Blogginlägg

Så mycket homogent jämnare den här gången

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 4/9 2006.

KONSERT
David & the Citizens
Klubb Smart/Satin 2/9 2006

Som jag misstänkte när jag lyssnade på David & the Citizens nya album, ”Stop the tape! Stop the tape!”, har David Fridlund och hans band blivit betydligt mer målmedvetna med åren. Jag minns ett minst sagt ostrukturerat uppträdande på Contan våren 2002 i samband med albumdebuten. I lördagskväll på Klubb Smarts säsongspremiär på Satin var det sammantaget så mycket starkare och så mycket homogent jämnare än den gången.
   På den tiden var David & the Citizens mer lekskola än seriösa konsertartister. Inte helt utan melodiösa höjdpunkter men det pendlade enormt mellan högklassig pop och platta fall. Med det aktuella albumet som ryggrad i dagens repertoar har de märkbart växt till sig.
   Det är inte bara sångaren, låtskrivaren och frontfiguren David, som nu lämnat sitt udda beteende att sitta på en stol under hela föreställningen, som har mognat som scenartist där i centrum. Även bandet har blivit en tajt, välspelad kvartett där tidigare så pajasfixerade Magnus Bjerkert nu är en enorm instrumental tillgång på både gitarr, keyboards och trumpet. Främst i de äldre låtarna.
   På det trånga, svettiga och sedvanligt hängivna Klubb Smart blev det därför inte överraskande en stark konsertupplevelse. Inför en närmast fanatisk publik, som hysteriskt sjöng med ordagrant i de äldre låtarna, och ohjälpligt rycktes med i det melodiskt klockrena nya, men ännu lite allmänt okända, materialet.
   Det blev alltså inte den totala marknadsföringen av nya skivan, som brukar vara så vanligt två veckor efter skivrelease, utan en fantastiskt fin balans av gammalt och nytt. Där äldre slagnummer som ”Something, not sunlight”, ”Divine”, ”Song against life” (alla från debutskivan) och ”Until the sadness is gone” uppdaterats och snyggt smälte in bland många av de nya och faktiskt ännu starkare låtarna.
   Från inledningslåten på nya albumet, ”A heart & a hand & the love for a band”, till avslutande titellåten, som också var final på konserten, med ytterligare några gamla klassiker bland extralåtarna så var det en så gott som prickfri konsert. Och alla var så dags både svettiga och helt nöjda.

/ Håkan

Björn 3/03: Hej Håkan. Tack för de orden om D.J. Tumme upp, för liknelsen med Mick Jagge...

Kjell J 31/01: Texten är förstås skriven 1980, Men ursäkta gnället och/eller pekpinnen, Ro...

Jarmo Tapani Anttila 31/01: Lustigt, har precis läst färdigt boken Too Much Too Young, The 2 Tone records ...

Anne-Lie Dahl Parkegren 16/01: Hej! Jag, en tjejkompis och lilla syrran var på hans konsert. Tror vi satt på...

Peter Jönsson 1/01: Hej Håkan, Bra och nykter recension av Indoor Safari. (Tror emellertid att Nic...

Per Magnusson 29/12: Hej, ang svenska The Howlers inspelning av "Susie Q", som var b-sida på deras e...

Torsten Ståhlberg 29/12: Ang. SAM & DAVE/PERCY SLEDGE/ARTHUR CONLEY/TENDERS: Idrottshuset 25/10 1967. P...

Jan Boholm 13/12: Den här plattan gjorde mig glad, varm och trygg! Har gillat hans lågmälda pla...

Tomas Skagerström 18/11: Håkan Pop, snyggt skrivet. Håller med dig./Tomas ...

Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.