Blogginlägg från 2014-01-15

"Shine"

Den här recensionen publicerades ursprungligen i en kortare version i Nerikes Allehanda 15/1 2014.

PETE & THE POETS
Shine
(Rymdklang)

Första skivan med Pete & the Poets, den snart tre år gamla "Are we going to America", klingade amerikanskt. Snyggt inspelad, hantverksmässigt skickligt spelad och en rad sånger av hög men kanske inte så direkt personlig kvalité. Pop med en vacker yta.
   Nu är bandet, som leds av Peter Nygren och bland annat innehÃ¥ller producentduon Fredrik Landh/Clas Olofsson, tillbaka med en ny utmaning. PÃ¥ nya skivan välkomnas vi till nÃ¥got som gÃ¥r att jämföras med Pink Floyds 70-talsmässiga ljudlandskap, kanske nÃ¥got frÃ¥n Steely Dans värld där den spännande ljudmixen ibland befinner sig pÃ¥ gränsen mellan jazz och engelsk progressiv musik eller ett eko av det nÃ¥got mer lättviktiga Alan Parsons Project frÃ¥n 80-talet.
   Stora ljud och svepande eleganta ljudkollage där de mer konkreta lÃ¥tarna vävs ihop med löst instrumentala mellanspel. De flyter in och ut i varandra utan avbrott. Som en flod av musik som sköljer över lyssnaren som fÃ¥r skapa egna associationer. Där ljusa exemplariska poplÃ¥tar, "If you were gone", "In the summertime" och titellÃ¥ten, avlöser de mer mollstänkta och djupsinniga ögonblicken och sammantaget blir allt en synnerligen ljudexploderande upplevelse.
   Har man som jag en del sympatirötter i den engelska symfonirocken pÃ¥ 70-talet är de här ofta sinnesutvidgande arrangemangen bÃ¥de spännande och intressanta. Som musik, som underhÃ¥llning och kanske framförallt som en imponerande skicklig uppvisning.
   Utan att veta Peter Nygrens referenser med sin spännande och inte alltid sÃ¥ konventionella musik mÃ¥ste jag dra ytterligare paralleller med 70-talet när koncept och temaalbum var i ropet.
   Musikermusik har jag, kanske lite nedvärderande, tidigare kallat den här typen av musik. Risken är nämligen stor att musikerna skapar allt i en bubbla av stor kreativitet och helheten blir sÃ¥ grandiost välljudande att lÃ¥tar, melodier och framförande dränks av alltför storslagna arrangemang. Och att slutresultatet sedan blir ett självändamÃ¥l där den frustande interna energin hotar att utarma det kommersiella uttrycket.
   Innanför ett oerhört snyggt och konstnärligt kvalitativt men lite anonymt skivomslag (utan titel och utan artistnamn pÃ¥ framsidan) döljer sig en skiva med ofantligt kvalitativ musik. Peter sjunger starkt och kraftfullt, alla vackra keyboards skapar ett skimmer av välljud och även i övrigt lÃ¥ter det genomgÃ¥ende välproducerat pÃ¥ skivan.
   I nio fall av tio brukar jag lyssna pÃ¥ musik i hörlurar och Pete & the Poets skiva är en glimrande ljudsensation när det eleganta och klockrena soundet far mellan öronen. ÄndÃ¥ blir det än mer imponerande att släppa lös ljudet i högtalarna och fylla det öppna rummet med en alltigenom ljuvlig atmosfär.

/ HÃ¥kan

Uppdaterad Nick Lowe-diskografi

Vad skulle denna blogg göra utan alla vänliga läsare och tipsare. Med ändringar och tillägg på gamla artiklar. Nu senast fick jag ett trevligt mejl från Håkan Fredriksson:

Hej HÃ¥kan,

Stort tack för din excellenta blogg, och framför allt de alldeles lysade diskografierna! Enormt användbart och på helt rätt nivå för mig.
   Har tittat en del pÃ¥ Nick Lowe-diskografin pÃ¥ sistone. Vet inte hur komplett du vill vara, men det finns ett album med Los Straitjackets: "Sing Along with..."(ett f ö ganska trevligt album, med massvis av prominenta gäster) där Mr Lowe spelar bas pÃ¥ en instrumentalare...

mvh,
En annan HÃ¥kan

Jag (och min vän diskografiexperten Lasse Kärrbäck) har inte uppmärksammat alla skivor där Nick Lowe bara medverkar som musiker men i det här fallet är han ju solist med sin basgitarr. Los Straitjacket-skivan är därför väl värd sin plats i Nick Lowe-diskografin som nu är uppdaterad.


10 september 2001
LOS STRAITJACKETS
Sing along with Los Straitjackets
Producerad av R.S. Field
(Evangeline GEL 4031)

featuring NICK LOWE
Shake that rat (Nick Lowe)
   En instrumental lÃ¥t, originalet Ã¥terfinns pÃ¥ "Bowi"-ep:n, där Nick spelar soloinstrumentet basgitarr.

/ HÃ¥kan

HÃ¥ller greppet om unga publiken

Gyllene Tiders sommarturné 1982 var 14 dagar gammal innan den nådde Örebro och Brunnsparken. Gruppen var högaktuell på skiva med singeln "Sommartider" som släpptes i juni. Nästa album, "Puls" gruppens tredje, skulle inte släppas förrän turnén var över i slutet på augusti.

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 29/7 1982.

GYLLENE TIDER
Parkteatern, Örebro 28 juli 1982

Gyllene Tider, eller Golden Boys som en vig svensk rockstjärna en gång kallade dem, har fortfarande greppet om sin unga publik. Drygt tusen hängivna och förhoppningsfulla ungdomar, mestadels solbrända och välsjungande tonåringar, kom till Brunnsparken på den sommarvarma onsdagskvällen. Per Gessle & Co behåller populariteten tvärtemot alla givna trender.
   De skapar alltsÃ¥ fortfarande publikintresse men är de musikaliskt värda sin unika position pÃ¥ toppen? Förra Ã¥ret gjorde de en helgjuten folkparksshow, dock förkortad efter alla tumult. Men redan dÃ¥ förespÃ¥dde jag utvecklingssvÃ¥righeter för denna sÃ¥ framgÃ¥ngsrika kvintett. SÃ¥ har alltid framtidsutsikterna varit inom denna sÃ¥ ogripbara men tonÃ¥rsanpassade genre. Sedan förra Ã¥ret har Gyllene Tider inte förflyttat sig mÃ¥nga millimeter. I deras drygt timmen lÃ¥nga konsert saknade jag inte nÃ¥gon av deras mÃ¥nga succéer. Och frÃ¥n deras kommande album gjorde de bara en lÃ¥t, "Puls", som inte gav nÃ¥gonting.
   Däremot hade den synnerligen goda smaken att inkludera en handfull gamla pop- och rockklassiker i mycket fina utföranden. Men fortfarande saknade jag lÃ¥tar i nya arrangemang.
   Deras aktuella singel med aktuell titel, "Sommartider", kändes just aktuell. Just hemkommen frÃ¥n en resa till södern kan jag lova att det är en mycket perfekt sommarsingel. PÃ¥ skiva och radio lÃ¥ter den däremot tunn och intetsägande. I konsertsammanhang fick den dock, liksom flera av Gyllene Tiders äldre hits, en rejäl ansiktslyftning. Ett tryck och engagemang som jag alltid saknat pÃ¥ gruppens skivor.
   Gyllene Tider attraherar knappast en ny och äldre publik men behÃ¥ller med all säkerhet sina nuvarande fans. Men hur länge?

/ HÃ¥kan

Tomas Skagerström 18/11: Håkan Pop, snyggt skrivet. Håller med dig./Tomas ...

Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...

Mikael Wigström 13/10: Så fint skrivet,,har ju följt nick sedan han började,,och han är fortfarande...

Mikael Bodin 11/10: Jag var också på plats i den bastuliknande arenan och fick uppleva vad som ver...

Mikael Bodin 11/10: Jag var pÃ¥ en av Tyrolspelningarna och en pÃ¥ TrädgÃ¥rn i Göteborg och kan hÃ...

Hanna B 18/09: Hej Håkan! Min uppfattning av kvällen på Frimis var snarare att folk var där...

Peter Forss 5/09: Jag minns låten som "Stop" från LP:n Supersession. Här en spotifylänk till ...

Per H 28/08: Omräknat till dagens penningvärde är det 213 kr, det får man inte många kon...

Per Erik Ahlqvist 28/08: Hej Håkan! Jag har undrat över en sak med just Fluru. De släpte sin debutsing...

Bengt Gustafsson 17/08: Hej Visst kan Bruce varit missnöjd med Rendezvous. Men den spelades live 57 gÃ...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.