Blogginlägg

Sorgliga ögon fastnade effektivt på näthinnan

Postad: 2006-09-08 13:38
Kategori: Krönikor

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 8/9 2006.

I början på augusti befann jag mig på de brittiska öarna och kunde ännu en gång konstatera att mytbildning och kultvärde är viktiga ingredienser i pop- och rockhistorien. Inom några få dagar publicerades flera engelska månatliga musikmagasin som alla hade en stor svarvit bild på en och samma person, Syd Barrett med tillägget 1946-2006, på framsidan.
   Det sista kapitlet i den märkliga och mytiska historien om den en gång hyllade Pink Floyd-ledaren har nu alltså skrivits. De stora musiktidningarna Mojo, Uncut och mitt nördiga husorgan Record Collector, som alla skriver mycket om musik från en historisk vinkel vid sidan av den aktuella rapporteringen, tyckte att Barretts död var månadens viktigaste händelse.
   Som ett spöke från förr, på fler än ett sätt, var hans namn plötsligt på allas läppar. Och bilden av hans dystra ansiktsutryck, sorgliga ögon och fotomodellssnygga drag fastnade effektivt på näthinnan.
   Vem Syd Barrett var egentligen får vi nog aldrig reda på. Hans riktiga musikkarriär var uppseendeväckande kort, i alla fall i förhållande till den mytomspunna berättelsen om hans liv som ständigt gäckat hängivna fans och engelska rockjournalister genom åren, och efter februari 1972, när han sista gången stod på en scen, var han så gott som osynlig. Märkt av psykiska sjukdomar och skygghet.
   Roger Keith ”Syd” Barretts liv var givetvis en enda stor tragedi. Det är ju den sorgliga sanningen i allt det här.
   Ändå är det med gapande aptit jag suger i mig av allt detta skrivande. Minnen, personliga betraktelser och ren och skär faktisk historia som jag läst åtskilliga gånger tidigare under årens lopp. Men som ständigt behöver återberättas. Och nu kanske för sista gången.

Pink Floyd var naturligtvis inte alls samma arenarockande band 1967 som det ofta temaladdade och storslagna koncept som skulle ta världen med storm under 70- och 80-talet.
   De hade tagit sitt namn efter två amerikanska bluessångare och var dessutom tidigt påverkade av Rolling Stones r&b-influerade pop men det var i den begynnande psykedeliska eran som Syd Barretts sånger hittade sin hemvist.
   Redan hösten 1966 började deras ljusshower på psykedeliska klubbar i London ge eko i popvärlden men det var första singeln ”Arnold Layne” våren 1967 som innebar genombrottet. Som bara några månader senare följdes av den magnifika ”See Emily play” innan gruppen LP-debuterade utan någon av låtarna bland spåren. På den tiden levde singlar och album olika liv.
   Men redan här, några månader efter singeldebuten, så var Syd Barretts liv i spillror. Och den geniförklarade kreativiteten hade effektivt dödats av droger och en eskalerande sjukdomsbild. Han kom bokstavligen att leva nästan 40 år till men det var ett liv i extrem avskildhet.
   Ändå har hans namn och låtar satt outplånliga spår hos både David Bowie (gjorde en cover på ”See Emily play” på ”Diamond Dogs”), Mats Ronander (som signerade en skiva till min dotter Emily med orden ”See Emily play”) och Robyn Hitchcock (som inför mina ögon uppträdde i Borlänge i somras på samma dag, skulle det visa sig, som Barrett dog).

/ Håkan




10 år (90)
Beatles (60)
Blogg (408)
Feber (5)
Filmklipp (129)
Grupper (16)
Jul (55)
Konserter (227)
Krönikor (136)
Larm (20)
Listor (48)
Maxi12" (35)
Minns (113)
Pubrock (13)
Stiff (49)
www (1)

<< September 2006 >>
Ti On To Fr
        1 2 3
4 5 6 7 8 9 10
11 12 13 14 15 16 17
18 19 20 21 22 23 24
25 26 27 28 29 30  

Janne 15/03: Van Morrisons No guru no metod no teacher gick inte hem, ser jag. Smaken är olik...

Bubbert 13/03: Vad har hon pysslat med sedan 1986/1987 ?...

Bubbert 2/03: Liten petitess, årtalet i bildtexten ska vara 2019, inte 2018....

Perre 1/03: Håkan, tack för den bästa runan som skrivits såhär dagarna efter...

Peter Lundmark 27/02: Saknad, men aldrig glömd....

Björn Stein 27/02: "Jag sitter ensam på min kammare och slåss med tomma ord Blickar tankfullt ut p...

Björn Stein 27/02: Tack Håkan...3+7=11 ...

Dan Jansson 25/01: Hej! Läser med nöje din artikel om Basse Wickman. Själv håller jag på med en ...

Håkan Gustavsson 13/01: Kanonplatta - fattar inte hur jag har missat det här? Wilmer X referenserna är k...

Sigge Lake 5/01: Jag köpte en dubbelcdskiva på Röda korset i Kalmar. The songs of Lennon & McCaet...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.