Blogginlägg från 1998-01-02

Julen tillhörde Shane MacGowan

Den här krönikan publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 2/1 1998.

På årets andra dag ska man traditionellt blicka framåt men jag skänker gärna en tanke till förra årets jul. Då fick Bing Crosby ursäkta. Det blev ingen "White Christmas" förra året.
   Ã„ven John Lennon, Phil Spector, Slade, Roy Wood och Ulf Lundell, fast han kom med mäktiga julsingeln "Av himlen sänd" och skänkte en viss tröst under den tunga julhelgen, fick för en gÃ¥ngs skull agera andraplansfigurer. Julen tillhörde Shane MacGowan. Det irländska monstret, en osannolik mix av rumlare och poet, har inte skött sitt liv efter nÃ¥gra hälsoideal men pÃ¥ juldagen fyllde han ändÃ¥ 40 Ã¥r.
   Därför tog jag fram hans "Christmas Party EP '96", hällde upp en Guinness (fast jag egentligen gillar den engelska varianten Young's Oatmeal Stout mycket bättre) och njöt av den sedvanligt vemodiga "Christmas lullaby" som inleder EP:n. Han har genom Ã¥ren varit en mästare pÃ¥ att skriva dessa poetiskt perfekta sÃ¥nger till släpiga personliga melodier. Tänk bara pÃ¥ "A pair of brown eyes", "A rainy night in Soho" och "Fairytale of New York", femstjärniga ögonblick i skivhistorien.
   Han har tappat mycket av den där typiska balladkänslan pÃ¥ senare Ã¥r och kanske är det därför ingen vill distribuera hans nya CD "The crock of gold" här i Sverige. Dock en helt godkänd skiva om än utan magiska ballader. Ja, Shane MacGowan har haft svÃ¥rt att handskas med sitt intag av diverse droger och alkohol under hela sitt vuxna liv. Historier om hans blöta leverne är bÃ¥de lÃ¥nga och mÃ¥nga.
   Vi är mÃ¥nga som avskrivit MacGowan genom Ã¥ren. Efter en konsert i december 1986 i London var jag tämligen säker pÃ¥ att hans dagar var räknade. Där pÃ¥ Kilburn National höll han vinflaskan lika krampaktigt som mikrofonen, rökte oavbrutet, sjöng sluddrande och hann fÃ¥ i sig Ã¥tskilliga öl under tiden i strÃ¥lkastarljuset. Hittade sedan knappt ut frÃ¥n scenen och uppträdde allmänt som en hjälplös pajas.
   Man kanske kan kalla Shane MacGowan för en sorglig figur men sorg är ett alldeles för seriöst tillstÃ¥nd för att blandas samman med den glamorösa rockbranschen. Det finns ingen musik som kan dämpa riktig sorg. Det är bara en myt, som göder skivbolagens profithungriga händer, att exempelvis "Candle in the wind" med Elton John kan lindra sorg.
   Det är samma myt som gjorde att vi i konstruerade stunder av överflöd köpte oss ett rent samvete via en massa onödiga julklappar. Sorg var det inte heller när jag förra Ã¥ret noterade att Townes Van Zandt (pÃ¥ Ã¥rets första dag), Randy California (pÃ¥ Ã¥rets andra dag!), Laura Nyro, Ronnie Lane, Jeff Buckley, Ted Gärdestad och Nicolette Larson lämnat oss. Däremot en genuin känsla av vemodig saknad.

/ HÃ¥kan

Tomas Skagerström 18/11: Håkan Pop, snyggt skrivet. Håller med dig./Tomas ...

Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...

Mikael Wigström 13/10: Så fint skrivet,,har ju följt nick sedan han började,,och han är fortfarande...

Mikael Bodin 11/10: Jag var också på plats i den bastuliknande arenan och fick uppleva vad som ver...

Mikael Bodin 11/10: Jag var pÃ¥ en av Tyrolspelningarna och en pÃ¥ TrädgÃ¥rn i Göteborg och kan hÃ...

Hanna B 18/09: Hej Håkan! Min uppfattning av kvällen på Frimis var snarare att folk var där...

Peter Forss 5/09: Jag minns låten som "Stop" från LP:n Supersession. Här en spotifylänk till ...

Per H 28/08: Omräknat till dagens penningvärde är det 213 kr, det får man inte många kon...

Per Erik Ahlqvist 28/08: Hej Håkan! Jag har undrat över en sak med just Fluru. De släpte sin debutsing...

Bengt Gustafsson 17/08: Hej Visst kan Bruce varit missnöjd med Rendezvous. Men den spelades live 57 gÃ...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.