Blogginlägg från 2014-01-29

"Strangers on the side of the street"

Den här recensionen publicerades ursprungligen i en kortare version i Nerikes Allehanda 29/1 2014.

THE BLAND
Strangers on the side of the street
(Siv Sol/Border)

The Bland härstammar från Uppsala, och innehåller 3/5-delar örebroare, men musikaliskt dyker de på sitt första album upp från ingenstans och gör det ytterst imponerande och personligt. Det finns rötter i bandets musik, främst hörs det i instrumenteringen där Gustaf Jacobssons mandolin och Anton Torstenssons banjo/dragspel förgyller arrangemangen, som ändå låter så naturligt modern.
   Visst kan jag dra paralleller med mÃ¥nga americanaartister, nÃ¥gonstans i huvudet dyker namnet Jayhawks ofta upp, men The Bland lÃ¥ter ändÃ¥ sÃ¥ up to date och skulle faktiskt kunna plöja upp en alldeles egen personlig fÃ¥ra i aktuell svenskt musikliv.
   Jag tror det är karaktären pÃ¥ sÃ¥ngaren Axel Öbergs röst som gör mig mest intresserad och förvÃ¥nad. Han har en pÃ¥trängande röst som inte stör och inte blir alltför extrem. Stark sÃ¥ng som ändÃ¥ är len som honung. Axel är ocksÃ¥ trummis i bandet.
   Bakgrunden som gatumusikanter har gjort The Blands musik sÃ¥ självklar, naturlig och melodisk. En ack sÃ¥ viktig detalj när det gäller musik som ska attrahera en stor publik. UtifrÃ¥n den viktiga grunden har Axel och bandet, inklusive den femte medlemmen Olle Hylén pÃ¥ bas, pÃ¥ ett ansprÃ¥kslöst men finurligt och intressant sätt arrangerat upp lÃ¥tarna utan att sound och produktion tar över helheten frÃ¥n de snillrikt komponerade lÃ¥tarna.
   Sedan är ju variationen pÃ¥ de sju lÃ¥tarna överraskande bred och väcker ju förhoppningar pÃ¥ ett band som har potentiella möjligheter att utvecklas. Banjon spelar den genomgÃ¥ende huvudrollen i titellÃ¥ten, gruppens körsÃ¥ng gör "Changes" rent hitmässig, pÃ¥ "Winter" blir Linus Kallins piano plötsligt huvudinstrument och arrangemanget fÃ¥r en vemodigare karaktär, "Asking you" är en dragspelsstänkare, "Old man" kryddas av akustisk slide och blir till slut rena allsÃ¥ngen och den avslutande "Shine again" är en singer/songwriter-ballad. En minst sagt imponerande bredd.
   Det känns nästan löjligt att jämföra med The Band, med tanke pÃ¥ gruppnamnet, men faktum är att det här Uppsalabandet har stundtals samma klassiska kvalitéer. Faktiskt. Glöm inte det. Och i bandets musik kan jag inte hitta nÃ¥gon simpel motsvarighet till det nÃ¥got provocerande gruppnamnet ("intetsägande").

/ HÃ¥kan

Varje sekund blev en höjdpunkt

Ulf Lundells höstturné 1982 hette "Kär och galen" efter albumet som hade släppts strax innan. Han stod på toppen av sin kommersiella karriär. Turnén hade premiär i Sollefteå 27 oktober. Jag och fotograf Anders Erkman mötte upp Lundell och bandet i Karlstad 6 november, följde med till Falun dagen efter för att möta upp turnésällskapet i Örebro två dagar senare där jag recenserade konserten. Turnén avslutades med åtta (8) konserter på Konserthuset i Stockholm.
   Bandet pÃ¥ skivan kompade intakt Lundell pÃ¥ sommarturnén men till hösten skedde en del ändringar. Öfwerman ersatte Olle Nyberg och Backa-Hans ersatte Martin Cerha. Ny gitarrist bredvid Janne Bark blev Bengt Lundberg som tidigare hade spelat tillsammans med Öfwerman i symfoniska rockbandet Overture som 1981 givit ut albumet "Ansikten". Därmed innehöll Lundell-bandet 3/6-delar Raj Montana Band.

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 10/11 1982.

ULF LUNDELL
Idrottshuset, Örebro 9 november 1982

Höstturnéns Lundell-konsert är längre, mer omfattande och en ännu större succé än sommarens så framgångsrika och succéartade folkparksturné. Ändå var gårdagskonserten "bara" en mer genomarbetad version av sommarkonserten. Valet av extralåtar var snarlikt och sättet att arrangera om äldre Lundell-låtar likaså.
   Rockmusik presenteras allra bäst live i mörka lokaler med väggar och tak där konsertens centralfigur, Lundell alltsÃ¥, växte upp och kunde samtidigt fÃ¥ngas in av alla tusentals ögon. Det var dÃ¥ rockmusiken levde och vi fick själva känslan av styrka och kraft.
   Ulf Lundell befann sig i absolut rätt miljö. Under den drygt tvÃ¥ och en halv timme lÃ¥nga konserten var det total utlevelse frÃ¥n början till slut. Intensiteten varierade mellan snabba rocklÃ¥tar och lugnare ballader, mellan akustisk och elektriskt. Lundell fick möjlighet och utrymme att presentera alla sina unika sidor.
   Han har därmed suddat ut alla sina svenska konkurrenter i jämförelse och man fÃ¥r gÃ¥ utomlands för att finna nÃ¥gon motsvarighet till bÃ¥de Lundells otroliga prestation och den gudomliga dyrkan han fÃ¥r leva med.
   Ã–ppningslÃ¥tarna har under nästan alla Lundell-konserter en speciell historia. Ofta har det varit nyskrivna ej publicerade lÃ¥tar men den här gÃ¥ngen gjorde han en omarrangerad, näst intill oigenkännlig, "Tröst". Hypnotisk stämning, framträdande basspel och blÃ¥färgade spotlights. Förra gÃ¥ngen jag hade samma känsla var under första lÃ¥ten vid Bruce Springsteens Göteborgskonsert förra Ã¥ret.
   Givetvis gjorde han nu fler lÃ¥tar frÃ¥n senaste albumet som alla gjorde större intryck än pÃ¥ skiva. "Lycklig lycklig", "Jag kysser havet" och nya nationalsÃ¥ngen "Öppna landskap" är veka och snälla Lundell-lÃ¥tar som pÃ¥ scen växte ut till monsterhits.
   Däremot hade Ulf lite överraskande redan skippat "Aldrig nÃ¥nsin din clown" frÃ¥n repertoaren. Men lÃ¥tar som "Snön faller" (papperssnöfall över scenen), "Rom i regnet", "(Oh la la) jag vi ha dej" och "Sextisju sextisju" kändes som de för alltid parkerat i Lundells scenrepertoar. Fast den sistnämnda framförs inte förrän i sista extraköret. Som avslutas, precis som i somras, med den magiska "Snart kommer änglarna att landa" där Lundell sjöng hängande pÃ¥ gitarristen Janne Bark. Utan gitarr men med mycket känsla.
   Möjligen inspirerad av Neil Young plockade han fram den akustiska gitarrer ett flertal gÃ¥nger. Under "Och gÃ¥r enstund pÃ¥ jorden" var han dessutom helt självpÃ¥ scen framför en vilt sjungande publik.
   Den plötsliga Neil Young-lÃ¥ten "My my hey hey" var nästan lika spontan som man kan tro. Ulf lärde sig den av Janne Bark för nÃ¥gra dagar sedan.
   Vid alla stora artisters konserter saknar jag nästan alltid personliga favoriter och i det här fallet var det de allra äldsta Lundell-lÃ¥tarna.
   MÃ¥nga har länge dragit paralleller mellan Ulf Lundell och Bruce Springsteen men det känns först nu befogat och motiverat att rockfenomen jämföra dem. Musikaliskt är det lÃ¥ngt frÃ¥n varandra men bÃ¥da har fÃ¥tt svÃ¥rare att kvalitetsmässigt överträffa sina egna tidigare skivor. Men pÃ¥ deras outtröttliga och lÃ¥nga konserter blir varje sekund en ny höjdpunkt.

Ulf Lundell: gitarr, munspel och sång
Hasse Olsson: keyboards/orgel
Clarence Öfwerman: keyboards/piano och sång
Backa-Hans Eriksson: bas
Janne Bark: gitarr och sång
Bengt Lundberg: gitarr och sång
Pelle Alsing: trummor

Törst
Ridån går upp och Ulf står ensam i det rödfärgade strålkastarljuset med bara sin egen elgitarr och bas som komp. En lugn omarrangerad inledning. Hela bandet kommer in på scenen och Bark spelar solo.

Kitsch
Olssons orgel dominerar genomgående. Mäktigt.

PÃ¥ fri fot
Första riktiga rocklåten och publiken tänder till. Bark och Backa-Hans på sång medan Ulf hetsar upp den pigga publiken.

I kvinnors ögon
Olssons orgel igen. Cigarettändarna lyser. Under solot tar Ulf av sig kavajen.

Odyssevs
Omarrangerad, gitarrdominerrad inledning och tyngre. Mycket slagverk.

Främlingar
Både Bark och Lundberg på akustisk gitarr.

Som en syster
Gammal låt i ny version. Bark och Lundberg spelar solo samtidigt.

I dina slutna rum
Orgeln dominerar och Lundberg på akustisk gitarr.

Bente
Ulf ensam kvar på scenen med munspelsställ och akustisk gitarr. Stor respons.

Och går en stund på jorden
Ulf fortfarande ensam och får till allsång.

Öppna landskap
Ulf utan gitarr sjunger tillsammans med HELA publiken. Cigarettändare, jubel, stamp och klapp.

När jag kysser havet
Ulf med elgitarr igen. Allsång och otroligt tryck på slutet.

Posörerna
Långt intro med tal om Karin Söder med mera.

Ryggen fri
Elektrisk version med Ulf på munspel. Mycket bra.

My my hey hey
Improviserad version av Neil Youngs låt. Ulf, Bark och Lundberg på akustisk gitarr.

Rom i regnet
3 x akustiskt, munspelsställ och Backa-Hans på ståbas.

Ulf presenterar hela bandet.
Snön faller och vi med den
Ulf på akustisk gitarr medan papperssnön singlar ned.

Lycklig, lycklig
Tungt, tungt komp. Svettigt och det tände till ordentligt - igen!

Bättre tider
Rock-versionen med ett långt Bark-solo.

Vid din grind igen
Kvällens tyngsta rocklåt som övergår i en fin ballad. Olssons orgel är framträdande.

Kär och galen
Numera välkänd och en ännu större klassiker.

Extralåtar
Glad igen
Bra rock.

It's all for the love of rock'n roll
Rockigt! Ulf och Bark omfamnar varandra. Ulf på knä.

(Oh la la) Jag vill ha dej
Alla sjunger, extas i publiken.

Extra extralåtar
Do you wanna dance
Alsing inleder med ett trumsolo. Alla på scenen sjunger i refrängen. Bark-solo, piano-solo och orgel-solo.

Sextisju, sextisju
Introduktion à la Chuck Berry. Hela hallen upplyst och ALLA sjunger. Ulf slänger vilt ifrån sig gitarren. ALLSÅNG.

Snart kommer änglarna att landa
Hallen släcks ned igen. Ulf sjunger utan gitarr hängande på Bark.

/ HÃ¥kan

Tomas Skagerström 18/11: Håkan Pop, snyggt skrivet. Håller med dig./Tomas ...

Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...

Mikael Wigström 13/10: Så fint skrivet,,har ju följt nick sedan han började,,och han är fortfarande...

Mikael Bodin 11/10: Jag var också på plats i den bastuliknande arenan och fick uppleva vad som ver...

Mikael Bodin 11/10: Jag var pÃ¥ en av Tyrolspelningarna och en pÃ¥ TrädgÃ¥rn i Göteborg och kan hÃ...

Hanna B 18/09: Hej Håkan! Min uppfattning av kvällen på Frimis var snarare att folk var där...

Peter Forss 5/09: Jag minns låten som "Stop" från LP:n Supersession. Här en spotifylänk till ...

Per H 28/08: Omräknat till dagens penningvärde är det 213 kr, det får man inte många kon...

Per Erik Ahlqvist 28/08: Hej Håkan! Jag har undrat över en sak med just Fluru. De släpte sin debutsing...

Bengt Gustafsson 17/08: Hej Visst kan Bruce varit missnöjd med Rendezvous. Men den spelades live 57 gÃ...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.