit med Mott The Hoople, från Ziggy Stardust-konsert. Allsång med publiken.
   Image. Extravagant Bowie. På tv tillfrågad om klädsel och ”utstyrsel”. Kläder och utseende väcker uppmärksamhet 1972/73.
   ”Moonage daydream” är en låt, mindre känd, från Ziggy-skivan. Spelas live. Efterkonstruerade visuella effekter till livelåtarna.
   Andlighet. Fråga: ”Har du en relation till universum?
   ”Love me do”, Beatles-låten, spelas bland extralåtarna på konserten. Allsång.
   ”Jag skiter i om allt går åt helvete”, säger han. Rena punkframtoningen innan punk.
   Efter 24 min i filmer: Är detta teater? Livebilder med Jeff Beck på gitarr.
   ”Konst hjälper mig att se.” Han namnger många konstnärer och är otroligt initierad i ämnet.
   Ziggy var en rollfigur. Hade kranium i handen på konserten.
   Han hade en normal ungdom. Han föddes i Brixton. Halvbrodern Terry var en stor idol för Bowie och påverkade honom. Bild på hemmet i Brixton. Brodern blev schizofren och försvann.
   Filmen går fram och tillbaka i kronologin.
   En egen forskning i ämnet om instrumentet på ”Space oddity”. Stylophone, ficksynthesizer på låten fick uppmärksamhet.
   Bowie har bott på många ställen: Brixton, New York, Berlin bland annat.
   I Berlin började han samarbeta med Eno: ”Ge instrumenten nya roller”, sade han.
   ”Jag vill stöpa om formen av rock'n'roll.” Låten ”Heroes”. Beskrivs som esoterisk (svårbegriplig).
   ”Elefantmannen”. Föreställning med Bowie i en roll. Fungerar bra som skådespelare.
   Han fick frågan: ”Varför är du kreativ?”. ”Jag söker en plats där jag kan hissa seglen”.
   Han vill inte bara upprätthålla kändiskapet.
   Efter 1:25 i dokumentären: Som en ny film. 1983. ”Let's dance”. I samband med den lite dansanta musiken på skivan fick han mycket kritik för att han gjorde så kommersiell musik.
   Mycket rökande genom hela filmen.
   Som 45-åring gifte han sig med Iman.
   Vemodigt slut på filmen. Efter 1:53 som en ny film igen.
   ”Jag har levt ett fantastiskt liv” samanfattar Bowie på slutet.

BOB DYLAN-podden "Vi snackar Dylan": Janne valde ”Not dark yet” med Andreas Hourdakis som gäst.

/ Håkan

Tomas Skagerström 18/11: Håkan Pop, snyggt skrivet. Håller med dig./Tomas ...

Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...

Mikael Wigström 13/10: Så fint skrivet,,har ju följt nick sedan han började,,och han är fortfarande...

Mikael Bodin 11/10: Jag var också på plats i den bastuliknande arenan och fick uppleva vad som ver...

Mikael Bodin 11/10: Jag var på en av Tyrolspelningarna och en på Trädgårn i Göteborg och kan h�...

Hanna B 18/09: Hej Håkan! Min uppfattning av kvällen på Frimis var snarare att folk var där...

Peter Forss 5/09: Jag minns låten som "Stop" från LP:n Supersession. Här en spotifylänk till ...

Per H 28/08: Omräknat till dagens penningvärde är det 213 kr, det får man inte många kon...

Per Erik Ahlqvist 28/08: Hej Håkan! Jag har undrat över en sak med just Fluru. De släpte sin debutsing...

Bengt Gustafsson 17/08: Hej Visst kan Bruce varit missnöjd med Rendezvous. Men den spelades live 57 g�...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.